Verktyg för att klara av orosanmälningar

Elever med dysfunktionella hem­förhållanden har de flesta som arbetar i skolan stött på. Alkoholism, våld och andra psykiska bördor packas ner i ryggsäcken och följer med till skolan, som får hantera konse­k­ven­serna  och ibland göra orosanmälan. Ann-Marie Markströms och Susanne Severinssons nya bok Barn och elever i social utsatthet: Förskolans, skolans och fritidshemmets roll och ansvar (Studentlitteratur) belyser den processen.

Boken innehåller många konkreta och levande fallbeskrivningar som gör att läsaren kan relatera till egna erfarenheter kring möten med familjer och elever även om varje fall är unikt.

Med Aktörs-Nätverksanalys som verktyg kan skolan se eleven och dess familj ur olika perspektiv. Detta är nyttigt även i andra situationer, som exempelvis hur man får till ett gott samarbete med familjer även om det inte finns en direkt oro för eleven. Hur ser nätverket ut runt eleven och vad kan de olika aktörerna vinna på att delta i olika skolmöten? Hur kan vi stärka nätverken genom att arbeta med förtroendefulla relationer kring dem som behöver det allra mest? 

Ett verktyg som betonas i boken är intersektionell analys. Ibland fastnar skolan i en förklaringsmodell som inte gynnar barnet, som till exempel att se hemmet som orsaken till elevens svårigheter när det också finns annat som påverkar. Genom att byta ut till exempel kön och ålder när vi försöker förklara och förstå barnets beteende kan vi kan se saken ur ett annat perspektiv. Om vi vill kartlägga elevens hinder och möjligheter i lärmiljön kan vi inte låta oss nöja med att se hemmet och familjen som problemet. Vi måste fundera över om oron hade sett annorlunda ut om vi inte hade känt till elevens hemförhållanden. 

Författarna betonar att barnets bästa alltid ska stå i fokus. Att veta när man ska orosanmäla är inte alltid lätt men med barnets bästa i fokus så blir det tydligare när anmälan till socialtjänsten är rätt väg. Oron över att göra en felaktig anmälan får inte hindra oss från att göra den anmälan som verkligen behövs. Flera gånger beskriver författarna möjligheten att rådgöra med socialtjänsten utan att uppge vilken elev det gäller för att få hjälpa att avgöra när det är lämpligt att göra en orosanmälan.  

Boken innehåller många konkreta och levande fallbeskrivningar som gör att läsaren kan relatera till egna erfarenheter kring möten med familjer och elever även om varje fall är unikt. För specialpedagoger, som inte självklart har koll på socialtjänstens uppdrag, är boken värdefull och kan säkerligen ge upphov till många diskussioner tillsammans med övriga i den samlade elevhälsan på skolan.

Monika Mattsson, specialpedagog i Göteborg 

LÄS ÄVEN

Diana Storvik på nytt jobb – möt en missionär

Panelen: Så inkluderar vi eleverna

Mikael Vestman: ”Låt eleverna få ont i händerna!”