Olga Stern

Foto: Johan Strindberg

Knackeriet är en kontorsvåning i Gamla Stan i Stockholm fylld med kodare och entreprenörer. Alla rum är döpta efter de kartor som hänger i dem – Grekland, Sverige, Asien … alla utom Bellmanrummet, ett stort mötesrum med vackra dekorationsmålningar och stuckaturer, döpt efter Carl-Michael Bellman, som en gång bodde här. Kontrasten känns nästan övertydlig. Men rolig. Och det finns en konstnärlighet i kod också. Kanske i att skriva den så koncist som möjligt. Kanske att hitta en extra snygg lösning. Den går att tänka sig som många saker. Ettor och nollor, grunden i allt datorer har för sig? Det är bara aviga och räta maskor.

Det är mäktigt, både i meningen att ha makt att styra över datorn och i att det helt enkelt är ballt!

– Det finns många paralleller mellan stickning och programmering, säger Olga Stern, som är programmerare och har skrivit boken Ettor och nollors hemliga liv tillsammans med journalisten Marie Birde. Och som stickar.

– Tänk att du vill ha en tröja. Du kan sticka den på så många olika sätt. Hur tjockt är garnet, ska den ha ärmar, krage eller inte krage, vilken teknik använder du för ärmarna, stickar du uppifrån och ner eller tvärtom, gör du den i delar och syr ihop eller i ett stycke, och så vidare. Det är nästan den perfektaste parallellen, för det handlar om vad du vill ha på andra sidan av det. Säg att du vill ha en webbsida. Det finns inte ett sätt att bygga den. Det finns en mängd saker du kan behöva eller vilja ha, och du kan skriva kod som uppnår exakt samma sak på tjugo olika sätt.

Framför allt, menar hon, är det viktigt att komma ihåg att programmering inte har någon egennytta i sig själv. Det är bara ett verktyg för att lösa ett problem, en serie instruktioner man ger en maskin att utföra.

– Ett program kan ju göra ingenting. Det kanske skriver ut samma siffror från ett till tio om och om igen. Att programmera ska helst vara att hjälpa någon med någonting som datorn är sjukt bra på, säger hon.

Det tog dock ett tag innan hon tänkte på sig själv som någon som hade något som helst intresse för teknikvärlden. Hon höll på med musik och sport – ”jag har nog provat varenda jävla sport, jag var extremt oriktad” – men lekte mycket med datorn som kom in i hemmet när hon var i tioårsåldern. Hon spelade spel och ritade i Paint, men tänkte på burken som en leksak, inte något tekniskt.

På gymnasiet hamnade hon på Norra Real för att hennes kompis läste natur-matte-data där. Själv kom hon in som reserv på natur och miljö och tyckte att det där med programmering som kompisen höll på med lät knasigt.

– Samtidigt gjorde jag en skitavancerad stopmotionfilm som var en parafras på musikvideon till Right Here, Right Now, som jag la jättemycket tid på, men jag tänkte fortfarande inte på det som att jag använde teknik för att göra något kul.

Hon var helt inne på att det var film som skulle bli hennes grej, men när det var dags att söka till filmvetenskapen hade hon inte bra betyg nog för att komma in. Samma kompis skulle till registreringen för sin utbildning i dator- och systemvetenskap, och bad Olga följa med som sällskap. Det var 2003, och it-kraschen hade skrämt bort studenterna så hon fick frågan om hon inte ville stanna och plugga. Linjen var tvärvetenskaplig och andra året fick man välja att fokusera på ett humanistiskt ämne – till exempel film.

Foto: Johan Strindberg

– Jag tänkte att jag sitter av ett år här, och sen har jag min väg in på filmvetenskapen! Det var helt fantastiskt, jag kände att min hjärna typ sprängdes av mäktighet – men sen åkte jag tillbaka till Kista för det var ju faktiskt ganska kul. Jag jobbade mest med user experience och design, interaktionen mellan människa och data, inte så mycket programmering, men jag hängde ganska mycket med dem som läste programmering och systemvetenskap.

Hon fick sitt första jobb efter en snabbintervju på en jobbmässa på universitetet. Hon var helt öppen med att hon inte kodat så mycket men var snabb på att lära sig grejer. Det första uppdraget hon fick var att hjälpa en bank med att skriva ett program som skulle öppna och kontrollera en fil, och flytta den till en annan plats.

– Det satt en människa och gjorde det här, varje dag. Öppnade filen, skrollade igenom, kollade alla fält, stängde, förde över den. Och så nästa fil. Ingen människa ska behöva göra det varje dag! Jag satt och googlade och provade mig fram och satte ihop programmet. Det var nog bra att jag inte fattade vilka saker jag redan borde ha kunnat, för då vågade jag fråga om hjälp.

De flesta blir faktiskt intresserade om man till exempel berättar att binär kod från början kommer från en matematiker som läste en bok om yin och yang.

Hon hamnade sedan i ett team på sex, sju personer och började känna att det var lite som magi, det de fick hålla på med. De byggde saker som folk faktiskt använde och hade nytta av, och hon uttrycker det som att hon efter ett par år verkligen började fatta det mäktiga med programmering.

– Det är mäktigt både i meningen att ha makt att styra över datorn och i att det helt enkelt är ballt! Under de där åren började jag tänka på mig själv som programmerare, en datamänniska. Det är så konstigt hur saker bara händer med en, helt plötsligt har man liksom lärt sig en hel kultur.

