Två vägar till (nästan) samma mål
Speciallärare & specialpedagog Det är inte någon större skillnad på speciallärarens och specialpedagogens examensmål. Varför behövs det då två skilda utbildningar? Vi tar en studierektor, en professor och en utredare till hjälp för att bena ut frågan.
Bild: Emma Hanquist
Så bra! Det är det första Jari Linikko utbrister när jag säger att tidningen ska djupdyka i frågan om specialpedagoger och speciallärare. Som studierektor på specialpedagogiska institutionen på Stockholms universitet – där båda utbildningarna ges – har han kläm på deras likheter och skillnader, men är också väl medveten om att rollerna är diffusa på skolorna.
Hans egen ståndpunkt är att utbildningarna är tillräckligt olika för att motivera att de ska finnas kvar, med skilda exmanensordningar.
– Ja, jag ser fördelar med att de fortsätter att kallas specialpedagoger och speciallärare utifrån aspekten att specialpedagogerna skulle kunna jobba ännu mer med skolutveckling, medan speciallärarna jobbar mer på golvet.
Enligt Jari Linikko får specialpedagogerna en utbildning som förbereder dem för ett övergripande skolarbete. Deras kurser innehåller ett mer samhällskritiskt perspektiv än speciallärarkollegornas och de får mer fördjupad kunskap i kvalificerad handledning, utredningar och utvärderingar. Men för arbetsgivarna är specialpedagogrollen ofta mindre tydlig. Det är helt enkelt lättare att se framför sig vad en speciallärare med inriktning matematik eller utvecklingsstörning ska arbeta med än en specialpedagog.
– Därför blir det en förhandlingsfråga för specialpedagogerna vad deras uppgift ska bli i skolan. De måste profilera sig, framhålla vad de kan och vad de vill jobba med, säger Jari Linikko.
En första blick på de båda examensordningarna ger vid handen att speciallärarna har fler mål än specialpedagogerna. Texten om vad de ska uppnå för kunskap och förståelse, färdighet och förmåga – med högskoleförordningens ord – är helt enkelt mer mångordig för speciallärarna. Därmed inte sagt att speciallärarna lär sig allt det som specialpedagogerna gör plus lite till, enligt Jari Linikko.
– Det går inte att säga att specialläraren studerar mer, men däremot får de en fördjupad kunskap i sin specialisering.
Många formuleringar är exakt likadana för de båda utbildningarna, exempelvis ska båda ”medverka i förebyggande arbete” samt ”undanröja hinder och svårigheter i olika lärmiljöer”. Det är alltså ett missförstånd att speciallärare enbart arbetar åtgärdande.
– Jag hoppas verkligen att speciallärare protesterar om någon skulle säga att de inte har ett förebyggande eller inkluderande arbetssätt. Hela vår utbildning går ut på att de inte ska jobba exkluderande, utan att de ska hitta lösningar där miljön samspelar med elevens behov, säger Jari Linikko.
En förklaring – och en rimlig sådan, anser studierektorn – till att speciallärarnas arbete beskrivs som mer inriktat på åtgärder för enskilda elever, är att de faktiskt har valt att inrikta sin utbildning på en specifik svårighet, så som dövhet, synskada eller språkstörning.
Det finns också formuleringar i examensmålen som visar på vissa skillnader mellan de båda yrkenas fokus. Specialläraren ska ”analysera svårigheter för individen …” medan specialpedagogen ska ”analysera svårigheter på organisations-, grupp- och individnivå”. När specialläraren ska vara en ”kvalificerad samtalspartner” i just den specialisering hen har valt, ska specialpedagogen vara det ”i pedagogiska frågor för kollegor, föräldrar och andra berörda”.
I speciallärarnas målbeskrivning finns några formuleringar som helt saknas för specialpedagogerna, såsom ”fördjupade kunskaper om bedömningsfrågor och betygssättning”. Specialpedagogerna ska å andra sidan ”visa fördjupad kunskap och förståelse inom specialpedagogik”.
