Speciallärare med facklig karriär

LÄS MER Mer hands-on som spec i resursskolan

Aldrig mer skolbänken! Så resonerade Helen Nilsson när hon var klar med sina gymnasiestudier. Att bli lärare var inget hon hade i tankarna. I stället gav hon sig i väg till Irland och ägnade sig åt sitt stora fritids­intresse – hästar. Än i dag rider hon så ofta hon kan, minst en gång i veckan.  

– När jag kom hem från Irland tänkte jag att något ska jag väl göra med mina engelskkunskaper, och varför inte på lärarprogrammet. Jag utbildade mig i Umeå och där skickades vi ut i olika verksamheter för att pröva på. Jag tyckte att det var käckt att träffa ungarna där ute.

Att arbeta med få elever är också fint, att få grotta ner sig och jobba nära.

När hon var färdigbakad fick hon ett vikariat på en anpassad grundskola, och hon tyckte att hon var mer än väl förberedd på yrket.

– Jag hade sjukt bra självförtroende efter utbildningen men märkte ganska snart att det jag lärt mig inte räckte på långa vägar. Det stod väldigt klart att det behövdes mer än så.

Men det dröjde tio år till speciallärarutbildningen. Dels var hon inte helt på det klara med vilken inriktning hon skulle satsa på, dels förkovrade hon sig under tiden i en del andra ämnen och tänkte varje gång, liksom efter gymnasiet: Aldrig mer. 

– Men det var bra att det dröjde. Ju mer erfarenhet man skaffar sig och ju längre tid man jobbar, desto tydligare blir det vad som saknas. 

Sedan examen har hon arbetat både på resurs- och träningsskola och på anpassad grundskola. Sedan 2015 är hon verksam på Östergårdsskolan i Halmstad, en 4–9-skola där hon i dag har fokus på högstadieelever med språkstörning. Men hon började i skolans anpassade del, som dock flyttade efter en omorganisation. Helen kunde ha följt med men tackade nej.

– Jag tyckte att politikernas förslag var dåligt, att flytta högstadieelever till en F–3-skola. Jag stannade kvar i tyst protest.   

Helen berättar att hon träffar betydligt fler elever nu när hon arbetar i högstadiet än vad hon gjorde i den anpassade grundskolan, något hon ser som både positivt och roligt. 

– Det är jättekul att få mer av den varan, men att arbeta med få elever är också fint, att få grotta ner sig och jobba nära. Det känns bra att få vara den där vuxna i klassrummet som har tid att sitta ner och nörda in på något speciellt. Att vara speciallärare är att få det bästa av två världar.  

I Halmstad finns ett kommunövergripande språkspår och de elever som behöver stöd hamnar på Östergårdsskolan, och högstadieeleverna hamnar hos Helen. 

– Rektorn tyckte att det var en bra idé, men jag lät det mogna ett par veckor innan jag sa ja. Jag hade identifierat mig som en person som passade bäst för mindre grupper, men sedan tackade jag ja. För vem vill vara en fegis? säger hon och skrattar.  

Men det är inte bara eleverna på Östergårdsskolan som får Helens uppmärksamhet. Numera sitter hon även med som ledamot i Intresseföreningen för speciallärare och specialpedagoger, som bildades efter hopslagningen av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Föreningen ligger därför i mångt och mycket fortfarande i sin linda.

– Vi är inte direkt nedringda av med­lemmar som vill ha råd, och vi har famlat en smula och ställt frågan vad vi ska ägna åt oss åt. Men det är ju upp till oss. Som ny förening har man möjlighet att vara med och forma den, vi ska vara en röst att räkna med och måste komma på hur vi ska gå till väga för att nå ut, säger Helen Nilsson.

Med Helen som en av ledamöterna går det säkert bra, hon vet hur man får saker gjorda. Exempelvis var hon med och grundade Prideparaden i Halmstad, och var även Paradgeneral under en tid.

– Vi var ett gäng som drog i gång det hela och att jag fick vara en del av det var jätteroligt. Jag är extra stolt eftersom jag arbetar i skolan, det är viktigt att visa att man vågar vara högljudd kring detta. Nu är jag visserligen inte en del av paraden på det sättet längre men den lever vidare och jag har gått i nästan alla sedan 2015, jag har nog bara missat en.

Hon beskriver sig själv som ”alldeles speciellt vanlig”, en norrländska som kom till västkusten 2002. Hon hade dock inte räknat med att bli kvar, men åren gick.

– Jag ska bara, jag ska bara. Så har jag sagt i 22 år nu. Någonstans måste jag inse att jag blir kvar här. Men jag är nöjd, det är en bra plats.

LÄS ÄVEN

Utbyggd elevhälsa kan lösa komvux-krisen

Hyllad debattbok om ungas psykiska ohälsa

Niclas Fohlin: ”Tack för allt, Anne-Marie Körling!”