Dahl: Vi borde tänka mer på vårt eget beteende

När man läser om olika didaktiska grepp låter det så lätt. Men när man väl står där och prövar själv så går det inte som man hoppas. Själv får jag till exempel inte helklassdiskussioner i matematik och fysik att nå den nivå jag vill. Dels är eleverna ofta rädda för att svara fel, dels blir diskussionerna inte så djupa som jag önskar. Förmodligen ligger problemet i mitt genomförande: jag väljer kanske fel frågor att diskutera och jag misslyckas med lärarhantverket att skapa en miljö där eleverna vågar ha fel.

När en metod beskrivs fångar beskrivningen mycket sällan de där små knixen eller kritiska momenten som krävs för att få det att fungera. Det är ofta inte författarnas fel – kanske är de inte själva medvetna om dem och de är troligen nästan omöjliga att uttrycka i text. Något många didaktiker däremot skulle kunna bli bättre på är att undersöka och specificera i vilka fall en viss metod är lämplig och i vilka fall den fungerar sämre.

"Olika innehåll kräver olika metoder"

Ofta utgår didaktiker från någon form av idealexempel och framställer det som att metoden är lätt att generalisera därifrån. Ett vanligt påstående är till exempel att eleverna lär sig bättre när de själva tar fram matematiska samband. Detta visar sig fungera när man undersöker ett närmast kanoniskt exempel där grundskoleelever själva får hitta formeln för arean av en parallellogram, något som är genomförbart för eleverna. Men om det ens är möjligt att tillämpa detta på gymnasiet vid till exempel framtagandet av derivatans definition är däremot mycket oklart. Samma sak gäller när vi undervisar utifrån vanliga missuppfattningar, något som funkar utmärkt i newtonsk mekanik, men mindre bra i kvantfysik, eftersom eleverna inte har så mycket förutfattade meningar där. Olika innehåll kräver med största sanno­likhet helt enkelt olika metoder.

”Viktigast är att få eleverna att tänka”

Sedan har vi elefanten i rummet – detaljerna i lärarhantverket. Det är näst intill omöjligt att läsa sig till dem. Hur skapar man den där stämningen i klassrummet som gör att eleverna vågar ha fel? Det handlar om saker som personlighet, tilltal och tonfall. Kanske går det att öva sig till? Men det kräver förmodligen en observatör som gör en uppmärksam på de detaljer i ens beteende som man inte själv lägger märke till. En röst som påminner en gång på gång när man faller dit i gamla mönster. Att ändra beteende är svårt och tar tid. Men jag tror att det är i den sortens förändringar den stora potentialen till att förbättra undervisningen finns. Kan vi få ett ”matte­lyft” som fokuserar på sådant?

I slutändan får man försöka hitta det man själv får att fungera. Jag har landat i slutsatsen att det viktigaste är att få eleverna att tänka – exakt hur man når dit är inte viktigt. Diskussioner i smågrupper, där jag tjuvlyssnar och sammanfattar i helgrupp, funkar hjälpligt för mig. Och man hittar sina små trix – när elever inte vill svara brukar jag be dem säga något de vet är fel i stället, gärna från en lista med alternativ. Det är ingen universallösning, men alltid något.

Olof Dahl är lärare i matematik och fysik på Franklins gymnasium i Mölndal.

LÄS ÄVEN

Därför är det dumt att nöta en sak i taget i matten

Han gör matten levande för ekonomieleverna

Diskussionerna i matten som gynnar alla

Därför kräver mattelärare att eleverna skriver för hand

Matteresultaten störtdyker på nationella proven

Så kan lärare få i gång yngre elevers algebraiska tänkande