Yrkesläraren: Jag försöker hitta den gemensamma nämnaren hos mig och eleven

Allt börjar med uppropet en solig dag i början av augusti – vilken sorts elever får vi i år? Är det övervägande förstahandssökande som vet vad de vill och har en viss kunskap när de kliver in genom dörrarna till vad som kan bli både de bästa och de sämsta tre åren hittills i deras liv? Eller är det ungdomar som halkat in på ett bananskal eller via ett andra- eller tredjehandsval med den enda kunskapen om branschen hämtad från Tiktok och matlagningsprogram på tv? Oavsett vilken sorts förkunskap och bakgrund våra elever har måste vi lärare skapa en relation till dessa ungdomar. Jag har alltid Skolverkets mål i bakhuvudet: ”Restaurang- och livsmedelsprogrammet är ett yrkesprogram. Efter examen från programmet ska eleverna ha de kunskaper som behövs för att arbeta inom restaurang- och livsmedelssektorn, till exempel i restaurang, bageri och med färskvaror.” Alla våra antagna elever ska få samma förutsättningar att lyckas nå målen och därför behöver relationen till eleverna nästan alltid vara personligt anpassad, precis som på det sätt vi mäter kunskap hos eleverna.

Ingjutas glädje

Jag anser att relationen måste odlas som ett långsiktigt mål. Eleverna ska inte bara pressas igenom skolan utan de ska även ingjutas en glädje i att lära sig nya saker som bör vara livslångt – ett livslångt lärande. Utan nyfikna människor, inga framsteg och ingen utveckling!

Jag försöker att bjuda ganska mycket på mig själv i början och samtidigt vara inkännande på ungdomarnas intressen, mående, tidigare skolsituation och nuvarande sociala samvaro i skolan. Då kan jag alltid hitta gemensamma nämnare hos mig och eleven. Att bjuda på sig själv måste alltid ske inom sin egen ”bekvämlighetszon”. Vi lärare är vuxna och har både positiva och negativa livsläxor att dela med oss av vilket både kan hjälpa och stjälpa en ny relation med eleverna. Men vi är olika, precis som eleverna. Med en bra relation kan vi hjälpa eleverna att nå längre än vad de själva tror, för vissa elever kan det handla om de kunskaper som krävs för att uppnå målet med utbildningen, att bli anställningsbar.

Krävs även allvar

Med en bra relation blir aldrig ledarskapet i klassrummet ett frågetecken. Jag kan skämta, snacka, bjuda på historier från branschen och hitta på bus med mina elever men när jag behöver vara allvarlig är det aldrig några frågetecken om vem som bestämmer. Självklart är just det här en process som börjar i årskurs ett och når sin kulmen i årskurs tre, framför allt under vårterminen när eleverna nästan blir som arbetskamrater under yrkeslektionerna. På mitt program följer vi lärare vår mentorsgrupp från de första stapplande stegen i årskurs ett via APL, mängdträning i hantverket, peppning, utvecklingssamtal och till slut studenten där många gärna vill ventilera idéer om sommarjobb, anställningsavtal och andra delar av livet som ansvarstagande vuxen. Det här upplägget gör att den långsiktiga planen för eleverna alltid är aktuell, även när eleverna jobbar i den uppförsbacke som vägen till ansvarstagande vuxen ibland kan vara. 

Emil Karlsson är yrkeslärare på restaurang- och livsmedelsprogrammet på Ängelholms gymnasieskola.

LÄS ÄVEN 

”Låt yrkesutbildningen ordna världsfred!”

Gy25: "Orosmolnen tornar upp sig"