Specialpoddagogik

Kaffet står på bordet. Två lurviga katter stryker längs benen och förortsskogen mallar sig i solen utanför de stora fönstren. Vi är hemma hos specialläraren Cicci Agestrand i Stockholm. Poddpolaren Jimmy Svensson plockar med dator och mikrofon. Det är klämdag, vilket betyder stängda skolor – och en perfekt dag för ideellt poddande på fritiden för de två före detta kollegorna.

Jag har faktiskt tröttnat på att sitta med vuxna människor som fortfarande inte förstår att det är deras ansvar om en elev får F i ett ämne.

I mängden av poddar på tema special­pedagogik startade Anpassa skolan i en egen nisch. Den görs inte av uttalade experter (varken Jimmy eller Cicci har formell special­lärarutbildning, men väl massor av erfarenhet; mer om det senare). Podden är rätt politisk – programledarna är ofta tydliga­ med var de står i olika frågor. Och de talar ”från golvet”, alltså från en skolvardag där varje timme kan innehålla  utmanande situationer. För att klara det behövs kunskap, erfarenhet – och förslag på nya metoder.

– Jag gillar poddformatet, det där att man kan sätta på en schyst podd och lära sig något på väg till jobbet, säger Jimmy.

– Jag lyssnar knappt på poddar själv, säger Cicci. För mig måste det stämma med rösterna, att jag gillar dem. Jag blir också galen på folk som bara babblar. Med vår podd hoppas vi ge en lagom avslappnad stämning, men ändå mycket innehåll. Vi vet att behovet av kunskap är jättestort, de här eleverna finns ju överallt.

Podden är också ett sätt för dem att fortsätta de roliga diskussioner de haft i lärarrummet. De fann varandra i arbetet på en liten resursskola och upptäckte snabbt att de tänkte lika. Framför allt delade de elevsyn.

– Allt handlar om relation, säger Cicci. Har du inte arbetat upp tilliten mellan dig och eleven spelar det ingen roll hur mycket specialpedagogisk kunskap du besitter. Jag har genom åren fått kritik från kollegor för att jag ägnat för mycket tid åt en elev. ”Nu har du bara pratat och umgåtts med den där eleven i tre månader”. Ja? Till slut kommer jag ju igenom. Och det är värt allt.

– Jag har alltid känt för den här elevgruppen, för både hög- och lågpresterande, säger Jimmy. Svaret på det du som lärare sliter ditt hår över – elever som inte kommer till skolan, som inte klarar kunskapskraven – finns i relationen. Har jag en elev som strular i matte tar jag mitt kaffe och går en runda på rasten och pratar lite. Sedan blir det lättare att nås. Det kan räcka med några minuter i veckan för att få så mycket tillbaka i undervisningen.

I dag arbetar Jimmy som mattelärare och med en grupp autistiska elever på Tappströmsskolan på Ekerö. Cicci är i sin roll som speciallärare på Thorildsplans gymnasium i Stockholm bollplank åt andra lärare. Just nu är hon också med om att skapa tydliga och snabba rutiner vid elevfrånvaro – ett sätt att vända tidskrävande ”släcka bränder”-åtgärder till ett effektivare, förebyggande arbete.

Foto: Susanne Walström

– Det är inte eleverna utan strukturen som stressar lärare. Jag brukar jämföra med lågstadiet, där det oftare finns utrymme att hjälpa en elev separat, och där man fortfarande sitter och äter tillsammans. Det är ett feltänk att tro att relationsskapande arbete inte behövs bara för att eleverna blir äldre.

I podden utforskar de ständigt flexibla sätt att lägga upp arbetet utifrån teman som studiero, utmanande beteende, ledarskap i klassrummet och – dagens tema – differentierad undervisning. Man utgår från aktuella föreläsningar, ny forskning eller faktaböcker.

– Det roliga med specialpedagogik är att du både kan och måste lägga upp undervisningen mer fritt, säger Cicci. Podden är vårt sätt att försöka förenkla, ta ner ny forskning på golvet. Du måste inte som lärare ha läst in all specialpedagogisk kunskap. Med en schyst värdegrund och ett empatiskt förhållningssätt kan du komma långt i ditt uppdrag.

