Styr mot tydliga mål

Humor. Läraren Lena Eliasson springer sig svettig framme vid katedern med ord som eleverna läser allt snabbare för varje runda. Lorik Demiris, Rama Abdullatif och Isabelle Lundblads intresse är på topp, konstaterar resurspedagog Jessica Roslund. Foto: Tora Villanueva Gran

Läraren Lena Eliasson är helt svettig. I en kvart har hon rusat fram och tillbaka framför de fyra eleverna i klass E i träningsskolan i Hässleholm samtidigt som hon har hållit upp lappar med ord. Tåg. Sko. Öga. Sol. Eleverna kiknar av skratt i sina stolar. Isabelle Lindblad bankar i bänken och vill ha mer. Lorik Demiri skiner stolt. För de kan ju läsa! Och riktigt snabbt dessutom. Varenda lapp hinner de ljuda fram och ropa svaret på innan Lena Eliasson har avverkat sin bana mellan klassrummets två väggar.

– Lena! Du är ju helt tokig, Lena! ropar Isabelle Lindblad lyckligt.

Vi har hunnit en bra bit in på veckans längsta lektionspass. Varje tisdagsmorgon samlas klassen och har gemensam lektion i en timme och tjugo minuter, i dag ägnas det åt ämnesområdet kommunikation. Men passet är noga uppdelat i kortare avsnitt och nedräkningsklockan framme på Lena Eliassons kateder har gått snabbt. För det är ju så när man har roligt.

– Vi håller aldrig på med en och samma aktivitet i mer än tjugo minuter. Och eleverna behöver hela tiden veta vad nästa steg är, strukturen ska vara tydlig, förklarar Lena Eliasson sedan hon på elevernas ivriga uppmaningar om ”mera” har fått springa ytterligare några vändor med ord.

Vässar bedömningen. Susanne Rodin, specialpedagog och förstelärare, har drivit ett skolövergripande utvecklingsarbete där undervisningen ska knytas närmare kursplanerna. Foto: Jörgen Johansson

Morgonpasset inleds därför alltid med ett antal återkommande rutiner. Vad är det för veckodag, datum och månad? Denna dag var alla händer i luften, samtliga var ivriga att få komma fram och skriva på tavlan. Vem vill välja den bild som bäst symboliserar dagens väder, då? Och så det viktigaste, vilka är här i dag? Vem är frånvarande och varför? Efter det läste klassen gemensamt igenom den punktlista som Lena Eliasson alltid förbereder på tavlan före lektionen. Den beskriver dagens hållpunkter av aktiviteter i såväl skrift som bilder.

– Vi ska alltså både få läsa ord, skriva ord med penna, klippa ord med sax och limma med klister på papper. Och sedan ska ni få skriva ord i era läsplattor. Vi jobbar ju så hårt med våra ord för att bli ännu bättre på att läsa och skriva. Ni gillar ju svåra utmaningar i den här klassen, det vet jag. Och ni lär er hela tiden att läsa fler och fler ord, eller hur? sa Lena Eliasson därefter för att tydliggöra målen med dagens lektion.

Hon är förstelärare på skolan tillsammans med kollegan och specialpedagogen Susanne Rodin. För något år sedan fick de i uppdrag av dåvarande rektor att driva ett utvecklingsarbete om bedömning. Skolinspektionen hade nämligen uppmärksammat att skolan behövde utveckla det, en tydlig koppling till kursplanerna saknades.

– Jag tror det har med tradition att göra, man gör som man alltid har gjort. Särskola handlade under många år främst om omhändertagande. Dessutom har vi haft stor personalomsättning och det finns också många som jobbar som lärare men saknar pedagogisk utbildning, säger Lena Eliasson när vi ses i Susanne Rodins arbetsrum efter lektionen.

Att samma utmaning finns generellt på nationell nivå kom fram i Skolinspektionens senaste större kvalitetsgranskning av undervisningen i särskolan från 2010. Samtliga 28 granskade särskolor saknade då redovisning av hur eleverna låg till på skolövergripande nivå. Myndigheten betonade att särskolor behöver förbättra sitt arbete med att följa upp och bedöma elevernas kunskapsutveckling.

Digitala verktyg. Efter att ha tränat på att läsa och skriva under gemensamma övningar ihop med klasskamraterna jobbar Rama Abdullatif och de andra eleverna enskilt en stund med ett datorprogram för läs- och skrivförståelse. Foto: Jörgen Johansson

Året efter, 2011, kom den nya läroplanen för särskolan som fokuserar mer på kunskapskrav. För precis som Lena Eliasson är inne på har tidigare undersökningar och forskning visat att fokus lätt hamnar på omsorg i stället för lärande.

– Det har förhoppningsvis gått framåt de här sju åren. Våra elever kan lära sig massor och man vet aldrig vilka kunskaper som kommer att bli viktiga i deras framtida liv, säger Susanne Rodin.

I utvecklingsinsatsen kring bedömning höll Lena Eliasson och Susanne Rodin i träffar med kollegialt lärande kring temat för alla lärare. De sågs under två timmar en eftermiddag i veckan under läsåret 2015/16. Ganska snart landade de i att själva förutsättningarna för bedömning grundar sig i planeringsstadiet, i hur undervisningen läggs upp. Eleverna måste ha fått möjlighet att lära sig det som ska bedömas. Och så var inte alltid fallet, insåg Susanne Rodin och Lena Eliasson när de samlade in lärarnas pedagogiska planeringar.

– De var av väldigt varierande kvalitet. Vissa hade inte ens någon planering och man var också rädd för att dela med sig av den, orolig för kritik. Vi har jobbat hårt för en mer tillåtande och prestigelös inställning.

