Persson: Det räcker inte att vi lärare bara lär av varandra
Krönika Ibland får jag känslan av att kollegial fortbildning anammades så fort av många huvudmän för att det inte kostar så mycket pengar, skriver vår krönikör Anna Persson.
Det var en gång, för ganska länge sedan, en tid då jag fortfarande fick gå på kurs för att fortbilda mig. På den tiden fick jag åka på biennaler och bienetter, jag fick gå på kurser som berikade mig och gjorde min undervisning bättre och mina ämneskunskaper djupare. När man sen kom tillbaka till skolan var man uppfylld av nya idéer och tankar som man ville testa i klassrummet. En del saker använder jag mig fortfarande av, andra delar ligger kvar i min egen lilla resursbank och kan plockas fram när det finns behov.
Nu har naturligtvis ingen forskare tittat på och jämfört min undervisning före och efter alla kurser, men jag kan se att mina elever lär sig mer och utvecklas av saker som jag gör i klassrummet.
Men så helt plötsligt gjorde den kollegiala fortbildningen entré. Kompetensen fanns på hemmaplan och vi skulle lära av varandra. En god tanke för det finns många väldigt kompetenta lärare som kan dela med sig av sina erfarenheter. Men tanken kan inte ha varit att jag helt skulle sluta gå på kurs, eller? Är inte en mix av båda delarna det bästa? På tiden när jag gick på kurs så fick man ju alltid dela med sig av tankar och idéer när man var åter på hemmaplan. Det ledde till många intressanta diskussioner med mina kollegor.
Ibland får jag känslan av att kollegial fortbildning anammades så fort av många huvudmän för att det inte kostar så mycket pengar. Man kan avsätta fortbildningsdagar som leds av den egna personalen. Men att spara på fortbildning av dem som ska utbilda våra barn och unga känns väldigt kortsiktigt och rent av korkat. Lärare borde överösas med högkvalitativa utbildningar. Arbetsgivare borde ställa krav på fortbildning, för vi vill väl alla ha en skola i framkant?
Något som däremot har fått kosta pengar är lyften. Jag gick, tillsammans med cirka 35 000 andra lärare, matematiklyftet och var kritisk eftersom min tidigare arbetsgivare precis kostat på mig en kurs på 7,5 högskolepoäng som behandlade samma saker fast på en högre nivå. Att nivån skilde sig åt kan bero på att den leddes av framstående forskare inom matematikdidaktik-metodik. Det säger sig självt att det inte blir samma kvalitet när vi ska lära av varandra som när proffs styr upp det. Nu har det ju också visat sig att lyftet inte lyfte det minsta. En ny rapport slår fast att elevernas matematikkunskaper inte förbättrats av lyftet som kostat 650 miljoner kronor.
Lärare är individer, även om vi inte jobbar ensamma i samma utsträckning längre. Vi har fortfarande olika styrkor och behov. Den här typen av kollegial utbildning som ska genomföras av många lärare på en gång, men samtidigt anpassas efter enskilda behov, är inte så enkla att få till. Vi vet ju alla att vi inte kan undervisa alla elever på samma sätt. Varför skulle det då fungera på oss vuxna?
Själv fortsätter jag lyfta i min individuella plan att jag vill gå en kurs om hur man får en bättre undervisning om sex och samlevnad samt beroendeframkallande medel. Det skulle lyfta både mig och min undervisning. Får jag drömma ännu större så skulle jag vilja lära mig mer om särbegåvade elever i matematik.
LÄS ÄVEN
Persson: Arbetsglädjen försvinner med alla kontroller
Persson: Vi lärare tvingas bryta mot lagen
Matematiklyftet förbättrade inte elevernas resultat
Nya siffror: Ointresserade elever stort problem i matte- och NO-undervisningen
