”Elevhälsa är en skolinsats, inte vård!”

LÄS MER Utredningen om elevhälsan möter kompakt motstånd

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 17 april debatterar ett antal skribenter om  skolans elevhälsa. Författarna anser att kuratorer och psykologer i skolan ska samtala individuellt med elever istället för att vara delaktiga i skolans utformning. Vi vill istället poängtera skolans uppdrag och det kollektiva ansvaret för elevernas kunskapsutveckling.

I artikeln menar skribenterna att den medicinska och psykosociala kompetensen i skolan kan fånga upp svårigheter och åtgärda dem. Elevhälsans professioner kan mycket riktigt fånga upp elever genom samtal som genomförs men de kan inte fånga upp svårigheter i skolämnen utifrån läroplanens betygskriterier, undervisningens utformning, centrala innehållet och ämnets syfte. Elevhälsan och lärare behöver därför ha ett nära samarbete där lärarnas ämneskunskaper, kännedom om kursplaner och kunskaper om eleverna i undervisningen blir avgörande för att identifiera och förstå hinder som kan påverka elevernas lärande. Det är endast i samverkan som rätt stöd kan sättas in för att främja elevernas kunskapsutveckling och säkerställa att skolan efterlever sitt uppdrag.

Det är endast i samverkan som rätt stöd kan sättas in för att främja elevernas kunskapsutveckling och säkerställa att skolan efterlever sitt uppdrag.

Vidare menar skribenterna att elever mår sämre i dag just för att de inte får individuellt stöd från skolpsykolog eller skolkurator, såsom deras uppdrag ser ut inom andra verksamheter. Vi ser positivt på elevers möjligheter att få sådant stöd och behandling. Om dessa professioner däremot arbetar på samma sätt inom skolans verksamhet riskerar elevhälsoarbetet att förskjutas till att handla om individers svårigheter snarare än att utveckla den pedagogiska verksamheten vars syfte är att barn och elever ska utveckla kunskaper och värden.

Det är dock självklart att elever ibland behöver individuella insatser inom vård och psykiatri och skolan behöver tillgång till kompetenser inom dessa områden. Samtidigt behöver skolan värna om sitt grundläggande uppdrag: att vara en utbildande och lärande organisation. Risken blir stor att skolans pedagogiska samhällsuppdrag förskjuts till en vårdlogik där elevers svårigheter betraktas som något som kan hanteras och behandlas i skolan men då främst utanför klassrummet. Detta kan också leda till att elever inte får tillgång till rätt stöd och behandling i vården utanför skolan. Därför behöver vården samverka med skolan, inte tvärtom. Vården kan inte styra utbildningen vilket kan bli följden när vårdpersonal bedriver behandlande samtal som leder till beslut om elever utan att beakta de pedagogiska miljöer där eleven har sin hemvist. När beslut fattas kring stödinsatser för elever i skolan är det avgörande att lärare är involverade, både utifrån sitt ansvar för undervisningen och för att säkerställa att insatserna är relevanta i det pedagogiska sammanhanget. Om personal med vårdbakgrund har för stor beslutsmakt kring skolans stödinsatser utan samverkan med pedagogisk personal uppstår stora risker. Dessa kan leda till att insatserna varken blir relevanta utifrån ett vårdperspektiv, socialt perspektiv eller pedagogiskt perspektiv. Det blir ett görande utan sammanhang och gemensam analys.

Om vårdpersonal inte samverkar nära lärare och dessutom får ett alltför stort inflytande i skolan riskerar vårdens perspektiv att dominera på bekostnad av det pedagogiska uppdraget. Det i sin tur kan leda till att skolans kärnuppdrag undermineras. En lösning för att motverka dessa risker är att organisera elevhälsans kompetenser som en integrerad del av skolans arbete, inte som en parallell vårdinsats.

Skolor behöver en organisation som säkerställer processer som stödjer ett kollektivt ansvarstagande för elevernas skolgång. Det gemensamma ansvarstagandet innebär även ett pedagogiskt ansvar för att utforma undervisningen utifrån elevernas förutsättningar. Om inte det ansvaret tas hamnar vi i individuella insatser som inte främjar det samhällsuppdrag som skolan har. Vi måste värna om skolans uppdrag, elevers rätt till kunskapsutveckling, rätt till stöd inom ramen för utbildningen och rätt till stöd och behandling inom barn- och ungdomspsykiatri.

Maja Lindqvist är gymnasielärare, specialpedagog, författare, handledare i psykosocialt arbete samt utvecklingsstrateg på skol- och huvudmannanivå.
Helena Wallberg är gymnasielärare, specialpedagog, författare samt kvalitetsutvecklare av elevhälsoarbete och stödinsatser.

LÄS ÄVEN

Fohlin om särskilt stöd-utredningen: ”Saknar praktisk trovärdighet”

Psykologerna: ”Specialpedagogerna är våra viktigaste samarbetspartners”

Kuratorerna: ”Utan specialpedagoger förlorar elevhälsan sitt syfte”