Ger plats åt allas olikheter

Många möjligheter. Stå, sitta, hänga, vippa. Elias Blanche, Marcus Christensen, Robin Lindäng och Ludvig Jansson har hittat sina favoritplatser. Foto: Robert Blombäck

Eleverna i klass 7 D rör sig igenom korridorerna på Källbrinksskolan i Huddinge. Väggarna är vita, i taket sitter ljuddämpande skivor och här och var hänger tydliga skyltar som gör det enkelt att hitta rätt.

I klassrummet en trappa upp finns det olika sittplatser att välja mellan. Har man svårt att sitta still ska man kunna ställa sig upp, vill man dingla med benen eller guppa på en boll är det också möjligt. Här finns ståbord, gruppbord, enskilda bord i bås, höga pallar, pilatesbollar och ett par sittsäckar. På en del stolar ligger speciella sittdynor.

Carina Backström Landegren, förstelärare i svenska, kliver in och drar i gång lektionen.

– Vi ska börja med att prata lite och det betyder att vi behöver koncentrera oss, säger hon och plockar fram sos-lådan.

Källbrinksskolans högstadium kallar sig npf-säkrat. Det är ett ord som biträdande rektorn Elinor Kennerö Tonner kom på under ett projektarbete tillsammans med Riksförbundet Attention. Projektet gick ut på att göra skolan mer pedagogiskt tillgänglig för elever med npf, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och öka deras delaktighet. Nu är projektet avslutat men under tiden det pågick gjorde skolan en egen omställning för att få skolgången att fungera för dem som har det svårast. Ett arbete som fortfarande pågår och utvecklas.

– När jag började här 2012 ville jag skapa en organisation där elevhälsan hela tiden är i fokus och för mig handlar det mycket om att jobba med de vuxnas förhållningssätt till eleverna. Projektet gjorde att vi började det arbetet med att rikta in oss på elever med en npf-diagnos, berättar Elinor Kennerö Tonner.

Dyslexi är en diagnos, inte ett behov.

Arbetet har skett stegvis, en första åtgärd var att förändra organisationen. Numera följer arbetslagen på högstadiet en årskurs från sjuan till nian. Tanken är att de lärare som ingår i arbetslaget också ska undervisa eleverna. På så sätt begränsas antalet vuxna, de cirka 120 eleverna i en årskurs har inte fler än 10–12 lärare knutna till sig.

Ifrågasätter. Varför gör vi si? Varför så? Vad är vårt uppdrag? De senaste åren har lärarna på skolan ägnat mycket tid åt diskussioner, berättar Carina Backström Landegren och Elinor Kennerö Tonner. Foto: Robert Blombäck

Steg två, det kanske svåraste steget, innebar att ändra synsätt. Bland annat genom att gå från att se elevernas svårigheter som problem till att se behoven.

– Det finns inget som säger att du måste ha specialpedagogiskt stöd för att du har dyslexi eller adhd. Dyslexi är en diagnos, inte ett behov. Och behov är det många som har, långt fler än som har en diagnos, säger Elinor Kennerö Tonner och varnar för att det alltför ofta sprids negativa bilder av elever inom npf-spektrat.

– Hur vi pratar om våra elever – så blir de.

De senaste fem åren har lärarna på skolan fyllt på med fortbildning om bland annat npf, adhd, explosiva barn och lågaffektivt bemötande. En del har varit gemensam för alla, en del individuell utifrån egna önskemål men siktet har varit inställt på att stärka det elevhälsofrämjande och relationella förhållningssättet till eleverna.

Joanna Lundin,
npf-pedagog. Foto: privat

Och så har de diskuterat. Om uppdraget, om vad lärande är och hur det förhåller sig till läroplanen. Vad är en uppgift? Vad är en läxa? Varför gör vi si och så? Diskussionerna har tagit tid och inte alltid varit enkla, ibland har tonläget varit både spänt och högt. Elinor Kennerö Tonner beskriver att många fått ”ändra sitt mindset” och ”göra en synvända”.

– Ofta betraktas elever med svårigheter som någon annans problem. Men det går inte att svära sig fri och tänka att specialpedagogen ska lösa det. Det är läraren som har det största ansvaret. Det är de som har den professionella kompetensen att leda och stimulera eleverna och göra extra anpassningar i klassrummet – och det i så hög utsträckning att det knappt ska behövas något särskilt stöd, säger hon.

En viktig person på Källbrinksskolan är Joanna Lundin. Hon har titeln npf-pedagog. Ursprungligen är hon lärare i hem- och konsumentkunskap men under åren har hon kompletterat med specialpedagogik och haft ett särskilt fokus på npf. Och det är just hennes breda kunskaper om npf och medvetenheten hos resten av lärarna som är styrkan menar hon.

– Läser man specialpedagogik eller till speciallärare får man en mer övergripande kunskap men tyvärr inte särskilt mycket kring npf. Här har alla så bra koll och kan tänka specialpedagogiskt kring just npf vilket gör det väldigt lätt att diskutera och hitta lösningar, säger hon.

Sittvänligt. Frida Blomberg har valt att sitta på en dyna. Vendela Krantz i bakgrunden. Foto: Robert Blombäck

Joanna Lundin jobbar med elever från förskoleklass till årskurs 9. Hon handleder, coachar och utbildar såväl föräldrar, lärare som elever. Och ju äldre eleverna blir, desto mer inflytande har de över vilka specifika anpassningar de behöver.

