Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Ämnesläraren | Lärare i matematik, teknik, naturvetenskap mm

Vad händer när kringarbetet blir viktigare än själva kärnuppdraget, undrar matteläraren Anna Persson.

En måste sitta på stolen till katedern. Några kan inte jobba i boken så de får häften (ett par får bara ett blad i taget annars rivs häftet sönder). Tre måste sitta längst bak. Några har matteboken på datorn. En jobbar med ett annat digitalt hjälpmedel.

Bensträckare, tydlig planering på tavlan, korta genomgångar, enskilda genomgångar, inga genomgångar alls, skriva uträkningar på tavlan, skrivhjälp, inga uträkningar, inte skriva prov, muntliga prov, prov utan bilder, prov med bildstöd. Den här listan skulle kunna bli hur lång som helst.

Den som tror att mattelärare står vid tavlan, har en genomgång, låter eleverna träna i boken medan man går runt och hjälper till är välkommen på studiebesök till vilken skola som helst. Att vara lärare i dag är att vara tusenkonstnär.

Då kommer jag bli jagad

Vad händer om vi inte gör alla de här anpassningarna? Ja, färre kommer naturligtvis nå upp till kunskapskraven och eleverna kommer tycka att matte är svårt och att lektionerna är tråkiga för att de inte blir utmanade på rätt nivå. Men kommer det någon från kommunkontoret och knackar på? Knappast. Kommer rektor att ta upp det på medarbetarsamtalet? Ja, kanske OM rektor hunnit sätta sig in i hur du bedriver din undervisning. Föräldrarna kan höra av sig om barnet klagar hemma.

Men OM jag inte skriver ner alla anpas­sningar, åtgärdsprogram eller pedagogiska utredningar då kommer både rektor och kommunkontoret att jaga mig. Eleverna bryr sig inte om all dokumentation så länge de känner att de får stöd i klassrummet.

Vad händer när kringarbetet blir viktigare och mer mätbart än själva kärnuppdraget? Resultatet av min undervisning kontrolleras två gånger per år när jag sätter betyg. Men att jag dokumenterat allt på rätt sätt kontrolleras oftare.

Varför litar de inte på oss?

Varför litar man inte på att lärarna gör sitt jobb? Vi kan faktiskt undervisa och vi vill att varenda unge ska nå så långt den kan. Därför använder vi vår lektionsfria tid till att hitta metoder så att de ska göra det. Vi planerar och utvärderar, ändrar och testar nytt. Ibland känner jag att man kontrollerar bort arbetsglädjen. Jag vill ha mer tid till att utveckla min undervisning.

Jag vill inte skriva långa pedagogiska utredningar som kommer fram till det vi lärare redan vet och hanterar i vardagen. Jag vill inte svara på varför mattelektionen den 8 november inte är närvarorapporterad. Jag kanske glömde det för att Jonas bröt ihop på matteprovet och behövde prata med mig. Jag vill inte sitta och göra gissningar mitt i terminen på vilka betyg mina elever kommer att ha i december för att några politiker vill veta hur det går. De får väl läsa i lärplattformen!

Nej, låt mig vara lärare och göra det jag är bra på. Låt mig undervisa. Jag lovar att alla anpas­sningar kommer att komma av sig själva då, för lärare ser vad eleverna behöver och gör sitt bästa för att de ska få det stöd de behöver. Då får vi nöjda lärare och elever som får mer kunskaper än alla åtgärdsprogram i hela världen leder till.

Just nu!

Plus: Den utökade timplanen i matte. 

Minus: IT-strul.

LÄS ÄVEN

Persson: Anpassa inte bort elevernas egen arbetsinsats

Persson: Det räcker inte att vi lärare bara lär av varandra

Persson: Två panikveckor i juni löser inga problem

Persson: Vi lärare tvingas bryta mot lagen