Elevinflytande och läraransvar – vem håller i rodret?

LÄS MER Reformerna sätter systemets behov framför elevernas

En sen kväll vid middagsbordet utbröt en het diskussion mellan hustrun och mig om kryddstark mat. En sådan där som har en tendens att växa och växa till ett bråk, ni vet.

”Inget slår min högrevschili med äkta ancho och chipotle i”, påstod jag i stridens hetta.
"Är du helt galen?" fräste min fru, ”du förstör ju hela smakupplevelsen! Lagom är bäst.”
”Lagom? Lagom?!” Jag reste mig halvvägs upp. "Har du smakat thailändsk lab-gai? Eller vindaloon de gör vid Västerbron?”
”Och allt ditt prat om ’välbalanserad’”, fortsatte hon, ”sedan när är det välbalanserat att äta en kryddburk till middag?”

Plötsligt stannade jag upp. ”Vänta... vad menar du egentligen med ’kryddstark’?”
Tystnad.
”Jag pratar om hetta från chili”, fortsatte jag, lugnare. ”Vad menar du?”
Hon suckade. ”Jag pratar om mat som är överkryddad. Som smakar för mycket av allt.”

Vi stirrade på varandra innan vi brast i skratt. Fan också. Vi hade inte ens pratat om samma sak.

En skicklig lärare tar vara på elevernas idéer när det gynnar lärandet men sätter också tydliga gränser. Att säga nej är ibland lika viktigt som att säga ja.

På samma sätt har debatten om elevinflytande hos Vi Lärare blivit komiskt förvirrande. Begreppet elevinflytande slängs ofta runt som något självklart positivt eller negativt, men få beskriver vad de faktiskt menar. Ibland verkar man prata om eleven som kund – att elever och deras föräldrar ska kunna välja skola och ställa krav som om skolan vore en godisbutik. Andra gånger handlar det om elever som medskapare i undervisningen – att de får vara med och ställa frågor, samtala och tänka om innehållet på lektionerna. Dessa olika synsätt blandas friskt i debatten, och olika partsinlagor argumenterar ivrigt för eller emot ”ökad delaktighet” eller “elevinflytande” utan att ens prata om samma sak.

Innan vi diskuterar elevinflytande måste vi bestämma vad vi menar. Är det att elever får tycka till om skolmaten och vad de gör på rasterna? Handlar det om elevernas delaktighet och ansvarstagande på lektioner? Eller handlar det om rätten att välja bort uppgifter och styra lektioner? Utan en tydlig gemensam referensram riskerar diskussionen att bli lika förvirrande som krydddebatten.

Låt oss vara tydliga: elevinflytande i skolan betyder att elever ansvarsfullt ska få påverka vissa aspekter av sin utbildning – men alltid inom de ramar som läraren sätter. Både Skollagen och Lgr22 talar om elevers rätt till inflytande, men båda lägger beslutsfattandet och ansvaret ofrånkomligen hos läraren. Det är läraren som avgör vilken grad av inflytande som är lämplig, som bestämmer innehållet på lektionen, som sätter målen och som bär det pedagogiska ansvaret. Elevernas delaktighet är alltid i praktiken begränsad till det utrymme läraren tilldelar dem – inget mer. Denna grundläggande maktfördelning i klassrummet är både nödvändig och har följt som en röd tråd sedan införandet av enhetsskolan.

Redan 1946 års skolkommission betonade att skolan ska främja demokratiska värden.

Skollagen 4 kap. 9 § slår fast att ”informationen och formerna för inflytandet ska anpassas efter [elevens] ålder och mognad.” Det är en viktig påminnelse: en sexåring och en sextonåring kan inte ges samma typ av inflytande i skolan. Lagen betonar också att elever alltid ska ha möjlighet att ta initiativ – till exempel att väcka frågor de tycker är viktiga, ha klassråd eller få chans att lyfta sina tankar med läraren – men det betyder inte att de automatiskt får bestämma vad som helst.

Att balansera elevens röst med ett tydligt professionellt ansvar är själva kärnan i läraryrket. Läraren, som är utbildad för att se helheten med läroplanens mål, pedagogiska metoder och bedömning, har en oinskränkt rätt och skyldighet att leda undervisningen. Elevinflytande ska sedan stärka detta arbete – inte försvaga det. En skicklig lärare tar därför vara på elevernas idéer när det gynnar lärandet, men sätter också tydliga gränser när det behövs. Att säga nej är ibland lika viktigt som att säga ja, särskilt när elevers önskemål går emot vårt bättre vetande.

Ibland låter det som att detta med elevinflytande är en svensk företeelse – antingen som en flummig svensk ”snällhet” eller som ett unikt disciplinproblem. Sanningen är att hela världen brottas med liknande frågor. I många länders skolsystem pratar man om vikten av elevdemokrati. Det finns krav på elevråd i brittiska skolor, ”student councils” i USA, och diverse former av elevmedverkan i klassrummet även i länder med striktare traditioner, som Japan, Israel eller Sydkorea. Frågan om hur mycket elever ska få påverka dyker upp överallt där man försöker förena kunskapsförmedling och demokratisk fostran.