– Vi ska ju förbereda våra elever för framtiden och det bästa man kan ge dem är strategier att bemästra det som är tufft och att komma på hur de lär sig på bästa sätt, säger hon.

Appar av olika slag, smarta kalendrar, scheman och timetimer – Joanna Lundin har mängder med konkreta verktyg som hon kan erbjuda eleverna. Men det kan också handla om samtal för att komma fram till olika lösningar.

– Mycket är ju egentligen allmänmänsk­ligt, vi fokuserar väldigt lite på diagnoser. Det handlar om att få skolan att fungera för alla, det våra elever med npf mår bra av, mår alla bra av, säger hon.

I klassrummet hos 7D sjunker en av eleverna ner i en sittsäck och makar in sig under en bänk. En annan vinklar ner kepsen. Carina Backström Landegren börjar berätta om tragedierna i antikens Grekland och lyckas skickligt fånga klassens uppmärksamhet med frågor och referenser till elevernas verklighet.

– Då sa hon till honom att – ja, vaddå? frågar hon.

– Att tagga långt bre – typ.

– Och vad betyder det?

– Att sticka – typ.

För många lärare har de senaste åren inneburit en omställning. Att det nu är uttalat att det är lärarens ansvar att stötta eleverna i deras lärande, oavsett svårigheter och behov, har varit utmanande men också roligt, tycker Carina Backström Landegren.

– Det känns som att vi fokuserar på lärandet på ett annat sätt. Nu handlar det om att försöka se och förstå när lärandet sker hos eleverna och släppa hur jag själv tror att det går till och hur jag lär mig, säger hon.

Gilla läget. Rion Ulaj jobbar bäst när han sitter i en sittsäck och då får Carina Landegren Backström huka sig. Foto: Robert Blombäck

Ledningen har alltid varit tydlig och det råder en prestigelös stämning på skolan – två viktiga faktorer som hon tror har påverkat processen positivt.

– Det som är skönt är att alla vet vad vi ska göra och varför. Tidigare kunde man känna sig ganska utsatt men nu känner jag mig aldrig ensam, jag kan alltid säga: ”Vi i arbetslaget har bestämt.” Vi är sammansvetsade och på väg mot samma håll. Och vi pratar aldrig pennor och sudd längre, bara elever och pedagogik, säger Carina Backström Landegren.

Det tredje steget i arbetet mot att npf-säkra skolan har varit att göra förändringar i den fysiska miljön. De vita väggarna och variationen av sittplatser är en del av det, liksom tyngdvästar och andra hjälpmedel. Allt som fungerar är bra. I sos-lådan som Carina Backström Landegren plockade fram i början av lektionen ligger stressbollar av olika struktur och material för dem som vill och behöver.

– Den fysiska miljön spelar stor roll men det hjälper inte att måla om väggarna och köpa in några bollar. Man måste också våga ta sig igenom processen att ändra sitt synsätt. Grunden till att jag kan ha en boll i klassrummet är min inställning, säger hon.

Koncentration. Alla klassrum är utrustade med olika typer av sittplatser samt en SOS-låda med stressbollar, fidget spinners och andra hjälpmedel. Foto: Robert Blombäck

Ett nytillskott i lådan är en så kallad fidget spinner, en liten leksak som man kan flippa och snurra på för att stilla sin oro. Den introducerades på skolan av eleven Simon Nordborg Öquist i klass 9A. Nu tillverkar han egna i en 3D-skrivare och har startat ett företag.

– Jag har själv adhd och för mig hjälper det att ha något att pilla med, då kan jag koncentrera mig bättre. Men det är inte alla som gillar bollar, en fidget spinner är lite tuffare och roligare, säger han och berättar om framtidsplanerna att sprida nyheten till and­ra skolor.

Carina Backström Landegren har ställt en stor klocka på tio minuter. Längre än så är det ingen lärare som pratar, alla planerar sina lektioner efter 10–3, tio minuters koncentration, tre minuters energipåfyllning.

Nytt synsätt. Grunden till att kunna ha en boll i klassrummet är lärarens förhållningssätt, menar Carina Landegren Backström. Foto: Robert Blombäck

Alla klassrum har samma inredning och uppsättning hjälpmedel. Om man från början anpassar lärande, teknik och miljö efter elever med en diagnos inom npf-spektrat så kommer det alla till gagn, resonerar skolan som numera har en checklista för att lärarna ska komma ihåg att planera för energipåfyllning under lektionspasset, att använda alternativa examinationsformer och göra individuella anpassningar. Dokumentet är bra för alla lärare, inte minst för nyanställda och vikarier. Elinor Kennerö Tonner kallar dokumentet stressreducerande.

– Är man ny som lärare kan det vara mycket att ta in men så småningom ser de hur allt hänger ihop och då är det ett bra stöd.

– Det handlar om likvärdighet. Det står tydligt i skollagen att vårt kompensatoriska uppdrag går ut på att se till funktionsnedsättningarnas konsekvenser inte blir kännbara i skolan. Då måste vi skapa en miljö som är likvärdig och tillgänglig.