Superkraften – att hitta elevens egen startknapp
I bakgrunden den allra första artikeln vår redaktör fick publicerad – under sin praoperiod. Och inte minst tack vare skolans syo-konsulent.
Studie- och yrkesvägledare Redaktör Häglund hälsar välkommen till ett nytt nummer – och berättar om hur avgörande hans egen SYV var när han gick i skolan. På sätt och vis är även denna text hennes förtjänst …
I nya numret av Vi Vägledare hälsar vi en ny krönikör välkommen. Ida Lindell, studie- och yrkesvägledare i gymnasiet, kommer att dela utrymme med Elin Fellers, som ni känner sedan tidigare.
Idas premiärkrönika hittar ni på sidan 34 i tidningen, och inom kort även här på vår webb, och lite beroende på hur ni är lagda kanske ni behöver stålsätta er före läsning. Jag behövde det definitivt, när hon skriver ”Hur har vi det med självinsikten?” gällande uttrycket ”superhjälte-syv:ar”.
Men när man läst hela texten står det fullständigt klart att det är med passion för professionen Ida Lindell funderar kring självsyn och uppdrag. Jag vill inte spoila slutet, men det är genuint inspirerande! Och får mig att tänka på min egen allra första känsla för framtida jobbkarriär.
Nog kände jag mig som Stålmannen, men jag hade inte haft en aning om att jag kunde flyga.
Jag gillade ju att skriva, och slukade medier. Men hade inga som helst vägar in i den världen från min högstadieskola på Gotland. När jag satt med syo-konsulenten, som det hette då, föll det mig inte ens in att nämna skrivlusten. ”Kanske tulltjänsteman”, svamlade jag (i pappas fotspår), men syon var med rätta skeptisk. Hon grävde i mina intressen och talanger, och efter en stund hade hon fått ur mig att jag älskade att skriva och älskade musik, och att jag hade idoler bland musikkritiker lika mycket som bland artister.
”Men lokaltidningarna skriver inte så mycket om musik”, sa jag.
”Lokaltidningarna?” sa hon. ”Var jobbar de bästa musikkritikerna i Sverige?”
”På tidningen Schlager”, sa jag.
Då tog hon fram kontaktuppgifterna till den tidningens redaktion i Stockholm och sporrade mig att skriva ett personligt brev till chefredaktören. ”Du älskar ju att skriva, så njut av att skriva det här brevet, skriv om dig själv och musiken, och varför du skulle vilja prya på Schlager!”
Redan samma höst satt jag med eget skrivbord på Schlagers redaktion på Brunnsgatan 4, med Allan Edwalls teater i källaren, Balettakademin rakt över gatan och Sveriges bästa kritiker i samma rum.
Ida Lindell menar att det är eleverna som är de verkliga superhjältarna, och nog kände jag mig som Stålmannen på Schlager, men jag hade inte haft en aning om att jag kunde flyga. Jag vägleddes till både självförtroende och självinsikt. Och för att lyckas med detta, hos elev efter elev, termin efter termin, krävs faktiskt en superkraft.
LÄS ÄVEN
Ida Lindell: ”Mer AI inom SYV – ja tack!”
Elin Fellers: ”Sommarjobb som merit i sig”
Endast behöriga vägledare – kan drömmen bli verklighet?
