”När ett fält vill innefatta ’allt’ blir gränserna suddiga”

LÄS MER Replik: ”Halmgubbar om kognitionsvetenskap”

Tack för er replik. Jag är förvånad över att ni läser min diskuterande och reflekterande krönika som ett frontalangrepp mot kognitionsvetenskap. Mitt syfte var att nyansera, inte avfärda, de bidrag som detta forskningsområde kan ge skolans praktik. I min text poängterar jag särskilt att det inte handlar om att välja sida mellan vetenskap och mänsklighet, hjärna eller hjärta, eller mellan olika forskningsfält. Jag är optimistisk till kognitionsvetenskapens bidrag och menar att dess insikter om minnesfunktioner och tankemodeller absolut kan berika vår förståelse för hur vi minns och lär oss. Samtidigt framhåller jag behovet av balans, kontext och ett pedagogiskt kompass. Därför förstår jag inte varför ni beskriver att min förståelse för kognitionsvetenskapen är en samling ”halmgubbar”.

Ta Robomemo och Cogmed, ett företag som fakturerat svensk skola enorma summor pengar. Vad var egentligen syftet med att elever i behov av stöd skulle sitta och träna arbetsminne framför datorn?

För min kritik handlar inte om att kognitionsvetenskap i sig är undermålig eller felfri, utan om hur den tolkas och implementeras i praktiken. När nya fält blir populära skapas en grogrund där mer eller mindre seriösa aktörer saluför metoder som alla påstås vara grundad i vetenskap, men ofta saknar en bred evidens för sina påståenden. Ta Robomemo och Cogmed som exempel – ett företag som fakturerat svensk skola enorma summor pengar. Vad var egentligen syftet med att elever i behov av stöd skulle sitta och träna arbetsminne framför datorn? Detta presenterades som kognitionsvetenskapligt grundade insatser, men vetenskaplig evidens för långsiktig effekt lyser fortfarande med sin frånvaro. Robomemo och dess minnesträning lanserades för övrigt av en kollega till er, professor Torkel Klingberg. Att ifrågasätta sådant är inte att tvinna halmdockor utan att bedriva nödvändig och hälsosam kritik.

Ni skriver att kognitionsvetenskap ”ser på helheten” – hjärna, kropp, emotion, motivation, kommunikation i ett socialt och kulturellt sammanhang. Det låter utmärkt. Men då är frågan: Vilket vetenskapsfält rör ni er egentligen inom? Psykologi, pedagogik, neurovetenskap, antropologi, eller ett hopkok av alla dessa? När ett fält breddar sig till att innefatta ”allt”, från hjärnans struktur till kulturens normer, blir gränserna suddiga och det blir svårt att förstå vad som skiljer er ansats från redan befintliga och väl etablerade fält. Pedagogiken och ämnesdidaktiken har länge sysslat med minnesstrategier, helhetssyn och relationellt lärande. Så vilken kvalitativ skillnad erbjuder kognitionsvetenskapen som inte redan finns i god pedagogisk praktik?

Ni menar att mitt klassrumsbesök, där en lärare högläste ”Emil i Lönneberga” och skapade meningsfullt samtal med eleverna, är "ett ypperligt exempel på kognitionsvetenskap i praktiken”. Det är möjligt att sådana aktiviteter passar in i er definition, men om all god pedagogisk praktik plötsligt sorteras under kognitionsvetenskap – vad gör denna etikett för skillnad då? Ska den tjäna som ”godkänt”-stämpel? Lärare som redan bedriver relationell, reflekterande och ämnesdidaktiskt förankrad undervisning behöver knappast en sådan för att agera professionellt. Principer som spridd repetition, interleaving, testbaserat lärande och kognitiv avlastning har funnits i decennier inom pedagogisk forskning och metodik utan att nödvändigtvis behöva kallas ”kognitionsvetenskap”. I ert svar approprierar ni allt som är bra och beprövat i skolan och kallar det kognitionsvetenskap – som om läraryrket och pedagogiken inte redan inrymmer dessa insikter.

Jag efterlyser därför en bredare diskussion om hur vi kan stärka lärarutbildningen och skolan i stort. Att framställa kognitionsvetenskap som en universallösning på skolans komplexa utmaningar är naivt. Lärarutbildningen behöver bli mer praktiskt inriktad, ställa högre krav och bedriva mer lärarledd undervisning, där lärarstudenter tillgodogör sig metodik och får en starkare koppling mellan forskningen och den beprövade erfarenheten. Framför allt behöver vi lärarutbildare som har praktisk kunskap från klassrummet. Nyligen presenterades Dir. 2023:111 om att utveckla lärar- och förskollärarutbildningarna. I den lyfts behovet att rekrytera ny personal inom lärarutbildningen för kurser i kognitionsvetenskap. Men hur gynnas lärarutbildningen av att anställa fler kognitionsvetare, som ofta saknar klassrumserfarenhet och därmed står långt ifrån den vardag som läraryrket faktiskt innebär?

Utan pedagogisk kompass riskerar kognitionsvetenskapens insikter att bli potentiellt intressanta verktyg i avsaknad av en plan för vad som ska byggas.

Ni får gärna visa mig en bred och oberoende empiri som styrker att kunskap i kognitionsvetenskap i sig leder till mer kvalitativ undervisning än den som redan utförs av erfarna lärare med god didaktisk fingertoppskänsla. De grundläggande didaktiska frågorna – vad ska läras ut, varför och hur – måste vara utgångspunkten innan vi implementerar minnesstrategier eller tankemodeller. Utan denna pedagogiska kompass riskerar kognitionsvetenskapens insikter att bli potentiellt intressanta verktyg i avsaknad av en plan för vad som ska byggas. Detta var min poäng, och något jag upplever att ni i ert svar håller med om.

Min krönika var även ett försök att skapa utrymme för dialog och reflektion kring hur olika angränsande forskningsfält påverkar skolan. Jag förespråkar varken isolering eller förkastande av kognitionsvetenskap, utan efterlyser just den helhetssyn ni säger er vilja främja. För att det ska ske måste väl även kognitionsvetenskapen kunna diskuteras och kritiskt granskas, inte minst av oss i lärare med bred praktisk kunskap om lärande och undervisning?

Ett demokratiskt samhälle och en levande akademi kräver mångfald i perspektiv och öppenhet för konstruktiv kritik. Vi behöver samtala mer med varandra om hur vi kan stärka lärarutbildningen, professionen och undervisningens kvalitet, inte mindre. Det är i det samtalet jag hoppas ni vill delta med oss som sliter varje dag för våra elevers bästa – utan att anklaga oss för att sprida halmgubbar eller misstänkliggöra intentionerna bakom en konstruktiv krönika om balans eller vikten av att inneha ett kritiskt förhållningssätt.

LÄS ÄVEN

Lärarutbildningen missar konsten att lära ut

”Vi borde samtala i stället för debattera”

Niclas Fohlin: ”Staten skapar analfabeter