SYV-snilleblixt: Yrkesluncher för treorna

Förväntningarna är höga i Karin Ohlssons tredjeklass. En gång i månaden har skolan, Forshaga lärcenter, ”yrkeslunch” och får besök från olika delar av arbetslivet. I dag är det Christian Ryberg och Annika Aude från vård- och omsorgsförvaltningen som kommit för att äta och prata med lågstadieeleverna.

– Många unga känner till hemtjänsten och att vi arbetar med äldrevård, men vårt uppdrag är ju så mycket mer! säger Annika Aude. Att komma ut så här och få berätta om bredden i vilka jobb vi faktiskt har är fantastiskt.

Det är en fenomenal möjlighet för mina elever att tidigt få en kontakt med yrkes­livet.

Initiativtagare är Malin Andersson, studie- och yrkesvägledare på F–9-grundskolan.

– En yrkeslunch börjar alltid med ett klassrumsbesök där gästerna berättar om sin verksamhet och sina jobb, säger hon. Sedan går vi tillsammans till matsalen och äter lunch ihop. Vi gör det här redan i årskurs tre för att visa på bredden bland yrken i samhället. Jag vill att eleverna får upp ögonen för yrken som de inte ser i vardagen. Många av dem känner ju till polis, brandman, lärare och jobba i butik men jag vill öppna deras perspektiv.

Annika och Christian hinner knappt in i klassrummet förrän eleverna börjar vifta med händerna i luften för att ställa frågor.  Annika börjar med att förklara vad vård- och omsorgsförvaltningen är och alla olika delar de har ansvar för, och fortsätter med att berätta om tystnadsplikten och respekt för brukare och vårdtagare.

– Eftersom vi är med vårdtagarna dygnet runt är vi ju med dem i allt som händer i deras liv, och då får vi inte berätta för andra vad vi sett och hört. Man måste kunna lita på oss, förklarar Christian.

– Måste ni jobba dygnet runt? frågar en av eleverna och Christian svarar att man arbetar dygnets alla timmar men inte 24 timmar i sträck, och berättar mer om vad det innebär att arbeta som personlig assistent:

– Då stödjer du en person med funktions­nedsättning att leva det liv hen själv vill leva och det innebär allt från att gå till affären och veckohandla till att gå på konsert eller till badhuset. Men även toalettbesök, dusch och hjälp att komma upp på morgonen.

När Annika berättar att hon haft 15 olika jobb på kommunen under sin karriär börjar eleverna ivrigt vifta med händerna.

Sedan tar Annika över och berättar om en arbetsdag på kontoret, där hon ser till att alla har scheman och får lön, och där hon pratar med dem som beslutar om vilka insatser vårdtagarna har rätt till.

Det är tydligt att eleverna tycker badhus och veckohandling med vårdtagarna verkar mer spännande än schemaläggning, men när Annika berättar att hon haft 15 olika jobb på kommunen under sin karriär skiner eleverna upp och börjar ivrigt vifta med händerna igen.

– Vilket jobb har varit ditt svåraste?

– Hur ofta får man byta jobb?

– Hur länge tänker du jobba med det här?

Annika Aude svarar att alla hennes jobb har varit på Forshaga kommun och att man inte någonsin behöver bestämma sig för vad man vill bli när man blir stor.

– Huvudsaken är att man trivs bra på sitt jobb och har bra arbetskamrater. Jag tycker om att gå till jobbet på morgonen och jag vet att jag gör ett viktigt jobb!

Återigen kommer följdfrågan direkt, men till Christian. Vad har han haft för tidigare jobb, och hur blev han personlig assistent? Medan han svarar att han har jobbat med möbelsnickeri och återvinning, och att hans väg till nuvarande jobb var att han läste till undersköterska på komvux, sitter vägledare Malin Andersson och myser. Det är ju det här allt handlar om, detta är målet med yrkesluncherna – att locka fram de unga elevernas jobbtankar och haka på med berättelser, idéer och kunskaper.

Forshaga är en liten kommun och det blir frågor högt och lågt om vilka de känner, vad man tjänar och om man får sova när man jobbar på natten. 

– Vad är det konstigaste som hänt på ditt jobb? frågar lärare Karin Ohlsson.

Annika berättar för klassen att hon varit med om både dödsfall och förlossning – under ett och samma arbetspass.

– Tänk att ha ett jobb där man får vara med om livets början och livets slut nästan samtidigt, det är fantastiskt! 

När det blir dags för själva lunchen frågar jag om Karins tankar om de här månatliga arrangemangen.

– De är en fenomenal möjlighet för mina elever att tidigt få en kontakt med yrkes­livet, säger hon. Det går dessutom perfekt att koppla till undervisningen om hur ett samhälle är uppbyggt. I synk med yrkesluncherna har vi naturligt kunnat diskutera allt från vatten och avlopp till snöplogning. Eleverna har kunnat ställa matematiska frågor till ingenjörer!

Förr kom den första kontakten med yrkesverksamma i årskurs åtta i samband med prao och det är väldigt sent, tycker Karin Ohlsson:

– Det är ju precis innan de ska göra gymnasievalet och i viss mån välja inriktning på livet.

Karin uppskattar också yrkeslunchernas öppningar för mer existentiella frågor.

– Inte sällan har de lett till filosofiska samtal om livet, samhället och dess förutsättningar. Varför bosätter man sig runt Klarälven? Vad vill eleverna ha för samhälle? Var bor jag? 

Vid borden i matsalen pågår det samtal och diskussioner om vad som är viktiga egenskaper för att jobba inom ett vårdande yrke. Christian förklarar att det är personligheten och hur man är som person som är det absolut viktigaste.

– Ska man jobba som personlig assistent är det bra att vara utbildad undersköterska. Men det viktigaste är hur man är i kontakten med människor.

Israela, Ida och Noel är rörande överens om att de gillar yrkesluncherna. Ingen av dem säger sig ha någon tydlig bild av vad de vill arbeta med i framtiden, så de tycker att det varit bra med inspiration.

– Det är också roligt att få besök i klassrummet och att få höra hur andra har det på dagen, säger Noel.

– Eller på natten! säger Israela, och Noel konstaterar att han helst vill jobba dagtid.

Har eleverna fått lära sig om några yrken de inte ens visste existerade?

– Klimat- och energirådgivare! svarar eleverna i mun på varandra, och förklarar att de inte hade en aning om att det fanns personer på kommunen som jobbar med att hjälpa andra att vara klimatsmarta.

Ingen av dem ser sig själv som klimat- och energirådgivare i framtiden, dock.

– Jag vill bli först fotbollsproffs och sedan hundfrisör, säger Ida.

Noel kan tänka sig att bli polis, eftersom han är bra på att springa och kan jaga ikapp tjuvar om det skulle behövas.

En person som gjort stort intryck på gruppen var från fritidsförvaltningen och arbetade som chef för parkerna och badhuset.

– Tänk att få bestämma över badhuset! Det måste vara ett coolt jobb, menar Ida.

På frågan om de har strukit några yrken från listan med önskejobb är två av dem säkra. Noel kommer garanterat aldrig att bli hästskötare och Ida vill inte arbeta med sophantering. Israela känner däremot att hon har precis hela yrkesfältet öppet, även om hon nog särskilt kan tänka sig att bli brandman.

LÄS ÄVEN

Viktigt med inkluderande APL: ”Trepartssamtal måste prioriteras”

Industrin är okänd i gymnasievalet

Spak: Vägledare har höga kvalifikationer men kan inte söka karriärtjänster