Persson: Jag är lärare – inte kurator, socialarbetare och psykolog

Augusti innebar skolstart för nästan 1,5 miljoner barn och unga i Sverige. För de allra flesta var det inte så dramatiskt. Det kan vara lite pirrigt när man byter stadium, lärare eller kanske skola. Men för de flesta ser det inte så annorlunda ut jämfört med förra läsåret, man har sina kompisar och man vet vad man förväntas göra. Några kanske tänker sig en nystart. Kanske har det inte gått så bra föregående år, men nu tänker man se till att det blir bra. Men så blir det inte så. Eleverna vill och försöker, ändå orkar de kanske inte gå på lektionen. En del stannar hemma, några är på lektionerna men får inget gjort. 

I dag finns de här eleverna överallt och de blir fler och fler. Varför det blivit så finns det många teorier om. Det är många som tycker, kan och vet om skolan men ofta är lärarna tysta i debatten. Vi ser de här eleverna, i många fall vet vi också vad de skulle behöva innan det går att lära dem ekvationer eller något om jonbindningar. Men det finns inga resurser. Skolan har inte pengar till att anställa den personal som behövs. Det kan vara assistenter, fler lärare, socialpedagoger eller utbyggd elevhälsa. Det är långa köer till bup och svårt att få stöd av socialtjänsten. De närvarar i flera fall inte ens på möten längre eftersom de inte har möjlighet.

Jag har varken kompetensen eller uppdraget att jobba med alla frågor som hamnar på mitt bord

Barnen studsar tillbaka till skolan som har ett kompensatoriskt uppdrag. Jag kan finnas där som medmänniska, lärare och vuxenkontakt, men jag har varken kompetensen eller uppdraget att jobba med alla frågor som hamnar på mitt bord. Den kompetensen har andra professioner, men de finns inte där när barnen behöver dem. I skolan blir signalerna på allt som inte fungerar för de här eleverna tydliga: Hög frånvaro, rörigt på lektioner, hemmasittare.

Behöver proffshjälp

Mitt i det här kommer budgeten. Vi ska spara, eller förlåt, kostnadsanpassa några procent. Ja men det blir ju bra. Böcker har jag inte köpt på länge, de gamla håller ju ihop. Men nu får väl fler i personalen sluta för det finns liksom inget mer att kostnadsanpassa bort. Jag får väl helt enkelt springa lite fortare så jag hinner vara socialsekreterare, kurator, psykolog, beroendemottagning och speciallärare också. Det finns gamla planeringar som jag kan återanvända.

Ett barn som klarar skolan kommer i slutändan kosta samhället så mycket mindre, oavsett vad barnet kostat under skoltiden, än om det misslyckas med skolan

Eller så gör vi tvärtom! Vi satsar på skolan och barnen. Vi låter eleverna få grunderna i lågstadiet och så bygger vi på därifrån. Vi ser till att alla elever får det de har rätt till så att vi slipper bryta mot skollagen varenda dag. Elever kommer fortfarande att må dåligt, men då ser vi till att de får möta vuxna som är proffs på att hjälpa barn som mår dåligt med det de mår dåligt av.

Det är ingen hemlighet att ett barn som klarar skolan i slutändan kommer kosta samhället så mycket mindre, oavsett vad barnet kostat under skoltiden, än om det misslyckas med skolan och hamnar i olika former av utanförskap. Varför ger man då inte barnen det de har rätt till? Varför fortsätter man låta skolan och barnen vara en kommunal budgetregulator?

Skärpning Sverige, vi kan bättre!

Anna Persson är lärare i matematik och naturkunskap på Torsbergs­gymnasiet i Bollnäs.

LÄS ÄVEN

Persson: Arbetsglädjen försvinner med alla kontroller

Persson: Varför kan eleverna ingen matte när de kommer till oss?

Persson: Anpassa inte bort elevernas egen arbetsinsats

Persson: Det räcker inte att vi lärare bara lär av varandra