Nya vägar i krisen

Kjell Häglund, redaktionschef.

I skolan lär vi av dåtiden för att kunna navigera mot framtiden, samtidigt som vi ska hantera samtiden. Men när hela världen är på väg in i en pandemisk lockdown ställs  allt det här vi håller på med i skolan på ända. Och då tänker jag inte bara på det rent praktiska, som vi tar upp på sidorna 6–7 i detta nummer, utan det mer existentiella.

Det här med dåtiden, framtiden och samtiden.

Framtiden kan vi förstås längta till, men det är svårt att med liv och lust engagera sig i den när man plötsligt inte har en aning om hur den kan se ut eller när den kan infinna sig.

Lika abstrakt ter sig dåtiden. Jag menar, när världshistorien utspelar sig ute i det fria, i en värld där människor bygger samhällen, utbyter tjänster och samlas i massrörelser och där livet pågår på gator och torg, då blir den vemodig att jobba med i självisoleringens Skype-fönster.

Och så, svårast av allt, samtiden. Jag har undrat hur folk stod ut under andra världskriget, att varje morgon vakna med den krisen i världen … och så plötsligt befinner även vi oss i ett världskrig mot ett dödligt virus.

Det här ställer stora krav på skolan, och återigen inte bara på praktiska sätt utan även när det gäller det existentiella.

Här har special­pedagoger extra mycket att ge, ­genom att hitta vägar till skol­glädjen i krisens vardag. Jag är säker på att den finns där.

Nu återvänder vi till livet!