Ida Lindell: ”Låt oss se matematiskt på vägledning till gymnasieval”
Krönika Gymnasievalet är elevens första stora svåra livsbeslut. Genom att ställa upp det som en komplex ekvation visar syv:en Ida Lindell vägen till ett större, stabilare beslutsunderlag.
LÄS MER Ida Lindell: ”Mer AI inom SYV – ja tack!”
Ska vi pröva att kvantifiera vägledning?
Den senaste tiden har jag oftare än vanligt befunnit mig i situationer där jag förklarar vad vägledning är. Som förklaringsmodell har jag ibland landat i att visa på beslut som en ekvation, en formel där olika faktorer ska vägas in och balanseras för en lösning. Jag har fått inspiration från Temporal Motivation Theory (TMT), som med hjälp av en ekvation visar hur tid påverkar människors motivation att utföra uppgifter.
Om man tittar på ett val som de flesta förknippar med vägledning, gymnasievalet, har jag följande modell som exempel:
Gymnasieval = (Intresse × Motivation) + (Programkvalitet × Framtidsutsikter) - (Avstånd till skolan × Pendlingstid) + (Sociala faktorer) - (Stress och osäkerhet)
Genom att använda en ekvationsliknande modell försöker jag skapa struktur i en annars ganska kaotisk process. Men är det rimligt att se på mänskligt beslutsfattande som en ekvation?
Låt mig göra en jämförelse, tänk om vi skulle ställa samma förväntningar på elevernas förmåga att lösa gymnasievalet som vi gör på deras matematiska förmåga. I årskurs 9 ska alla elever lösa följande ekvation:
x³ - 6x² + 11x - 6 = 0
Inte en enda person skulle förvänta sig att eleverna kan lösa denna ekvation utan tillgång till matematikundervisning. De får ju inte bara sporadiska besök av en lärare som ger några snabba lösningsförslag och sedan lämnar dem att själva räkna ut det på egen hand. Nej, de får genomtänkt handledning, tid att öva och en progression i undervisningen som bygger upp deras förståelse steg för steg. Och ändå: när det gäller gymnasievalet förväntas eleverna ofta att på egen hand fatta ett av de viktigaste besluten i sina unga liv baserat på begränsad information och tid.
Det handlar om att se på vägledning som en process som, precis som matte, kräver tid, progression och individuell anpassning.
En svaghet i min ekvationsmodell är att den kan ge intryck av att det finns ett rätt svar, vilket enligt mig är den största faran i vägledning – idén att ett val är ”rätt” eller ”fel”. Vägledning handlar inte om att finna det enda rätta svaret utan om att hjälpa individen att utforska sina alternativ och fatta ett beslut som är rätt för dem just nu.
Tro inte för ett ögonblick att jag är matematiker. Jag använder mig av denna liknelse just för att matematik är min svagaste disciplin. Poängen är att använda ekvationer som en väg till diskussion snarare än till en definitiv lösning. När vi kvantifierar och bryter ner komplexa beslut i mätbara variabler öppnar vi upp för diskussion om vad dessa variabler betyder. Vi skapar möjligheter för att nå konsensus kring hur de olika faktorerna väger in.
Det handlar inte bara om att tillhandahålla självkännedom och värderingsövningar i hopp om att något ska klicka hos eleven. Det handlar om att se på vägledning som en process som, precis som matte, kräver tid, progression och individuell anpassning.
Det finns ingen formel för det perfekta valet, det är processen för att beräkna formeln som är värdefull. Precis som vi förbereder eleverna för att de ska kunna bli bättre i matematik måste vi förbereda dem för att bli bättre på att fatta beslut. Det är så vi skapar en framtid där elever inte bara väljer rätt gymnasieprogram utan också lär sig att navigera i livets ekvationer, stora som små.
LÄS ÄVEN
GY25 i fokus på första höstkonferensen
SYV-panelen: ”Det här förväntar vi oss av facket”
Endast behöriga vägledare – kan drömmen bli verklighet?
