Brobyggare mellan förskola och skola
Övergångar På Rosenvallskolan jobbar förskoleklassen och årskurs 1 mycket gemensamt för att eleverna ska slippa en ”onödig” övergång.
Foto: Ida Frid
– Vi tänker att den enda övergången till skolans värld ska vara den från förskolan till förskoleklassen, säger läraren Maria Högman.
Upptäcker man att något kanske inte är bra med ett barn finns det alltid två andra lärare att bolla med. Tidigare fick man dra ett mycket tyngre lass själv.
Hon jobbar tillsammans med Sofia Alm och Hanna Ulander i förskoleklassen och årskurs 1 på Rosenvallskolan i Söderhamn. I snart fyra år har lärarna i klasserna samarbetat och samplanerat för att skapa en extra trygghet hos eleverna och göra skolstarten så smidig som möjligt.
Övergången från förskola till förskoleklassen skiljer inte ut sig från mängden. Barnen får komma och besöka skolan. Första gången en timme och andra gången en förmiddag, då de också får vara med och äta lunch. De får träffa Hanna Ölander, som är ansvarig lärare i förskoleklassen, göra namnskyltar och ha samling.
Sofia Alm, lärare i årskurs 1, upplever att samarbetet med förskoleklassen underlättar extra mycket för elever med behov av särskilt stöd.
Foto: Ida Frid
När barnen sedan börjar i förskoleklassen får de direkt lära känna både lärare och elever från årskurs 1. Klasserna jobbar ofta ihop med varandra, sitter blandade och äter i matsalen och leker ihop på fritids. På torsdagarna är klasserna helt sammanflätade, då jobbar förskoleklassen och årskurs 1 tillsammans med ett gemensamt tema och har idrottslektion ihop.
– Barnen ska inte behöva skolas in här flera gånger. I stället får de träffa alla oss lärare kontinuerligt, så att det inte känns konstigt när de börjar i ettan sen. Tidigare tyckte många att det var lite läskigt att börja i ettan. Men de här eleverna är så vana att det inte behövs någon övergång. Det är inget speciellt att träffa oss som är lärare i ettan eller att gå in i vårt klassrum, säger Maria Högman.
För elever med särskilda behov funkar arbetssättet riktigt bra.
– Om allt känns nytt, ny personal, ny lokal och nya arbetssätt, är det lätt att man stöter på patrull. För elever med särskilda behov kan det bli extra otryggt. Därför tycker vi att det här fungerar så bra. Barnen blir trygga av att allt ser likadant ut och att de alltid vet vad som förväntas av dem, säger Sofia Alm, lärare i årskurs 1.
Även under de dagar som lärarna inte jobbar tillsammans med klasserna finns mycket gemensamt. I de båda klassrummen – som ligger vägg i vägg – ser allting likadant ut och lärarna använder sig av precis samma regler och förhållningssätt för att eleverna alltid ska känna igen sig.
Tavlorna är strukturerade på samma sätt med ett färgkodat schema uppe till vänster och tre fält till höger där målen och uppgifter för lektionen finns uppradade. Det finns även så kallade stoppljus som reglerar ljudnivån och alla elever har varsitt grönt och rött kort som de kan använda i stället för att räcka upp handen när de behöver hjälp.
Samarbetspartners. Hanna Ulander, Maria Högman och Sofia Alm från förskoleklass och årskurs 1.
Foto: Ida Frid
Men det är inte bara för eleverna som arbetssättet gör stor skillnad. Även för lärarna har det blivit en lättnad.
– Vi känner också en trygghet i det här, man vet vad som gäller och möjligheten till samplanering är jättebra, säger Hanna Ulander, lärare i förskoleklassen.
– Vi kan också diskutera på ett mycket bättre sätt kring olika lösningar, idéer och eleverna. Upptäcker man att något kanske inte är bra med ett barn finns det alltid två andra lärare att bolla med. Tidigare fick man dra ett mycket tyngre lass själv, säger Sofia Alm.