De arbetade enligt Skolverkets ABCD-­modell som bygger på fyra steg: att samtliga deltagare i utvecklingsinsatsen läser in sig på litteratur, att man samarbetar med en kollega kring en gemensam planering, att denna testas i undervisning och att man därefter har en kollegial reflektion kring hur utfallet blev.

– Det var ett bra sätt att få i gång såväl medvetenhet och diskussion som praktiskt görande. Att uppmuntra lärarna att samarbeta mer runt sina pedagogiska planeringar och dela med sig till varandra av saker som fungerar är ett arbetssätt vi vill ska sprida sig, säger Susanne Rodin.

Allt måste bottna i en pedagogisk planering och i en tanke om vad eleverna ska lära sig.

De har också jobbat intensivt med att all personal ska sätta lärandet framför aktiviteten. Vad är målet med exempelvis en utflykt till Skånes djurpark eller att baka muffins?

– Det kan förvisso vara jättebra aktiviteter. Men allt måste bottna i en pedagogisk planering och i en tanke om vad eleverna ska lära sig av det. I särskolan gör man ofta saker för att det ska vara trevligt eller för att man alltid har gjort på ett visst sätt. Det vill vi komma bort ifrån, säger Lena Eliasson.

Och även eleverna måste få ta del av bakgrundstankarna. Lena Eliasson drar en parallell till lektionen vi var med om alldeles nyss. Hon var noga med att förklara för eleverna att målet med att de satt och skrev och klistrade ord, var att de skulle lära sig att bli än bättre på att läsa och skriva.

– Annars blir ju också de aktiviteterna lösryckta och utan sammanhang.

Röris. Långa lektionspass behöver delas in i kortare sekvenser. Mitt i passet tar hela gänget paus framför
en rörelsevideo med musik på storskärm. Kevin Roth, Lorik Demiris och Rama Abdullatif dansar loss. Foto: Jörgen Johansson

En annan viktig del i utvecklingsarbetet har varit att sätta ihop en checklista över vad de pedagogiska planeringarna ska innehålla, säger Susanne Rodin. Arbetsområdet ska presenteras och det ska också tydliggöras vilka förmågor som ska utvecklas. Beskrivning av syfte, centralt innehåll, konkretisering av mål, arbetssätt och bedömning ska sedan förklaras.

– Det är ett sätt att avdramatisera det hela, att vissa saker måste vara med och att eventuell kritik inte ska tas personligt. Checklistan blir också ett stöd för nyanställda och en hjälp för lärarna att enkelt kunna sätta in elevassistenterna i tankarna. Alla i arbetslaget ska nämligen vara införstådda med de pedagogiska planeringarna, säger Susanne Rodin.

Fast visst finns det fortfarande lärare som suckar över den nya rutinen och tycker att den framför allt innebär onödigt merarbete.

– Men vi uppfattar också att många har börjat prata om sin undervisning på ett helt annat vis. Att man har en medveten tanke med den och då blir bedömningen också både enklare och mer rättvis, säger Susanne Rodin.

Bedömningen blir enklare och mer rättvis när man har en medveten tanke med undervisningen.

Vi backar tillbaka till Lena Eliassons långpass med klass E. Hon och resurspedagogen Jessica Roslund har mobilkameror till hands och fotograferar under lektionens gång. Förutom elevernas individuella dokumentation, som varje elev själv är med och gör, har klassen en blogg som följs av föräldrar och andra anhöriga. Än så länge är det personalen som lägger upp bilder och skriver kommentarer, men tanken är att eleverna så småningom ska kunna svara på kommentarerna som kommer.

– Det är ett sätt för eleverna att hela tiden kommunicera kring sitt lärande och också få det bekräftat både här på skolan och av sina anhöriga, säger Lena Eliasson.

Isabelle Lindblad är klar med att skriva de ord som syns på bilderna och vill visa Lena Eliasson.

– Så bra du gjorde det här, Isabelle. Det går ju hur lätt som helst för dig nu.

Lektionen börjar lida mot sitt slut och alla får jobba klart med det de håller på med. Stolta elever lämnar in papper fulla av ord eller visar upp läsplattor med hela meningar.

– Ni har jobbat jättebra i dag. Tänk så mycket ni har skrivit. Vi har så roligt tillsammans, säger Lena Eliasson.

Elevassistenterna kommer och möter upp och snart är klassrummet tomt på elever. Men efter en liten stund kommer Isabelle Lindblad tillbaka.

– Får jag ta ett kort på er? undrar hon.

Lena Eliasson spricker upp i ett stort leende.

– Men så bra att du frågade Isabelle! Det här har vi pratat om jättemycket. Att man måste fråga. Och nu kom du ihåg det!

Naturligtvis får Isabelle Lindblad knäppa sin bild. Hon lägger ut den på sitt eget Snapchatkonto sedan. Där brukar bland annat moster Lotte skriva kommentarer.

När Isabelle har gått iväg säger Lena Eliasson att det är just vid sådana här tillfällen som en elevs progression blir tydlig. Det kan komma i stunder när man minst anar det och därför går hon alltid omkring med post-it-lappar där hon snabbt kan anteckna för att inte tappa bort guldkornen.

– Inom särskolan måste vi arbeta väldigt långsiktigt, man kan behöva jobba med saker och ting under flera år innan det ger resultat. Som det här med att fråga innan man tar kort eller gör något annat mot en annan människa, det har vi arbetat väldigt länge med. Och eftersom vi haft ett uttalat pedagogiskt mål kring det blir också resultatet tydligt.