Nyskapande om språksvårigheter
Bokhyllan Med den nya termen ”språklig sårbarhet” öppnas ett vidare begrepp än diagnosen språkstörning. Det välkomnas av specialpedagogen Margot Christiansen.
Vid första anblicken upplevde jag den här boken som kompakt och massiv men blev glatt överraskad av att fakta blandades med praktiska exempel, vilket gav den både djup och bredd.
Författarna har alla bred kunskap om barns och ungdomars språk-, läs- och skrivutveckling. I boken presenterar de ett nytt begrepp: språklig sårbarhet. Det visar på nya perspektiv med hänsyn till elever i språkliga svårigheter. Jämfört med diagnosen språkstörning är detta ett vidare begrepp som öppnar upp för lärandemiljöns och pedagogikens roll.
Vi förknippar många gånger språkstörning med svårighet att uttala ljud och ord. Mycket riktigt är det så de språkliga svårigheterna visar sig för förskolebarn. När sedan barnet börjar skolan har uttalet oftast utvecklats och svårigheterna märks inte på samma sätt.
Författarna påpekar att barn som mött problem i språkutvecklingen under förskoleåldern ofta har kvar en sårbarhet. Den accelererar i takt med skolans krav och drabbar då i stället språkförståelsen och den språkliga bearbetningen. Ofta märks det i brister i koncentrationsförmågan eller ett oroligt beteende som kan tolkas som adhd. Flickor med icke upptäckt språklig sårbarhet utvecklar oftare inåtriktade symtom: huvudvärk eller magont.
Det ligger, enligt författarna, ett problem i att tecknen på språklig sårbarhet kan vara tysta och misstolkas av pedagoger, exempelvis som att eleven är blyg för att hen inte pratar. Sårbarheten syns inte utanpå och genererar därför inte per automatik en förståelse för elevens svårigheter.
Jag, i mitt yrke som specialpedagog, välkomnar detta nya begrepp. Det placerar inte problemet hos eleven på samma sätt som diagnosen språkstörning gör.
I stället lägger det fokus på miljön och pedagogiken kring eleven.
Min reflektion är att vi som pedagoger spelar en oerhört viktig roll i frågan om hur sårbart språket blir för eleven. Vi behöver skaffa oss kunskap om hur vi kan känna igen sårbarheten, använda tecknen som en signal och utifrån dessa utforma anpassningar som inte bara ger stöd utan också stimulans.
