”Läroplansutredningens föråldrade syn på dyslexi gör mig rädd och orolig”

LÄS MER Mer kritik: DNP diskriminerar dyslektiker – Skolverket saknar evidens

Det finns några skrivningar och formuleringar kring dyslexi i den nya läroplansutredningen som gör mig lite rädd, förvånad och framför allt orolig. Som jag tolkar texten (på sidan 212) ställs lärarnas arbetsbörda och dokumentation mot elevens rätt till anpassningar och stöd. I min lärarvärld bör vi i skolan först och främst utgå från eleven.

Dyslexi finns på riktigt och att öronläsa har dyslektiker gjort inom skola och universitetsutbildning i decennier.

Jag kan inte se det som motiverat att lärarnas arbetsbörda ska rättfärdiga att eleverna inte får de anpassningar och det stöd de behöver. För att få en rimlighet i lärarens arbetsbörda måste man väl ändå, innan man avfärdar elevers behov, titta på skolans generella förhållningssätt och arbetssätt utifrån elevernas olikheter. Rättigheten till en likvärdig undervisning för eleven får inte ignoreras så lättvindigt när problemen snarare står att finna i gruppstorlekar, lärartäthet, stort antal elevrelationer, antal vuxna med relevant utbildning och kompetens kring eleven, fortbildning och kompetensutveckling kring funktionsnedsättningen, och systematiska arbetssätt. Ansvaret vilar i dag ofta på den enskilda läraren men bör ligga ”högre upp” för att säkerställa likvärdigheten och för att det inte ska se olika ut i olika klassrum utifrån tillgänglighet.

Så innan man avfärdar elevers rätt till stöd och anpassningar bör man titta på lärarens arbetsbörda utifrån alla ovan nämnda aspekter. Lärare behöver ha en rimlig arbetsbörda – och elevers behov behöver stå i centrum.

På sidan 213 läser jag vidare:

”Därigenom ser vi en risk att undervisningen anpassas på så sätt att det ställs lägre krav, att hjälpmedel av olika slag får en allt större plats i undervisningen och att elever som hade behövt mer färdighetsträning och längre tid på sig till följd av överanpassning i stället fråntas möjligheter att lära sig. Ett konkret exempel på det senare är det så kallade fenomenet lyssneläsning som innebär att elever med dyslexi får lyssna på texter i stället för att träna på att avkoda dem.”​

Lärarnas arbetsbörda ställs mot elevens rätt till stöd. I min lärarvärld bör vi i skolan först och främst utgå från eleven.

Att avfärda öronläsning (”lyssneläsning”) för elever med dyslexi med hänvisning till utebliven lästräning är ett föråldrat synsätt. Dyslexi innebär bland annat begränsningar i förmågan att effektivt ögonläsa. Om problematiken skulle försvinna med extra lästräning handlar det inte om dyslexi. Självklart ska alla elever genomgå traditionell lästräning, och att ställa dessa två tekniker mot varandra är oerhört olyckligt. Läsproblematik vid dyslexi syns då det förväntade resultatet efter evidensbaserad lästräning uteblir, utifrån de definitioner vi använder i dag. Att inte få öronläsa i undervisning där eleven förväntas ta till sig kunskap via text är förödande.

Och lite senare i utredningen, sidan 433: ”Att det finns uppfattningar om att så kallad lyssneläsning skulle vara ett fullgott alternativ till läsning i skolan måste ses som ett problem.”

Många personer med dyslexi är och kommer som vuxna bli primära öronläsare. Det kräver också träning – man måste också öva på att öronläsa. Alla har rätt att bli läsare, oavsett vilken teknik man använder, ögon, öron eller fingrar (vid punktskrift). Att gradera olika sätt att läsa och nedvärdera primära öronläsares lästeknik är, inte minst i en läroplansutredning, beklagligt och kontraproduktivt. Att hindras från att bli en effektiv läsare är allvarligt ur flera perspektiv, inte minst det demokratiska. Vi lever i dag dessutom i ett samhälle med stora möjligheter via väl beprövad teknik men också via ny teknik, kopplad till text utifrån just dyslektisk problematik. 

Att utesluta att läsa med öronen leder till att utestänga elever från lärande. Det är ytterst allvarligt. Dyslexi finns på riktigt och att öronläsa har dyslektiker gjort inom skola och universitetsutbildning i decennier. För många har det varit helt nödvändigt. Att börja hindra elever med dyslexi att lyckas i skolan på detta sätt kommer att få förödande konsekvenser. Har vi råd att fler elever misslyckas?

Hur kan en läroplansutredning slå ner på elevers olikheter? Dyslexi omnämns ett flertal gånger och om uppmaningarna skulle följas skulle det leda oss bakåt som samhälle, och till att systematiskt utestänga många dyslektiker från att lyckas i skolan. Våra barn måste få förutsättningar att lära, att må bra, känna framgång, bli sedda och få med sig färdigheterna de behöver för framtiden. Vi måste få ut hela barn ur skolan. Det är vår viktigaste uppgift.

Susanne Cederqvist,
lärare och författare med inriktning på dyslexi
Sociala medier: @enbildavdyslexi

LÄS ÄVEN

Niclas Fohlin: ”Staten skapar analfabeter”

Skolan ser ofta särskilt begåvade barn som problem

Tina Reuterberg: ”Vi måste sluta se föräldrar som en krävande mobb”