För några år sedan såg hon en annons som flimrade förbi i flödet för ett ”hackathon”, där deltagare på 24 timmar skulle bygga en prototyp till något. Inte en powerpoint, utan något som funkade – även om det var fult.

– Deras formspråk och hur de uttryckte sig i den där annonsen gjorde att jag verkligen kunde identifiera mig med dem, och jag kände att jag ville åka dit och träffa dem. Jag åkte ensam och kände ingen, vilket var läskigt, men det var lite utmaningen jag ville ge mig själv också. Jag hade nog den absolut fulaste presentationen, för alla andra hade designers i sina lag, men jag lyckades formulera mitt budskap.

Det hon byggde var ett slags räknare för fördelningen av kvinnor och män i tidningsartiklar.

– Jag började fundera på hur jag hade löst det om jag inte hade haft ett program för det. Det är ofta en bra lösning, att liksom bryta ner frågan och fundera på hur man hade löst problemet analogt, och hitta eller bygga olika redskap som man sen kan sätta ihop.

Redskapen plockade ut egennamn, könsbestämde dem, räknade ut andelar. De tjugo senaste artiklarna från en enskild tidnings hemsida visade att bara 13 procent av de omnämnda var kvinnor. Helt sinnessjukt, tänkte hon, men gick tillbaka till sitt vanliga jobb – om än med ett tredjepris i bagaget.

Ett år senare blev hon kontaktad av någon som hört om hennes idé och ville investera, vilket nästan förvirrade henne lite, men hon bestämde sig för att satsa och tog hela sommaren och satt på Knackeriet varje dag. Det blev en fungerande tjänst, Genews.io, och snabbt började det ringa hoppfulla kunder.

Foto: Johan Strindberg

– Jag fick lite snabbt googla mig till Bolagsverket och kolla hur man startar ett företag! Folk tyckte att det var så himla viktigt, men jag tror också att de har kommit på att det finns pengar att tjäna i att rikta sig mer till kvinnor. Men det är något slags paradox där, att de vet att de kan få fler läsare och fler annonser, men så skriver de ändå inte om kvinnor. Samma som att bolag med kvinnliga grundare är mer lönsamma, men mindre än en procent av alla venture capital-pengar går till de bolagen. De bara slänger bort sina pengar!

Flera stora redaktioner använder verktyget, och implementerar siffrorna på olika sätt. De kanske ser till att deras kontaktlistor fylls på med kvinnor, eller tävlar mellan olika avdelningar om vem som kan få bäst fördelning.

– Jag hoppas det blir mer sånt, att folk tittar på faktiska data och gör något med det.

Lite senare kom frågan från en redaktör på förlaget Volante, som undrade om hon ville vara med och skriva en bok om programmering.

– Vem har inte tänkt att de vill skriva en bok? Men jag såg det som en ouppnåelig dröm, något att fantisera om som aldrig skulle hända. Kanske när jag går i pension, liksom. Han hade idén att det skulle vara en instruktionsbok, och jag och Marie skrev på kontraktet och sen skrev vi en helt annan bok än de bad om. Jag minns att Klas Ekman på Volante sa: ”Oj. Det här är verkligen inte vad jag hade tänkt mig … Det här är så mycket bättre!”

Tanken är inte att alla ska lära sig att programmera, men hon tycker att det är bra att förstå en aning. Kanske till och med lite en skyldighet, som medborgare i ett digitalt samhälle.

– Jag brukar ge folk lite roliga fun facts från boken. De flesta blir faktiskt intresserade om man till exempel berättar att binär kod från början kommer från en matematiker som läste en bok om yin och yang och blev inspirerad. Han tänkte att allt i universum går att dela upp, ljust och mörkt, av och på, och så ville han applicera det på allt. Och så funkar en dator! Sen vet de flesta faktiskt inte heller att de första programmerarna var kvinnor.

– Marie kunde ingenting om programmering, men det var jättebra! Hon ställde alla de där relevanta frågorna som fick mig att säga ”det har jag aldrig tänkt på”. Saker som var helt naturliga för mig tills jag insåg att det var de inte alls.

Allt eftersom arbetet pågick blev det mer och mer som att de skrev tillsammans, inte bara samarbetade. Och Olga upptäckte att hon kunde skriva, och att det var roligt. Hon beskriver det som att hon plötsligt kunde se hur Marie arbetade och nästan kopiera det, ungefär som hon lärde sig att hitta och sätta ihop kod för att få datorn att göra som hon ville. I redigeringsarbetet var det så mycket som flyttades om och ändrades att de i dag inte kan säga säkert vem som har skrivit vad, men är säkra på att de nog skrivit lika mycket var.

– Vi liksom gick ihop i ett slags bokblobb, säger hon och viftar lite för att illustrera sammansmältningen.

En rolig oväntad effekt var att boken blivit en bra present för programmerare att ge till sina nära och kära, som kanske aldrig riktigt förstått vad de gör på dagarna.

– Min killes farmor, som är 92, har läst den. Hon tyckte det var så spännande. Hon skickar artiklar om kvantdatorer som hon klippt ut ur DN! Jag blir nästan lite gråtfärdig när folk är så entusiastiska.