Psykologen: Se dig själv med barnets ögon
Särskilt stöd När samspelet mellan pedagog och barn kärvar kan det leda till en ond cirkel av tillsägelser och oönskat beteende. Men enligt psykolog Jenny Jakobsson Lundin går det ofta att lösa, och även små förändringar i bemötandet kan ge stor effekt.
Jenny Jakobsson Lundin (foto Maria Ekman)
Under många år arbetade Jenny Jakobsson Lundin som förskolepsykolog i Haninge utanför Stockholm. Där stöttade hon bland annat personal som hade hamnat i relationsmässigt gnissel med ett barn eller en barngrupp.
– För att hitta sätt att vända processerna behövs kunskap. Anpassningar är viktiga, men framför allt handlar det om att få hjälp att sätta fingret på vad som gått fel i relationen mellan barnet och pedagogen, säger Jenny Jakobsson Lundin, som sedan några år tillbaka arbetar som psykolog och enhetschef inom mödravården i Örebro, där hon även har regelbundna möten med barnhälsoteamen i kommunens förskolor.
För att komma till rätta med relationsproblem på förskolan gäller det att medvetandegöra, att få de vuxna att förstå barnet. Kanske handlar det inte om att barnet inte vill, utan snarare om att han eller hon inte kan. Då gäller att medvetet få barnet att förstå att ” jag tycker om dig ändå”.
– Nu är det sällan just de här barnen som gör att man säger hurra när det är dags att gå till jobbet. Men ”fake it until you make it”, säger Jenny Jakobsson Lundin. Hon poängterar att svårigheterna ofta består av känslomässiga problem, att matchningen mellan pedagog och barn gnisslar – som ostämd musik.
– Då får man försöka få till en mer positiv, harmonisk ton i stället, fortsätter hon. En del barn är svårare att komma nära på ett positivt sätt och då behöver man konkreta strategier för att få till det. Alla barn behöver få vara i positiva relationer tillsammans med sina vuxna för att utvecklas och lära på ett optimalt sätt.
Professionell rustning underlättar
Jenny Jakobsson Lundin menar att relationsarbete ofta är en intuitiv ”tyst” kunskap, men att man som utbildad förskollärare förstås kan ha lättare att få till det.
– En akademisk utbildning förbereder professionen, och man har lättare att distansera sitt professionella och känslomässiga jag. Man får en professionell rustning som skyddar mot alltför starka känsloreaktioner. Utbildningen ger däremot inget vaccin mot att hamna där. Även den mest erfarna förskollärare kan hamna i svårigheter med barn som har stora behov.
Att ha ett strukturerat och genomtänkt innehåll i förskolan är avgörande för att barn inte ska fastna i sina relationssvårigheter. Är barnen sysselsatta med annat glömmer de sitt ego och relationsproblem och anknytningssystemet går i viloläge, förklarar Jenny Jakobsson Lundin.
– Man får hjälpa dem att rikta energin åt rätt håll, med något spännande och intressant. Om relationsutmanande barn inte ges möjlighet till lustfullt utforskande söker de i stället negativ uppmärksamhet eller drar sig undan. Det gäller alltså att inte tappa bort det pedagogiska arbetet, vilket kan vara lätt hänt med de här barnen.
Att få handledning och stöd är mer vanligt i skolans värld och förskolan har i mångt och mycket lämnats utanför. Det vill Jenny Jakobsson Lundin ändra på.
– Vi vet att tidiga insatser är viktiga. Kan man vända problem redan i förskolan och ge barnen en positiv självbild har man vunnit mycket, och rent krasst även sparat en hel del pengar. Därför är det tokigt att psykologresurserna främst finns i skolan och inte i förskolan.
– Men förskolepsykologer är bra. När jag konsultade runt på olika förskolor för att hjälpa och stötta räckte det ofta att vi sågs tre, fyra gånger, det är alltså inga stora resurser det är frågan om.
Trygghet i alla led
För några år sedan kom hennes uppskattade bok ”Samspelets psykologi i förskolan”, där hon summerar sin samlade kunskap och sina erfarenheter. Den avhandlar såväl individ- och anknytningspsykologi som grupp- och organisationspsykologi. För att få relationerna att fungera krävs nämligen att man tänker på alla parallella processer.
– Pedagogerna behöver vara trygga med sina chefer, och cheferna trygga med sina och så vidare. Man måste bygga relationstrygghet hela vägen, från yngsta barn till högsta chef. Jag brukar använda uttrycket trygg-i-ryggen, och det gäller både stora och små.
Jenny Jakobsson Lundin konstaterar att det i förskolan i dag fokuseras mycket på kontroll och styrning, allt ska mätas och utvärderas. Men kvalitetsmåtten riskerar att undergräva den inre motivationen hos medarbetarna.
– Man måste lyfta motivteorin, självbestämmandeteorin. Det är viktigt att stärka samhörigheten, autonomin och att personalen känner sig kompetent och får bekräftelse. Även vuxna behöver beröm. Det är tufft att jobba med barn i behov av särskilt stöd, minst lika jobbigt som ett fysiskt ansträngande arbete. Därför är det viktigt att man mår bra ihop i personalgruppen om man ska kunna hjälpa barnen.
Personalens välmående är något man måste ta höjd för när man organiserar arbetet, att det finns utrymme för vila och återhämtning.
– Där kan jag tyvärr tycka att det går åt fel håll. Ju större barngrupperna blir desto sämre relationer. Ingen av oss har en outtömlig mängd relationsenergi.
Så fungerar vägledande samspel/ICDP
ICDP är ett program med målsättningen att stödja och främja relationskvaliteten mellan barn och deras omsorgsgivare, med grund i FN:s barnkonvention, som utvecklades under 1980-talet på Oslo universitet. Jenny Jakobsson Lundin beskriver det som ”ett väl formaliserat sätt att jobba med relationskvalitet”.
– Det går ut på att aktivera ”den bästa pedagogen jag kan bli” genom att medvetet iscensätta positiva relationsteman, i synnerhet för barn med behov av särskilt stöd som inte kommer i gång av sig själva.
Ett exempel är att under två veckor medvetet visa barnet att man tycker om det, det ska vara så pass medvetet att barnet märker skillnaden.
– Det är små förändringar som kan ge stora effekter på beteendet hos barnet, som blir gladare, kommer i gång, kanske till och med börjar prata, säger Jenny Jakobsson Lundin.
Men alla barn är inte mottagliga för ”jag-tycker-om-dig-metoden”. Vissa blir misstänksamma av beröm och uppmuntran. Då finns andra lösningar att ta till. Jenny Jakobsson Lundin berättar om en icke-responsiv pojke som lekte i sandlådan med en traktor. Pedagogen satte sig intill honom, men i stället för att överösa honom med beröm och direktkontakt intresserade hon sig för vad pojken lekte i sandlådan, och härmade honom i hans lek.
– Hon visade att ”jag ser vad du gör och jag gör likadant”. Redan nästa dag märktes en skillnad. Pojken var jätteintresserad av pedagogen och sökte sig tillbaka till sandlådan när hon var i närheten. Han hade fått dela koncentrationen med sin pedagog. Det här är enkelt när man väl gör det, men det kan vara svårt att få till om man samtidigt är stressad och har tusen bollar i luften.
Alla artiklar om särskilt stöd i förskolan
LÄS ÄVEN
Specialpedagogens favoritverktyg: färgkoder och talsyntes
