Obs-debatten: ”Vi vuxna måste jobba ihop – inte sortera ut elever”

LÄS MER Att återinföra ”obs-klasser” är ett viktigt budskap

Vi läser Filippa Mannerheims senaste krönika i Vi Lärare om ”obs-klasser”. Frustrationen är berättigad, men inte lösningen – det kan aldrig vara att överge skolans ansvar.

Det är givet att lärare upplever frustration och hjälplöshet när undervisningen störs, elever har stora behov men inte får rätt stöd, och lärare lämnas ensamma att hantera en alltmer komplex skolsituation. Och då är det lätt att efterlysa tydliga och enkla lösningar – som att börja sortera ut “problemelever”, “bråkstakar” eller “de som förstör studieron”.

Ska vi först utbilda tusentals nya speciallärare innan “hjälpklasserna” kan införas – eller tänker vi införa dem ändå, trots att rätt personal inte finns?

Stora klasser är en utmaning. Ingen ifrågasätter det, alla vill ha mindre klasser. Men i stället för att prata om hur vi ska tillföra resurser och stärka skolan och undervisningen lockas vissa att dela upp eleverna i “de som fungerar” och “de som inte fungerar”. Kategorisering är verkligen Filippa Mannerheims paradgren, vi ska både sortera ut “problembarn” och kategorisera lärarkåren i olika fack. Såvitt vi vet finns det inte någon enda representant för det Mannerheim kallar ”den specialpedagogiska ringhörnan” som tror på att dessa stora klasser är en väg till framgång.

Vi behöver fler arenor där vi faktiskt pratar om undervisning – om dess komplexitet, om de utmaningar vi möter och om hur vi skapar lärande för alla elever. En varierad elevgrupp är inte ett problem att lösa utan en verklighet att undervisa i. Det är skolans uppdrag att möta och inkludera alla elever, inte exkludera de som behöver oss som mest. Segregering är ingen quick fix utan skapar bara fler problem. När vi separerar ut elever i parallella system tar vi in på en väg som leder bort från lärande, bort från möjligheter och bort från samhället.

Om vi ska prata tydliga budskap kan vi lyfta Skolinspektionens senaste granskning av särskilda undervisningsgrupper. 20 av 28 skolor brister i sin undervisningskvalitet. I rapporten lyfts också det faktum (som också framkommer i tidigare studier) att elever i särskilda undervisningsgrupper ofta möts av låga förväntningar och inte får chans att möta en undervisning som bidrar till ökat ämneskunnande.

Skolministern säger att hjälpklasserna ”givetvis” ska ledas av utbildade speciallärare – men vilka? Redan i dag råder en allvarlig brist på speciallärare. Ska vi först utbilda tusentals nya speciallärare innan “hjälpklasserna” kan införas – eller tänker vi genomföra dessa ändå, trots att rätt personal inte finns? 

Skolan måste vara en plats där vi löser problem tillsammans, ser helheten och förstår att en fungerande skola byggs genom samverkan, inte genom att dela upp elever i “de som fungerar” och “de som inte fungerar”.

Frågan är också hur hjälpklasserna rent praktiskt ska hanteras av skolorna. Var går gränsen för att sättas in i en sådan klass? Hur länge dröjer det innan “hjälpklass” blir ett hot och en stämpel snarare än en lösning? Vi har sett det förr – hur obs-klassen som begrepp snabbt förvandlades till något nedvärderande, en plats för de “hopplösa fallen”.

I stället för att upprepa gamla misstag bör vi investera i mindre klasser generellt. 30 elever och en lärare i en klass är inte något som skapar förutsättningar för att möta varierande elevgrupper. Men vi får inte glömma betydelsen av att utforma en undervisning som upplevs som meningsfull, begriplig och motiverande. Eller det faktum att vårt sätt att betrakta och bemöta elever får en avgörande betydelse för studieron i klassrummet.

Och ja, obs-klasser är en tydlig markering om att det är eleverna som är, och ska känna sig som, problembärarna. Strider denna lösning mot skollagen och värdegrunden i svensk skola? Jaha, då får vi väl urholka skollagen lite.

• Skolan ska anpassa undervisningen efter varje elevs behov, inte sortera ut de elever som inte passar in i en standardmall.
• Barnkonventionen, som är svensk lag, fastslår att alla barn har rätt till utbildning av hög kvalitet – utan att stämplas eller placeras i särlösningar som riskerar att bli återvändsgränder.

Skolan måste vara en plats där vi löser problem tillsammans, ser helheten och förstår att en fungerande skola byggs genom samverkan, inte genom att dela upp elever i “de som fungerar” och “de som inte fungerar”. Vi kan aldrig göra skolproblem till elevproblem!

Davor Delic och Denice Sverla,
speciallärare

LÄS ÄVEN

Debatt om OBS-klasserna: ”Vi går in i en historielös tid”

”Vi borde samtala i stället för debattera”

Niclas Fohlin: Regeringens akutskolehaveri röjer en populistisk skolpolitik