Högläsningen är tillbaka!

Just nu verkar högläsningen ha stärkt sin position. Det anser i alla fall Mats Myrberg. Och han om någon borde veta. Som professor emeritus i specialpedagogik är han nu pensionerad, men han har ägnat hela sitt forskarliv åt just läsning.

– Jag tycker att intresset för högläsning är återuppväckt. Det var sämre ställt för 20–30 år sedan. I dag är lärare och barn mer högläsningsaktiva än vad de var då, säger Mats Myrberg.

Han lägger till att det är viktigt att förankra högläsningen både i teori som kommer från forskare och genom pedagogernas praktiska erfarenhet.

Högläsning är så mycket mer än en mysig stund. Den har med ordförrådet och ljudkänslan att göra, men också med social utveckling, utveckling av läsförståelse och metakognitiva förmågor.

– Erfarna lärare är avgörande för barns språkutveckling.

Högläsningen har traditionellt använts i förskolor och skolor som en övergångsaktivitet. Inte sällan som ett lugnande inslag under en lång dag. Men forskarvärlden är enig om att högläsningen bör ges mer utrymme än så.

– Pedagoger behöver bli uppmärksammade på att högläsning är en aktivitet som kräver noggranna förberedelser och mål. Högläsningen är till för att bjuda in barn till fantasivärldar, utvidga deras fantasi och lära dem att förstå sig på vad berättelser handlar om. Men de är också språkutvecklande stunder, säger Ann Pihlgren, som är forskningsledare vid Ignite Research Institute.

Möjligen är det Skolverkets satsning på Läslyftet som börjat ge resultat. Barbro Westlund, lektor i läs- och skrivutveckling vid Institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet, tror att så är fallet:

– En högre medvetenhet om högläsnings betydelse finns absolut i dag. Men stora barngrupper, oftast väldigt heterogena, riskerar att högläsningen inte görs så pedagogiskt medvetet som man önskar.

– I vår studie märkte vi viss skillnad i hur lärarna svarade, fortsätter Barbro Westlund. Dels beroende av om förskollärarna fått viss fortbildning, men också beroende av sammansättningen av barngruppen. Men det vi sammantaget kunde konstatera var att de intervjuade lärarna i väldigt låg grad själva använde termer eller begrepp som tyder på kunskap om språkinlärning eller språkutveckling, som exempelvis betydelsen av fonemisk medvetenhet, alltså hur språkljud – fonem – representeras av bokstäver – grafem – i en text.

– Man nämner inte heller betydelsen av att till exempel göra inferenser, det vill säga dra slutsatser utöver det som står i texten, eller att förstå berättelsens struktur. Men man nämner betydelsen av att utveckla barnens ordförråd, vilket ju är väldigt viktigt.

Studien Barbro Westlund refererar till har hon genomfört tillsammans med docent Tarja Alatalo. Nyligen publicerades resultaten i en artikel i Journal of Early Childhood Literacy. Utgångspunkten i undersökningen var att komma fram till hur förskollärare resonerar kring högläsning.

– Lärarna i vår studie är medvetna om att högläsningen är viktig. Men det finns en viss avsaknad av att den inte görs så medvetet för att utveckla barnens språk eller för att utmana deras kognitiva tankeförmåga. Resultatet visar bland annat att man hellre läser sagor än faktatexter, eftersom man känner sig mer bekväm med det. Men forskning visar att båda textgenrerna bör få lika stort utrymme.

Barbro Westlund menar att det bland annat behöver bli större medvetenhet kring den dialogiska läsningen i förskolan.

– Det innebär att man för en sådan dialog med barnen att de blir aktiva och engagerade. Tecken på ett sådant engagemang kan vara att barnen själva ställer nyfikna frågor eller gör olika kopplingar till texten. Sedan följer den vuxna upp frågorna och släpper in de andra barnen i den dialogen.

Ett verktyg som är ­utmärkt för att ­komma barn in på livet är parläsning. Rektorer måste inse att det kräver ­resurser.

Barnen ska alltså vara aktiva under högläsningen. Och det är den vuxna som skapar möjligheterna till detta.