Elevinflytande betyder att elever ansvarsfullt ska få påverka vissa aspekter av sin utbildning, men alltid inom lärarens ramar.

OECD pekar ut elevens aktiva roll som avgörande för lärande (OECD, 2019). Forskning visar att elever lär sig mer när de deltar aktivt i sitt lärande istället för att passivt ta emot information. Genom att diskutera, ifrågasätta och påverka utvecklar de inte bara ämneskunskaper, utan också självständighet och kritiskt tänkande (Freeman m. fl 2014) . Internationella studier framhåller detta som en nyckel för framtiden: förmågan att ta initiativ och ansvar. Det vi kallar elevinflytande är därmed en del av en global rörelse mot en mer rättvis undervisning för alla, där läraren fortfarande leder lärandet (OECD, 2020).

Det är viktigt att komma ihåg att elevinflytande och demokratisk delaktighet inte är något nytt påfund. Ofta hör man suckar om ”dagens daltande med elever”, som om tidigare generationer bara hade auktoritär katederundervisning utan något inslag av elevinflytande. Historien ger en annan bild. Redan 1946 års skolkommission – alltså för nästan 80 år sedan – betonade att skolan ska främja demokratiska värden. I kommissionens betänkande skrev man bland annat: ”I ett demokratiskt organiserat samhälle, där varje enskild individ tillerkännes delaktighet och ansvar i samhällets styrelse, är det av betydelse, att den enskilde under sin uppväxt erhåller en sådan fostran, att han kan handla under ansvar och på grundval av fritt omdöme.” Med andra ord: om vi vill leva i ett demokratiskt samhälle där varje medborgare tar ansvar och är delaktig, måste vi börja i skolan. Eleverna behöver träna sitt ansvarstagande och kritiska tänkande redan från unga år.

Detta skrevs inte av några naiva ”flumpedagoger” på 2000-talet utan av efterkrigstidens ledande skolpolitiker och experter, med sikte på att bygga ett bättre samhälle efter andra världskrigets hemskheter. Demokrati och delaktighet i skolan sågs som nödvändiga byggstenar för ett stabilt och upplyst samhälle. Och sedan dess har dessa idéer levt vidare genom varje läroplan och reform – från grundskolans införande, genom 1960–70-talens reformer, hela vägen till dagens styrdokument med ord som: ”De demokratiska principerna att kunna påverka, ta ansvar och vara delaktig ska omfatta alla elever.” Elevinflytande är alltså inte främst en fråga om att vara snäll mot eleverna eller göra dem till viljes, det handlar om att fostra demokratiska medmänniskor med fokus mot ett gemensamt ansvarstagande och självständighet.

För jag minns fortfarande känslan när inflytande inte finns. Att sitta på ett möte och känna hur orden fastnar i halsen på mig. Att inte våga räcka upp handen trots att jag hade något att säga. Jag har sett samma sak i ögonen på mina kollegor som arbetar på dysfunktionella arbetsplatser. Skolor där rektorn kört sitt race utan att bry sig om vad lärarna på golvet tycker och tänker: är det inte detta Vi Lärare-debatten egentligen handlar om?  Och jag har sett det hos elever – den där tomma blicken när de gett upp försöken att bli lyssnade på.

Att balansera elevens röst med ett tydligt professionellt ansvar är själva kärnan i läraryrket.

Ibland, en trött torsdag, kan jag också drömma om ett klassrum där alla elever sitter knäpptysta. Men vad händer under ytan? När jag stänger klassrumsdörren och börjar en lektion vill jag att eleverna ska våga möta min blick. De ska känna att jag lyssnar på dem och tar dem på allvar. De ska våga säga ”jag förstår inte” och få stöd av mig eller en kamrat bredvid. De får därmed gärna komma med förslag som gör lektionen bättre. Samtidigt ska eleverna känna också tryggheten i att jag håller i rodret.

Det slår mig ofta att de lektioner jag och de elever jag haft minns som bäst, är de lektioner där de fick ta plats – inom tydliga ramar. Som den gången en enda fråga från en elev: “Hur vet vi att maten vi äter i skolan är nyttig?”, ledde till ett helt temaområde under höstterminen.

Samtidigt har jag varit med om kaos med lärarbyten, osäkra vikarier och där vuxna inte satte  gränser. I de situationerna vill eleverna själva ha struktur och ledarskap. För i sanningens namn – ingen mår bra av att segla på ett skepp utan en kapten. Lika lite som på ett fartyg där besättningen tvingas hålla tyst.

I mitt klassrum är jag kaptenen. Men jag vill ha en besättning som vågar tala.

LÄS ÄVEN

”Elevinflytande är inget hot utan ett stöd för lärarrollen”

Debatt: Vi löser inte skolans problem genom att tysta eleverna

Wiman: Det finns underbara former av elevinflytande!