Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Specialpedagogik

Kjell Häglund, redaktionschef.

Riksförbundet Attention har larmat om att elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning farit illa av pandemin.  Hur katastrofal situationen hade varit om även grundskolan hade stängt kan vi inte ens föreställa oss. Eller … jo, det kan vi ju. I månader har vi sett skräckhistorier från lockdownländer bekräftas av studier och larmrapporter som är monumentalt värre än de från svenskt håll.

I Kalifornien har just nu även alla förstaklassare distansundervisning. Jag läste om en familj som ägnat sin autistiska sexårings första skolmånad åt att försöka förklara skillnaden ­mellan Netflix och en Zoom-lektion i surfplattan. Och om en annan familj vars autistiska dotter som gjort enorma framsteg när hon började skolan för ett år sedan nu har regredierat i utvecklingen och blivit deprimerad på grund av lockdown, som dessutom inte går att förklara för henne.

För en gångs skull får Sverige vara ett skolpolitiskt föredöme – även om det kommer att dröja innan man förstått det i USA.

Men vilka är, och vilka blir, pandemins stora specialpedagogiska utmaningar hos oss? Vilka svagheter har pandemin avslöjat? Det lär vi få många skäl att återkomma till.