Debatt: ”Vi behöver ett betygssystem som inte stänger ute fler elever”
Vi lärare debatt
LÄS MER Anpassningshaveri i DNP – ”eleverna blir försökskaniner”
Som specialpedagog arbetar jag tillsammans med lärare, fritidspersonal, skolledare och elevhälsa varje dag för att skapa en skolmiljö där alla elever oavsett förutsättningar får möjlighet att lyckas och utveckla en positiv lärandeidentitet. Vi ser hur det nuvarande betygssystemet brister. Det gynnar inte alla och behöver därför förändras. Men när jag läser förslaget i SOU 2025:18, ”Ett likvärdigt betygssystem”, blir jag djupt oroad. I stället för att lösa dagens problem tycks förslaget riskera att skapa nya, samtidigt som det går tvärt emot det som Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2022 (Lgr22) står för.
Att den nyligen presenterade utredningen om en ny läroplan dessutom går emot bärande delar av Lgr22 – så pass mycket att det krävs ändringar i skollagen – förstärker snarare än minskar motsägelserna och osäkerheterna i betygsutredningen.
Förslagets baksidor drabbar elever med npf, högpresterande elever samt elever med problematisk skolfrånvaro eller psykisk ohälsa.
Redan i dag är stress, prestationsångest och psykisk ohälsa bland elever alarmerande hög. När förslaget lägger än större tyngd på nationella prov finns en överhängande risk att provhetsen eskalerar ytterligare. Det drabbar elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), som ofta behöver flexibla examinationer och inte alltid kan visa sin förmåga på en enskild provdag. Det drabbar också högpresterande elever, som kan se sina betyg sänkas om skolans genomsnittliga provresultat är svagt, samt elever med problematisk skolfrånvaro eller psykisk ohälsa, där stressen kring prov kan förvärra en redan svår situation. Och slutligen drabbar det de elever som riskerar att förlora tron på sin förmåga när lärarens helhetsbedömning väger mindre än en testdag. Är det verkligen så här vi vill att svensk skola ska fungera?
Lgr22 framhåller att skolan ska utveckla elevers fakta, förståelse, färdigheter och förtrogenhet. Kunskap är inte bara en fråga om att kryssa rätt på ett prov; det handlar om kreativitet, problemlösning, kommunikation och kritiskt tänkande. Med AI och digital teknik som snabbt förändrar arbetsmarknaden blir de mjukare kompetenserna än viktigare.
Om vi gör nationella prov till huvudsaklig måttstock för betyg styr vi skolans fokus mot det mätbara på bekostnad av de förmågor som inte alltid syns i ett standardiserat test. Hur går det ihop med att förbereda eleverna för en framtid där robotar och AI kan hantera fakta och rutinuppgifter snabbare än någon människa? Själva kärnan i Lgr22 – att odla en bred och nyanserad kunskapssyn och stärka elevernas lärandeidentitet – riskerar att gå förlorad.
Jag vill se ett betygssystem som sätter lärarens professionella bedömning i centrum och värdesätter kontinuerlig kunskapsutveckling över tid.
Därutöver ger Lgr22 lärare och övrig skolpersonal ett tydligt mandat: att göra en helhetsbedömning av elevers kunskaper över tid. I förslaget flyttas dock makten över betygen alltmer mot nationella prov och en administrativ kalibrering baserad på skolans genomsnittliga provresultat. Detta innebär att elever med samma faktiska kunskaper kan få olika betyg, beroende på vilken skola de går på och hur skolans övriga elever presterar på proven. Lärarens långsiktiga bedömning väger alltså lätt jämfört med en stressig provdag. Vem tjänar på det här? Inte eleverna, inte lärarna och definitivt inte samhället, som behöver framtida generationer med bred kompetens, god självkänsla och en stark lärandeidentitet.
Visst vill jag ha en förändring! Dagens betygsystem är långt ifrån perfekt. Elever kan hamna utanför gymnasiet trots att de har potential, och det finns en utbredd oro för betygsinflation. Men lösningen är alltså inte att göra de nationella proven ännu mer avgörande och stressande eller minska lärarens mandat och helhetssyn, vilket i förlängningen undergräver läraryrkets professionalitet och också hotar bredden i vår kunskapssyn, som Lgr22 och framtidsforskning är överens om är nödvändig.
I stället vill jag se ett betygssystem som sätter lärarens professionella bedömning i centrum och värdesätter kontinuerlig kunskapsutveckling över tid. Ett system som tar hänsyn till den nya tid vi lever i, där AI blir alltmer framträdande och förmågor som inte kan mätas i ett standardprov blir viktigare. Vi behöver ett system som motverkar stress och ohälsa i stället för att intensifiera den. Ett system som lyfter alla elever – de med npf, de högpresterande, de som har psykisk ohälsa eller frånvaro, och elever i allmänhet som också kämpar. Och framför allt ett system som stärker elevernas lärandeidentitet, så att de känner tilltro till sin egen förmåga och lust att lära.
Är verkligen fler prov, screeningar och nationella prov bästa vägen att mäta kunskap rättvist? Kan en tyngdpunkt på testresultat garantera likvärdighet? Jag tror vi behöver tänka längre och mer konstruktivt än så. Låt oss i stället fortsätta utveckla ett nytt betygssystem som håller dörrarna öppna för alla och ger varje elev chansen att lyckas och växa. Det är hur vi bygger en rättvis och inkluderande skola – en skola som ger näring åt elevernas lärandeidentitet och gör det mödan värt att kämpa för framtida generationer.
Om artificiell intelligens i rasande takt förändrar världen, tar över allt fler arbetsuppgifter och kan analysera komplexa data snabbare än någon människa – hur länge kommer vi fortsätta ”låtsas ”att betyg är den bästa lösningen för att mäta kunskap? Just nu behöver vi ett fungerande system, ja – eleverna är här och nu, och deras kunskaper måste bedömas. Men när AI snart kan ersätta traditionella sätt att mäta och analysera kunskap, måste vi våga ifrågasätta om vi verkligen ska klamra oss fast vid provresultat och betygsskalor som om de vore en evig sanning? Vi kan inte fortsätta att lappa och laga ett system som gång på gång visar sig vara otillräckligt. Framtiden är här snabbare än vi tror.
Denna debattartikel är skriven av en specialpedagog som vägrar att nöja sig med halvdana lösningar och som tillsammans med all skolpersonal vill skapa ett betygssystem som håller – en gång för alla. Vi i Sverige har förmodligen ändrat vårt betygssystem fler gånger än de flesta länder men ändå inte lyckats göra det rättvist. Är det inte dags att vi slutar dutta runt i gamla idéer och i stället vågar tänka revolutionerande? Om vi nu ändå ska förändra – låt oss göra det på riktigt.
Camilla Dannebjörk Gustavsson
Specialpedagog
LÄS ÄVEN
Mer kritik: DNP diskriminerar dyslektiker – Skolverket saknar evidens
