”Skolinspektionen vinklar sin rapport så att den slår mot lärare”

LÄS MER: Elever med npf möts ofta av okunskap och negativ attityd

I den nya rapporten beskriver Skolinspektionen hur den undersökt högstadiet vid 30 skolor, fristående och kommunala, med minst två paralleller. Man har intervjuat elever med bekräftad npf-diagnos, personal och rektorer, tittat igenom dokumentation samt observerat lektioner. Man har utgått från två frågor och sex olika kvalitetskriterier i sin granskning där man kommer fram till att på två tredjedelar av skolorna behövs utvecklingsinsatser gällande:

1. Mer npf-kompetensutveckling för lärare
2. Införa (bättre) arbetsprocesser för att förmedla vidare information om elevers utmaningar och behov
3. Lärare och andra elever har negativa attityder mot elever med npf
4. Lärare behöver i större avseende ta hänsyn till den tillgängliga lärmiljön i sin planering och arbete

Slutsatserna bortser från flera viktiga aspekter som faktiskt framkommer i granskningen, och är till viss del väldigt långdragna. Därför ska jag här försöka nyansera resultatet och peka på bristerna jag upplever finns i rapporten.

1. Mer npf-kompetensutveckling för lärare

Detta tas upp på tre ställen i rapporten. Det första handlar om att det saknas ett större arbete utifrån diskussioner, planering och eventuellt kunskap om hur man kan inkludera könsskillnaderna hos npf-elever i undervisningen bland lärarkollegiet. Det handlar alltså inte om att upptäcka eleverna med npf utifrån hur detta kan yttra sig för tjejer och killar utan om hur undervisningen ska planeras. Här arbetar lärarna, enligt sig själva, utifrån ett individperspektiv, men detta menar Skolinspektionen är ett tecken på okunskap då det finns risk för ”könsblindhet”. På andra ställen i rapporten får däremot lärarna kritik för att man generaliserar elever med npf för mycket och inte ser till individens behov. Denna eventuella motsättning blir svår för lärarna att övervinna och rapporten hade gynnats av ett större resonemang kring problematiken som finns i rapporten.

Trots att rapporten faktiskt lyfter in ett mer nyanserat perspektiv i granskningen landar kritiken i lärarnas bristande kompetens.

På ett annat ställe menar Skolinspektionen att det saknas diskussioner i resultatanalysen och om könsskillnader. Detta är såklart värdefullt att diskutera, men det säger inte per automatik att det skulle saknas någon kompetens bland lärarna.

På det sista stället där punkten tas upp i rapporten hävdar lärarna själva att det behövs mer kompetensutveckling kring konsekvenser av npf i specifika undervisningssituationer. Detta är såklart en tydlig önskan och en konkretion av vad en kompetensutveckling bör innehålla, men problemet är att rapportens slutsatser bortser från just den specifika önskan och blir generell – trots att lärarna samtidigt säger att man har goda kunskaper om npf på ett generellt plan. Detta framkommer inte alls i rapportens slutsatser och hade varit en tydlig signal till huvudmannen, både kring kompetensutvecklingen som har gjorts men också vad som behövs. Trots att rapporten faktiskt lyfter in ett mer nyanserat perspektiv i granskningen landar kritiken i lärarnas bristande kompetens.

2. Införa (bättre) arbetsprocesser för att förmedla vidare information om elevers utmaningar och behov

Flera skolor saknar överlämningar mellan årskurser samt rutiner för hur kunskaper om elever når undervisande lärare. Detta är fullständigt oacceptabelt och sätter både lärare och elever i en svår situation. Det är givetvis upp till rektor eller huvudman att sådana rutiner finns på plats och knappast något som lärare kan stå till svars för, vilket rapporten indirekt hävdar då den menar att problemet ska lösas av att lärare behöver bli bättre på att skapa goda relationer.

3. Lärare och andra elever har negativa attityder mot elever med npf

Jag ser i rapporten inte ett enda exempel på att lärare uttrycker sådant. Ändå finns det med i Skolinspektionens pressmeddelande och har därmed vidarebefordrats i medierna som en bärande del av rapporten. Det gör mig extremt besviken. Kommer man med sådana anklagelser så behöver man belägga dem tydligt, vilket jag hoppas att man har gjort i de individuella rapporterna till skolorna. Detta bidrar, tillsammans med mediernas rapportering, till att skapa en negativ bild av lärarna.

4. Lärare behöver ta större hänsyn till den tillgängliga lärmiljön i sin planering och arbete

Rapporten tittar på fysiska, sociala och pedagogiska aspekter.

