Yrkesläraren Tommys väg tillbaka från utbrändhet

Det började med att han kände ett tryck i brösten, var spänd i käkarna och hade mindre tålamod. Plötsligt körde han mot rött, glömde bort vad människor hette och fick migränkänningar flera gånger i veckan. Nu var situationen ett faktum. 36-åriga Tommy Larsson, yrkeslärare på Mimers hus gymnasium i Kungälv, hade drabbats av utmattningssyndrom.

– Det kändes läskigt och det var inte jag som såg det i början. Det var min fru som märkte att jag blev personlighetsförändrad. Hon kände inte riktigt igen mig, säger Tommy Larsson som undervisar på bygg- och anläggningsprogrammet.

Det tog emot att kontakta vården, minst sagt, berättar han.

– Jag kände en stor oro: jag kanske inte är sjuk? De kanske bara tror att jag låtsas? Men sedan, när jag fick det på papper att jag hade drabbats av utmattningssyndrom, var det som att en sten föll från bröstet, säger han. 

Inte helt frisk

Efter ett halvårs sjukskrivning började han arbeta 25 procent och trappade upp steg för steg. I dag arbetar han heltid igen, men är fortfarande inte helt återställd.   

Tommy Larsson berättar att orsaken till att han slutade att fungera i vardagen uteslutande hade med hans arbete som yrkeslärare att göra. 

– På vår skola följer vi våra klasser i tre år. Man kan säga att jag hade kämpat med en klass i 2,5 år tills det till slut inte gick längre. Några av eleverna var ovanligt struliga. Jag kan inte säga att det var deras fel att jag blev sjuk, men det var flera olika och obehagliga incidenter som ledde fram till att jag kände att det inte fungerade längre.

Därefter berättar han att han bland annat fick utstå hot ifrån en elev – som sedan bad om ursäkt – men som ändå är sådant som samlas i ryggsäcken.

Tommy Larsson tycker om jobbet som yrkeslärare, trots allt han har varit med om.

– Det är fantastiskt att få se elever lyckas – elever som har haft det riktigt kämpigt under sin tidigare skolgång och känt att de misslyckats, gång på gång. Att få följa dem och se hur de lyckas med att hantera betong, träarbete och kakel är riktigt stort. Då växer de något otroligt. De får en yrkesstolthet och blir stolta över sig själva.

Oro för eleverna

Den största orsaken till stressen bottnade i en oro om elevernas säkerhet i bygghallen.

– Att hålla koll på tjugo struliga 16-åringar som inte är vana vid varken verktyg eller maskiner är inte lätt. Man är aldrig så trött som när man har varit i bygghallen en hel dag. Man är helt slut och har inget kvar att ge. 

Att få eleverna att bli medvetna om hur man upprätthåller en säker och trygg miljö i bygghallen är det viktigaste i början av utbildningen, betonar han.

– I årskurs ett pratar vi mycket om att vi är i en verkstad och inte i ett klassrum. Det vill säga att det finns verktyg och material som kan vara farliga om man är oförsiktig. Men 15-åringar har inte det risktänket eller den mognadsgraden. Det uppstår hela tiden småincidenter som kan växa till något stort, säger han och fortsätter:

– Det blir ju lätt lite lek i hallen och ibland känns det som att man bara springer runt och säger ”nej, så får du inte gör där!”, ”ställ ner den där…” och så vidare.  På så vis blir det många olika arbetsmoment och mycket att hålla reda på. Det handlar inte bara om att lära eleverna hur man sågar och mäter. 

Kände sig otillräcklig

I årskurs tre brukar det se helt annorlunda ut. Då är det lugnare i bygghallen.

– Det är som natt och dag, säger han. 

Tommy Larsson tycker om att vara i bygghallen, fast det vore betydligt mer givande och roligt ifall förutsättningarna var bra. Att själv alltid ansvara för 18-20 elever är totalt orimligt.

– Jag kände mig väldigt otillräcklig i bygghallen. Jag kunde inte utföra mitt jobb på ett så bra sätt som jag hade velat. Dessutom är det mycket ljud och många frågor som man hela tiden ska besvara runtomkring i hallen.

Tidigare arbetade han på en annan skola där de alltid hade två lärare i bygghallen oavsett hur många elever det gick i klassen. Det är heller inte ovanligt att man undervisar ett begränsat antal elever.

– Vi börjar också sträva efter att ha det så och försöker ha max 12-15 femton elever beroende på var de är i utbildningen. Om det går i årskurs ett är det ju så mycket nytt. Och så försöker vi jobba tillsammans på ett helt annat sätt. ”Min” klass är inte bara min klass. Nu hjälps vi åt. Allt för att försöka skapa en bättre arbetsmiljö för både elever och lärare. 

Tacksam över all hjälp

Tommy Larsson drabbas fortfarande av stresspåslag i undervisningssammanhang.

–  Jag får ont i huvudet och svårt att fokusera än i dag när det är mycket människor omkring mig och mycket som sker. Men jag mår betydligt bättre nu.

Direkt efter att läkaren hade konstaterat att Tommy Larsson hade drabbats av utmattningssyndrom sattes en hel rad åtgärder in, vilket han är otroligt tacksam över. Han fick träffa en psykolog och fick hjälp av ett rehabteam på vårdcentralen.

Nu insåg han även vikten av sömn, träning och kost.

– Slarvar man med det så mår man sämre. Just sömnen var en viktig faktor för att jag skulle komma tillbaka och bli frisk. Om batteriet är laddat till 60 procent när man kommer till jobbet så är det nere på minus om man har haft en tuff dag, säger Tommy Larsson. 

LÄS ÄVEN

Ensam yrkes­lärare klarar inte apl-arbetet

Forskaren: ”Bullret symtom på en annan problematik”

Läromedel saknas för industriprogram