–Det krävs en hel del av läraren om högläsningen ska falla under kategorin ”att undervisa”. Givetvis innebär detta uppdrag att det sker under lekfulla och lustfulla former, så att barnets lärande i hög grad bygger på deras naturliga nyfikenhet att förstå sin omvärld.

Högläsningen är avgörande för barns språkutveckling och därför så viktig, menar Barbro, och får medhåll av Ann Pihlgren:

– Högläsning är så mycket mer än en mysig stund. Det har med ordförrådet och ljudkänslan att göra, men också med social utveckling, utveckling av läsförståelse och metakognitiva förmågor. För att ta några exempel.

För att säkra att högläsningen blir bra och underlättar för barnens språkinlärning behöver lärarna i förskolan få tid till att planera sin högläsning.

– Högläsningen måste vara strukturerad om den ska ge önskvärda effekter, säger Barb­ro Westlund. Man måste också få tid att tillsammans diskutera vad forskningen kommit fram till och hur den kan omsättas i praktiken. För att säkerställa det behövs resurser i form av tid och personal.

I en tid när allt fler barn tillbringar tid framför datorer, läsplattor och smarta telefoner, och då ljudboksutgivningen ökar lavinartat, är det kanske lockande att, för att frigöra personal och spara tid, ta en genväg och låta barnen lyssna på böcker i stället för att en pedagog läser högt för dem. Men det är ingen väg som forskarna vill ta.

– För det första brukar jag alltid säga: läs med, inte för barn. Låt dem vara med och ställa frågor och reagera på texten. Låt dem vara medskapande. Det gör dem kreativa och sporrar deras fantasi, säger Mats Myrberg och tillägger:

– Lyssnar barnen på ljudböcker kan de inte stanna upp och prata med en vuxen om något de inte förstår. De missar den animerade delen av läsningen, som den vuxna högläsaren kan stå för. Dessutom är det uppenbart att uppmärksamheten avtar när man lyssnar på ljudböcker, så även om det är ett bra medium är det verkligen inget som ersätter högläsning.

Även om Mats Myrberg, som vi konstaterade inledningsvis, anser att högläsningen har en stark ställning för närvarande, menar han att det finns ett allvarligt problem med högläsningen i svenska skolor: den avtar ju högre upp i åldrarna eleverna kommer.

– Redan i mellanstadiet tenderar högläsningen att suddas ut. Det är väldigt tråkigt. Högläsning är en väldigt viktig del av kunskapsutveckling och utveckling av kreativitet genom hela skolsystemet. Det handlar om viktiga förståelseprocesser som inte bör tillåtas att försvinna.

Att det är så tror Mats Myrberg har med en missuppfattning att göra. Den om att högläsning bara är till för dem som ännu inte kan läsa.

– Högläsning handar om socialt samspel, språklig utveckling och att använda sin fantasi. Det tar inte slut för att man blir tio år och har lärt sig läsa. Det fortsätter genom hela skoltiden. Därför har högläsning sin plats både på högstadiet och gymnasiet. Det gäller inte minst högläsning som anknyter till natur- och samhällsorienteringsämnena. De utredande texterna som presenteras där saknar ofta de berättelser som behövs för att eleverna ska hänga med. Dessa svåra texter gör tyvärr att många elever går av spåret. De behöver högläsning och berättelser som sporrar fantasin och stödjer förståelsen.

För elever med läs- och skrivsvårigheter gäller det i ännu högre grad att de får svårt att följa de mer teoretiskt utredande texterna. Mats Myrberg har under sin långa forskarkarriär mött många elever som haft problem med läsning. Under nittiotalet kom han bland annat i kontakt med en mellanstadieelev som läsvägrade.

– Det är tyvärr rätt vanligt att pojkar i den åldern får för sig att det är ”tjejigt” att läsa. Den här killen var en av dem. Han hade dåligt läsflyt, och även om han inte hade någon diagnos var han uppenbart dyslektisk. Han ville verkligen inte läsa.

Mats Myrberg pratade med pojkens oroliga föräldrar och följde med dem hem. Pojkens pappa var jakt- och fiskeintresserad. I hemmet låg travar av tidningen Jaktmarker och fiskevatten.