I den fysiska aspekten framkommer att lärare är frustrerade över förutsättningarna i lokalerna. Det är lyhört, trångt, saknas grupprum, ventilationen är dålig. Detta saknas senare i diskussionen, där rapporten slår fast att med små medel kan man skapa en bättre lärmiljö. Det är visserligen sant, och det finns flera bra exempel i rapporten – fasta placeringar, frostade glas, saker undanplockade, med mera – men de är mindre giltiga för klassrummen i rapporten som exempelvis kan ha pelare som skymmer delar av tavlan.

Jag ser inte ett enda exempel på att lärare har negativ attityd mot npf-elever. Ändå finns det med i Skolinspektionens pressmeddelande. Det gör mig extremt besviken.

Skolinspektionen slår genom ett begränsat perspektiv ner på flera skolors arbete trots att det som skulle kunna göra mest skillnad inte är något lärarna kan påverka. Även om man med små medel kan förbättra den fysiska lärmiljön så innebär det inte att den blir tillräckligt bra, när det finns så stora fundamentala problem med många skolors lokaler.

Den sociala aspekten fokuserar främst på vilka förutsättningar elever med npf får vid grupparbeten samt vilket arbete som görs kring alla människors/elevers lika värde (det görs men lärare kan inte definiera hur). Det som framkommer här om grupparbeten, inkluderingstanken och att det är okej att vara olika behöver enligt mig lyftas mer. Skolor med problem har ogenomtänkta grupparbeten där npf-elever lämnas åt sitt öde. Det blandas mer banala exempel som att det saknas rollfördelning med mer allvarliga, som att det saknas rimliga möjligheter för eleverna att genomföra arbetet.

Även om man med små medel kan förbättra den fysiska lärmiljön så innebär det inte att den blir tillräckligt bra, när det finns så stora fundamentala problem med många skolors lokaler.

Detta tror jag i mångt och mycket är en effekt av att, som framkommer i rapporten, lärare inte anser sig ha tid att planera/förbereda sina lektioner på ett adekvat sätt. Men oavsett vad så skulle rapporten tjäna på sådana reflektioner och väga in lärarperspektiven mer i diskussionen.

Den sista aspekten är den pedagogiska och har flera ingångar. En kritik är att gemensamma strukturer kring undervisningen inte följs, att det saknas en lektionsstruktur eller att strukturerna inte tar hänsyn till elevernas problematik. Gemensamma strukturer definieras brett och exemplen på brister är intressanta. Eleverna får inte hjälp att dela upp innehållet i lektionen och kan inte planera eller genomföra uppgifterna. En del i detta är att skolors pedagogiska profil omöjliggör ett arbetssätt som är anpassat för npf-elever trots att lärarna vill göra mer. Det senare perspektivet framkommer inte i diskussionen och precis som i den fysiska lärmiljön får lärare stå till svars för något som är bortom deras kontroll.

Skolors pedagogiska profil kan omöjliggöra ett arbetssätt som är anpassat för npf-elever, men att lärarna själva vill göra mer framkommer inte i diskussionen.

Rapporten menar också att det är för många individuella lösningar bland skolorna och att eleverna ofta får sitta enskilt med speciallärare eller specialpedagoger. I stället anser Skolinspektionen att undervisningen behöver differentieras mer så att 1) eleverna oftare kan delta i klassrumssituationer, och 2) speciallärarna och specialpedagogerna i högre grad ska kunna ”ge lärarna stöd” i stället för att arbeta med enskilda elever.

Det finns inget i undersökningen som pekar på att detta skulle vara dåligt eller önskvärt från vare sig lärare, speciallärare, specialpedagoger eller elever. Jag tror snarare tvärtom. Den enskilda insatsen är betydande och värdefull för eleverna, som får en möjlighet till färdighetsträning som inte går att uppnå i en klassrumsmiljö. Och inget i undersökningen pekar på att lärare har möjligheter att planera för ännu mer differentierad undervisning, Även här måste Skolinspektionen titta på helheten i skolsystemet, inte minst på vilken planerings- och undervisningstid som krävs för att lärare ska kunna prestera på myndighetens ambitionsnivå.

Jag anser att Skolinspektionens rapport och dess slutsatser bidrar till att sprida myten om att svenska lärare är dåliga och att den missar viktiga aspekter som skulle gynna npf-elever mer. Detta genom att den bortser från de stora systemfelen i skolan, som pedagogiska skolprofiler och bristande lokaler och undervisningstid, och genom att särskilt lyfta påståendet om negativa attityder gentemot npf-elever, vilket antingen saknar bäring eller behöver nyanseras i granskningen. Ignorerar man sakerna som påverkar och skulle hjälpa npf-eleverna och skolorna mest så får man ett resultat som inte speglar verkligheten.

Vad gör resultatet då för nytta?

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Specialpedagogik.

LÄS ÄVEN

Forskarna: Lärare behöver utveckla förmågan att förstå npf

En fjärdedel av npf-eleverna hemma från skolan

Hur mycket tid får npf-eleverna i klassrummet?