”Kognitionsvetenskap kan aldrig bli mer än ett komplement”

LÄS MER Fohlin: ”Vad är fakta utan förståelse?”

I dagens utbildningsdebatt står vi inför ett avgörande vägval där nya förslag om förändringar i läroplaner, elevhälsa och betyg diskuteras. Att reformer krävs är uppenbart, men det räcker inte med välmenande insatser på pappret – vi måste också säkerställa att förändringarna leder till verkliga framsteg för eleverna.

På senaste tiden har kognitionsvetenskapen fått en särställning inom skolan, med sina insikter om hjärnans funktioner och snabba svar på hur undervisning ska bedrivas. Men steget mellan kunskap och praktik får inte tas för fort. Som pedagoger måste vi noggrant överväga hur forskningsrön från angränsande vetenskapsfält bäst tillämpas i klassrummet. Det handlar inte om att välja sida mellan vetenskap och mänsklighet, hjärna eller hjärta, eller mellan vetenskap och vetenskap. Utan om att finna en balanserad och välgrundad helhetssyn där både empirisk evidens och pedagogisk visdom samverkar till elevernas och samhällets bästa.

När vi analyserar populära interventioner inom kognitionsvetenskapen, som Robomemo för arbetsminnesträning eller teorier om individuella lärstilar, finner vi att den vetenskapliga evidensen är anmärkningsvärt svag.

Ta ett exempel från föregående vecka. Under en och samma förmiddag besökte jag två klassrum. I det första möttes jag av en lågstadieklass som arbetade med ”hjärnsmart undervisning”. Eleverna sjöng en sång om amygdala, hjärnans emotionella centrum, för att förstå stressresponsen. Innehållet och metodiken var välstrukturerad och vetenskapligt förankrad – men också märkbart mekanisk.

Kontrasten kunde inte varit större när jag strax därefter klev in i nästa klassrum, där en erfaren pedagog ledde eleverna in i Astrid Lindgrens värld genom högläsning ur ”Emil i Lönneberga”. Efter läsningen hade eleverna samtal där de fick relatera Emils upplevelser till sina egna erfarenheter av konflikter med vuxna. Det var uppenbart att det fanns en djupare dimension av lärande i klassen. En elev pratade om sin egen “Snickeboa” och hur det såg ut hemma. Innehållet på lektionen kändes meningsfullt på ett helt annat sätt än att sjunga "Amygdala, amygdala, nu är jag rädd och arg!”.

Besöket i dessa två klassrum gör mig orolig. Många universitet har okritiskt infört kognitionsvetenskap i kurser inom lärarutbildningen, och regeringen anlitar regelbundet kognitionsforskare som Agneta Gulz för att bidra med sin expertis. Detta visar att kognitionsvetenskapen inte längre står vid sidan av den pedagogiska debatten, utan steg för steg tar plats i vår lärarutbildning och i beslutsfattandet. Jag tror att det i grunden är positivt att olika forskningsfält möts, men vi behöver också vara uppmärksamma på hur detta sker i praktiken. Vi måste kritiskt granska hur dessa nya perspektiv påverkar undervisningen och samtidigt värna om vår egen vetenskap – pedagogiken – så att dess humanistiska kärna inte försvagas.

Samtidigt vore det ett misstag att avfärda kognitionsvetenskapens bidrag till undervisningen. Dess insikter om minnesfunktioner, uppmärksamhet och neuroplasticitet har berikat vår förståelse för hur vi minns och lär oss. Men när dessa vetenskapliga principer reduceras till förenklade övningar och mekanisk träning av hjärnfunktioner riskerar vi att förlora pedagogikens själ: det relationella, kontextuella och djupt mellanmänskliga. Forskning har ofta påvisat att isolerade träningsprogram för arbetsminnet sällan ger varaktiga resultat. Ändå lockas många av dessa till synes effektiva metoder och förförs av löften om snabba, mätbara framsteg – en utveckling som nu får ny kraft i och med kognitionsvetenskapens nya position som skolans frälsare.

Därför är det särskilt viktigt att vi pedagoger granskar denna kurskorrigering kritiskt. När regeringen, läroplan och universitet höjer kognitionsvetenskapen över allt annat, behöver vi stå upp för vår egen vetenskap: pedagogiken.

Det är i mötet mellan ett meningsfullt innehåll och elevgruppen som vi skapar lärmagi. Undervisning handlar om så mycket mer än att träna minnet eller uppmärksamheten. När jag besökte läraren som högläste Emil kunde jag känna styrkan i hur en kunnig pedagog förde samman eleverna med ett meningsfullt innehåll. Berättelsen och deras gemensamma samtal skapade en brygga mellan deras erfarenhetsvärld och innehållet i texten. Lärarens didaktiska val ledde därför till en djupare förståelse, inte bara för litteraturen utan också för eleverna själva och deras plats i världen. Det är detta god pedagogik handlar om.

När vi planerar lektioner måste vi alltid utgå från pedagogikens och didaktikens kärna. Det innebär inte att förkasta det vi lärt oss av kognitionsvetenskapen utan att sätta den i ett sammanhang där den kan berika det pedagogiska hantverket. Målet måste vara en syntes där vetenskaplig kunskap och pedagogisk visdom samverkar. Vi pedagoger ska inte uteslutande följa hjärnans språk, utan vi behöver bemästra lärandets mänskliga, relationella och meningsskapande dimensioner.

Att okritiskt implementera kognitionsvetenskapliga metoder utan ett pedagogiskt filter är därför djupt problematiskt. När vi analyserar populära interventioner inom kognitionsvetenskapen, som Robomemo för arbetsminnesträning eller teorier om individuella lärstilar, finner vi att den vetenskapliga evidensen är anmärkningsvärt svag.

Det pedagogiken har lärt oss är att sådana isolerade, mekaniska träningsmetoder sällan resulterar i ett fördjupat lärande. Tvärtom riskerar en sådan instrumentell syn på lärande att underminera det som vi vet fungerar i undervisningen – den mellanmänskliga interaktionen mellan lärare och elever, eller hur elever ska kunna omvandla det de lär sig om i nya sammanhang.

Framtidens skola ska självklart utvecklas genom forskning och beprövad erfarenhet, men samtidigt får vi inte förlora det viktigaste: att möta varje elev som en hel människa, med egen historia att berätta och egen framtid att forma. Det är i denna balans mellan vetenskap och pedagogisk konst som vi får våra elever att blomstra.

LÄS ÄVEN

Niclas Fohlin: ”Visa viljan att förstå varje elev!”

”Sluta läsa för att träna – läs för att leva!”

Fohlin: ”Lärande och undervisning är något elever och lärare gör tillsammans”