– Den var förstås för svår för pojken och innehöll täta texter med många svåra ord. Men det var pappans – och även pojkens – stora intresse.

Med hjälp av skolbibliotekarien hittade Mats Myrberg en bok om hur man binder flugor för att fiska med.

– Boken var uppställd som en uppslagsbok om fiskar. Det var harr, laxöring och så vidare. Pojken blev jätteintresserad eftersom det ju faktiskt handlade om något han tyckte var spännande. Texterna var korta, men både lärare och föräldrar blev överraskade när han tog sig an dem utan större svårigheter. Det berodde förstås på att han var jätteintresserad och att boken bekräftade hans identitet. Som lärare gäller det att försöka hitta de där nycklarna och en kunnig lärare eller specialpedagog kan det här. De ser också direkt att det handlar om dyslexi, även om ingen diagnos finns.

Illustration: Tzenko Stoyanov

Diagnoser är i en sådan situation inte nödvändiga, menar Mats.

– En diagnos behövs först när man ska övertyga rektor om att det behövs extra stöd i form av en specialpedagog och intensivstöd. Själva verktygen är desamma som finns inom vanlig läs- och skrivutvecklingspedagogik.

Som specialpedagog eller lärare gäller det att gå långsamt fram. Att konsolidera varje steg i läsinlärningen för att se till att eleven är med.

– Jag har sett många av de här barnen sitta i klassrum och låtsas följa med i texter som de kamrater som har läsflyt klarar med sina 100 ord per minut eller mer. Själva har de inget läsflyt och i värsta fall lyckas de dölja det för både kompisar och lärare. Förr eller senare avslöjas detta självbedrägeri, för det är ju också vad det är. Jag har tagit emot många vittnesmål från tonåringar och unga vuxna som både ångrar sin strategi och förbannar skolan och lärarna som inte avslöjat dem. Fångar vi inte de här eleverna hamnar kostnaderna vi skulle lägga på specialpedagogtimmar bara i andra änden, eftersom de här eleverna har en ökad risk att hoppa av grundskolan eller att bli arbetslösa i vuxen ålder. Då blir det stora kostnader för samhället.

Ett redskap som Mats Myrberg har provat många gånger – och som han varmt rekommenderar – är parläsning.

– Det är ett utmärkt verktyg för att komma barn inpå livet. De behöver inte utsätta sig för andras uppmärksamhet, bli generade för att de läser hackigt. Lärare eller specialpedagog kan i stället uppmuntra och se att läs­flytet ökar från gång till gång när de möts i par­läsningssituationen där eleven och läraren omväxlande läser högt. Kruxet är, som så ofta, att rektorer måste inse att det kräver ­resurser.

Allt fler elever i svenska förskolor och skolor har ett annat modersmål än svenska. Även dessa elever kräver mer stöd än de som vuxit upp med svenska språket som modersmål.

– Lärare som arbetar i klasser med fler­språkiga barn behöver tänka på begrepp som ställer till det, säger Ann Pihlgren. Prepositioner brukar vara svårt. Det gäller att fundera på vad den särskilda eleven behöver uppmärksammas på i texten för att klara av att läsa den. Men stödet får samtidigt inte bli för tekniskt. Det får inte döda läsglädjen. Pedagoger i förskolan och lärare i skolan vill ju bidra med läsglädje och motivation. För även dessa elever behöver få uppleva fantasteri och spänning i enlighet med sin ålder och en väl anpassad högläsning är ett sätt att ge dem detta.

Utmaningen som ställs på elever och lärare är bland annat tidsaspekten. En del ele­ver kommer till Sverige som tonåringar. Bakom sig har de kanske så lite som tre till fyra års skolgång, vissa av dem kan inte läsa alls.

– Då krävs det mycket stöd, säger Mats Myrberg. De ska ju lära sig lika mycket på bara några år som ett svenskspråkigt barn haft hela livet på sig att bemästra. Högläsning är extremt viktigt även för de barnen. I bästa fall kan modersmålslärare och svensklärare fånga deras intresse genom texter som anknyter till deras uppväxtmiljö och deras egen erfarenhet. Att hitta texter om deras egna liv är så viktigt.