Skillnaderna är betydelsebärande till viss del, anser Jari Linikko. Men han tror också att olikheterna beror på att examensordningarna har tillkommit med några års mellanrum (se tidslinje).
Anders Garpelin är professor i specialpedagogik vid Mälardalens högskola och också väl förtrogen med de båda utbildningarna. Vad gäller just formuleringarna i examensordningarna gör han ungefär samma tolkning som Jari Linikko.
– Man har använt lite olika begrepp, men man kan egentligen tolka dem likadant. Det finns några skillnader som pekar på att specialläraren jobbar mer riktat mot elever, men man kan tolka det som att motsvarande även gäller för specialpedagoger. Specialiseringarna är det enda som verkligen skiljer programmen åt markant, säger han.
Dessutom, framhåller Anders Garpelin, skulle det vara omöjligt att säga att en specialpedagog på en mindre skola eller i glesbygd bara arbetar med skolutveckling.
– Där måste du så klart, oavsett vilken examen du har, handskas med de dilemman som finns kring enskilda barn.
Han motsätter sig också synen på att specialpedagogerna skulle arbeta mer inkluderande än speciallärarna. Ibland uttrycker specialpedagoger rädsla för att ”elever hamnar i skrubben” om speciallärarrollen tillåts dominera.
– Jag tycker att det är rent ut sagt fräckt att säga att speciallärarutbildningen inte utbildar till ett inkluderande arbetssätt, för det gör den.
Det är upp till bägge grupperna, liksom alla yrkesverksamma i skolan och samtliga lärarutbildare, att värna om det inkluderande uppdraget, påpekar Anders Garpelin.
Likheten, såväl mellan utbildningarna som uppdragen, gör att Anders Garpelin förespråkar en enda utbildning. Speciallärarutbildningen borde aldrig ha återinförts, tycker han. Han hade hellre sett speciallärarinriktningar under specialpedagogprogrammet.
– Det är helt vansinnigt att ha två utbildningar och examina. Vad man i framtiden skulle kalla den nya utbildningen lämnar jag dock öppet, säger han och tillägger att det nog vore mer politiskt gångbart i dag att behålla speciallärarprogrammet.
Nyligen öppnades en politisk dörr på glänt till en översyn av de två utbildningarnas vara eller icke vara. Regeringens utredare Björn Åstrand konstaterar i utredningen Utbildning, undervisning och ledning – reformvård till stöd för en bättre skola att det finns stora likheter i utbildning och arbetsuppgifter mellan speciallärare och specialpedagoger, och att utbildningarnas framtid bör utredas.
En sådan utredning skulle inte främst fokusera på att ta reda på vilken utbildning som kan läggas ned, påpekar Björn Åstrand. Han ser en trestegsraket framför sig. Först måste man ta reda på hur skolornas behov ser ut, alltså vad det är för lärandeproblematik som dessa specialutbildade lärare ska hantera. Därefter får man studera vad de olika yrkeskategorierna gör i dag. Och sedan får man skärskåda utbildningarna och ställa sig frågan: svarar de mot behoven och praktiken?
– Utvecklingen av specialpedagog- och speciallärarutbildningarna har ju varit
en lång politisk resa med ganska många konflikter. Nu har det nya systemet satt sig, forskningen har kommit framåt och det finns en massa kloka människor som jobbar med det här. Jag tror att det är dags att göra ett omtag och en analys, säger Björn Åstrand.
Och Jari Linikko, då? Han verkar ju tycka att båda utbildningarna har ett existensberättigande. Blir han orolig av Björn Åstrands förslag att utreda frågan?
– Nej, jag tycker att det är jättebra! Nu kan den analys göras som aldrig gjordes när speciallärarutbildningen infördes. En sådan utredning skulle kunna leda till att både utbildningarna och rollerna renodlas.