Jimmy nickar engagerat. De faller ofta varandra i talet, som två som känner varandra väl och en gång har hittat det perfekta samarbetet och flowet i arbetet.

– Vi jobbade ju tillsammans på en skola där nästan alla hade flera funktionsnedsättningar, säger Cicci. Och psykisk ohälsa. Och ätstörningar. Så mycket som vi lärde oss där!

– Ja, och vi hjälpte varandra, säger Jimmy. Om jag såg att Cicci använde lunchrasten till att sätta sig med en elev hon kämpade med kunde jag sätta mig bredvid, som en länk.

Uttrycket ”att knäcka systemet” återkommer i podden, liksom den grundläggande värderingen att det inte är eleverna som ska anpassa sig utan skolan. Fortfarande är besvärande många fast i ett föråldrat förhållningssätt, även personal med specialpedagogisk kompetens, hävdar Cicci och Jimmy.

– Jag har faktiskt tröttnat på att sitta med vuxna människor som fortfarande inte förstår att det är deras ansvar om en elev får F i ett ämne, säger Cicci. Jag tar inte ens sådana diskussioner längre.

På ett djupare plan har båda sina drivkrafter att brinna för andra. Bägge är uppvuxna i arbetarklasshem. Jimmys var tryggt, Ciccis otryggt:

– Jag växte upp med skilda föräldrar som hade egna problem att tampas med och inte förmådde att skapa trygga hem. För mig var skola och fritids mina trygga platser. Jag tror att jag vill bidra till att skolan fortsätter att vara det för alla elever som har det tufft hemma.

Hemma hos Jimmy fanns tre syskon. Och alltid extra människor.

Foto: Susanne Walström

– Mina föräldrar var väldigt tydliga med att man skulle ta hand om de svaga. Det bodde alltid andra hemma hos oss, permanent eller i perioder. När jag var fem år flyttade det in en kvinna med Downs syndrom som mamma mött när hon jobbade extra på ett boende. Hon blev som en syster för mig och bodde kvar under hela min uppväxt. Tyvärr gick hon bort för några år sedan.

– Jag har aldrig frågat mina föräldrar om det där, det var bara så självklart: Man tar hand om de svaga. Det har såklart påverkat min människosyn.

Så var det det där med utbildning. Cicci är utexaminerad gymnasielärare i biologi och naturvetenskap. Jimmy är utbildad matte- och idrottslärare. Specialpedagogik har de lärt sig under ett antal kortare utbildningar, men främst genom erfarenhet inom omsorg och skola.

– Det är ganska titelsjukt i den specialpedagogiska världen, säger Cicci. Tyvärr kan det bidra till den där ”vi-och-de”-uppdelningen som ofta är på skolor mellan specialpedagogisk och annan personal.

– Varför kan jag och Jimmy säga samma saker som olika experter? Jo, för att vi jobbat oss till den erfarenheten och de insikterna. Vi är vanliga lärare som har fixat det här. Och det betyder att den lärare som lyssnar också kan våga släppa prestigen och be en kollega att komma in och hjälpa i klassrummet.

– Vi är långt ifrån perfekta, säger Jimmy. Jag vet exempelvis att jag är bra på relationer, men brister i formativ bedömning. I stället har jag en kollega som är jättebra på det, som jag kan be om hjälp. Det är ju en del av vår vision att bryta strukturerna; att varje arbetslag ska bli bättre tillsammans.

Efter 24 avsnitt ser de också podden som ett slags egen ”internutbildning”. Så vad har de lärt sig? Cicci svarar direkt:

– Typ hundra högskolepoäng. Det är intressant hur kunskap sjunker in på ett annat sätt när man först måste läsa på och sedan formulera på ett muntligt begripligt sätt.

– Vi har också fått sätta ord på hur vi tänker och jobbar, säger Jimmy. Som med relation, det är ju något man bara gör. Nu, när jag pratat om det i podden, förstår jag att jag under alla år har testat olika forskningsmetoder. Och ju mer jag förstår, desto bättre kan jag använda mig av det.

Det har blivit dags för tagning. Solen slickar fortfarande björkarna utanför. Katterna har gått i däck i var sitt hörn. Cicci och Jimmy tar på sig lurarna.