Niclas Fohlin: ”Skolan måste inkludera – men ska vi sluta prata om det?”
Foto: Shutterstock
Vi lärare debatt En skola för alla borde vara en självklarhet. Men har inkludering som skolbegrepp i Sverige blivit för abstrakt – vad menar vi egentligen? Specialläraren Niclas Fohlin föreslår en konkret kursändring.
LÄS MER: ”Inkludering betyder inte alla i samma klassrum”
Under de senaste tre decennierna har begreppet inkludering varit centralt inom skolvärlden. Ursprungligen ett demokratiprojekt, som syftade till att främja allas delaktighet i samhället men som i skolans kontext ofta misslyckats med att omvandlas till praktiska pedagogiska strategier. I stället har det blivit en etikett, en stämpel som skolor antingen har eller inte har, likt en miljöcertifiering. Jag undrar vad som egentligen hände med den ursprungliga visionen om en skola för alla?
Vår övertygelse att vi faktiskt kan påverka våra elever styr våra handlingar, och våra handlingar påverkar våra elevers lärande och kunskaper.
Jag tror att problemet ligger i översättningen av inkludering, och forskningen verkar hålla med. Inkluderingen har misslyckats med att gå från ett ideal till konkreta pedagogiska handlingar. För vad innebär egentligen en inkluderande undervisning i matematiken för årskurs 7? Kan vi beskriva detta och någonstans enas om vad vi menar? Vi har ofta diskuterat inkludering i relation till elever med stora svårigheter, men sällan har samtalet handlat om hur undervisningen ska kunna omfatta alla elever. Efter 30 år är inkludering, som begrepp, fortfarande diffust och tolkas olika beroende på vem du frågar. Utan en gemensam förståelse och praktisk tillämpning tappar det sin innebörd och relevans för oss praktiker i skolan.
I dag använder jag själv oftast begreppet tillgänglig lärmiljö, som skiftar fokus från var elever befinner sig till hur vi som lärare kan utforma lärmiljön för att möjliggöra bästa möjliga inlärning. Genom att medvetet planera för den pedagogiska, sociala och fysiska miljön kan vi skapa bättre förutsättningar för alla elever att utvecklas och nå sin fulla potential.
Jag tror att vi faktiskt kan lyckas med varenda unge. En nyckel är att vi skiftar fokus mot vårt pedagogiska uppdrag och ser oss själva som förändringsagenter.
Tillgänglig lärmiljö är lättare att omsätta i praktiken. Det ger oss lärare mandat att vara arkitekter av lärande och pröva olika metoder och innehåll för att förbättra undervisningen. Det handlar inte om att anpassa för dem som har svårigheter utan om att höja kvaliteten på undervisningen för alla. När vi ser oss själva som aktiva agenter med förmågan att påverka våra elevers lärande ökar vår gemensamma tro på att vi kan göra skillnad.
För mig innebär tillgänglig lärmiljö därför konkreta handlingar, till exempel att välja undervisningsinnehåll eller projekt som verkligen engagerar eleverna, fångar deras intresse och får dem att vilja lära sig mer. Det kan vara att läsa böcker som ger nya insikter och perspektiv, eller varierande redovisningsformer där eleverna får skapa, skriva och tänka. Tillgänglig lärmiljö handlar också om att vara beredda att göra förändringar när vi märker att vår undervisning inte fungerar som vi tänkt.
Forskning visar att lärares kollektiva tro på sin förmåga att påverka elevresultat också har en betydande inverkan på hur väl eleverna presterar. När vi tror på vår förmåga att förbättra elevernas tänkande, hälsa, läsförståelse, skrivande eller matematiska färdigheter blir vi mer benägna att vidta de åtgärder som krävs för att uppnå dessa mål. Vår övertygelse att vi faktiskt kan påverka våra elever styr våra handlingar, och våra handlingar påverkar våra elevers lärande och kunskaper.
Tillgänglig lärmiljö handlar inte om att anpassa för dem som har svårigheter utan om att höja kvaliteten på undervisningen för alla.
Att gå från en mer abstrakt diskussion om inkludering till ett konkret fokus på tillgänglig lärmiljö kan vara en avgörande strategi för att utveckla vår undervisning. Det skapar en bro mellan ämneslärarens dagliga arbete och speciallärarens expertis, och främjar en gemensam strävan mot förbättrat lärande för alla elever.
Vi lärare kan påverka våra elever med de val vi gör i undervisningen. Genom att tänka hur vi kan tillgängliggöra den kan vi återuppväcka den ursprungliga visionen om en skola för alla – en vision som inte bara är en etikett eller ett ideal utan en levande verklighet i alla utrymmen där elever lär sig. Ett sådant tänk kräver att vi samverkar inom våra professioner. Skolor behöver därför lärare som tror på att de kan påverka; speciallärare som möjliggör snabbt stöd till elever; och specialpedagoger och lärare som samarbetar för att förbättra lärandet och se till att varenda unge går ut skolan med goda kunskaper.
I slutändan handlar det om att se bortom etiketter och fokusera på det som verkligen gör skillnad i undervisningen. Och jag är optimist. Jag tror att vi faktiskt kan lyckas med varenda unge. En nyckel är att vi skiftar fokus mot vårt pedagogiska uppdrag och ser oss själva som förändringsagenter. Först då kan vi skapa en skola där varje elev inte bara är inkluderad utan också lär sig de kunskaper de behöver för att lyckas i samhället.
Jag tror därför att vi är på väg att lämna själva begreppet inkludering och i stället omfamna ett mer praktisk, handlingsorienterat synsätt, och jag hoppas detta nya kan göra att vi ger alla våra elever möjlighet att lyckas i skolan. Tiden får visa om tillgänglig lärmiljö som begrepp kan bli en av pusselbitarna som kan förverkliga drömmen om en skola där alla elever, oavsett bakgrund eller förutsättningar, kan lyckas. Alla barn ska få möjligheten att nå sin fulla potential och vi i skolan ska hjälpa dem att vara redo att ta sig an världen utanför klassrummets väggar. Denna tanke bör all personal inom skolan kunna ställa sig bakom.
LÄS ÄVEN
Speciallärare: ”Finns evidens för EHT-upplägget?”
