Niclas Fohlin: ”Staten skapar analfabeter”

LÄS MER ”Sluta läsa för att träna – läs för att leva!”

Jag minns mitt första år i skolan som i går. Morgnarna då jag rörde mig genom Storskogen på väg till Lundskolan, ett platt tegelstenshus mitt i norra Europas största radhusområde. Det första jag såg mellan träden var de trasiga näten i innebandymålen som fladdrade i skolgårdsvinden. Och jag minns kroken med mitt namn ovanför och surret av röster från klassrummet. Doften av linoleummattor och gamla böcker.

Jag minns när vi började med läsundervisningen. Jag blickade ner i min läsebok där bokstäverna dansade för ögonen. Klasskamrater läste högt och självsäkert medan jag kämpade med att tyda ens de enklaste orden. Ständigt på efterkälken under mina två första skolår, vadade genom sirap när de andra flög fram som vinden.

Det är en fullständigt orimlig ojämlikhet. Tror vi att barn födda i Luleå, Piteå eller Haparanda är immuna mot dyslexi?

Men i slutet av tvåan förändrades allt. Min mamma, som var förskollärare, började sätta sig med mig på kvällarna för att läsa. Jag träffade också en speciallärare och bibliotekarie med ett hjärta av guld som vägrade ge upp om mig. Genom språklekar, rim och ljudövningar öppnades dörren till litteraturen. Det blev början på en fantastisk resa in i böckernas magiska värld. I årskurs 3 flög även jag fram. Jag förlorade mig i Roald Dahls ”Häxorna”, följde med ”Bilbo” på äventyr och förtrollades av ”Sagan om Belagrion”. Vem kunde ana att det fanns så många världar där ute som bara väntade på att bli upptäckta?

Att kunna läsa är inte bara en färdighet bland andra, det är nyckeln till all världens samlade kunskap och grunden för allt lärande, en dörr till nåbara drömmar. Därför bör det vara ett självklart mål för alla skolor att alla elever ska kunna läsa enklare ord och meningar redan till höstlovet i årskurs 1. För att uppnå detta krävs en medveten och genomtänkt pedagogik från första skoldagen. Språklekar och arbete med språkljud i förskoleklassen är avgörande byggstenar i denna process. Tidiga insatser kan förhindra större inlärningsproblem senare och ge alla barn en rättvis chans att bli kompetenta läsare.

Ett självklart mål är att alla elever ska kunna läsa enklare ord och meningar redan till höstlovet i årskurs 1. För att uppnå detta krävs en medveten och genomtänkt pedagogik från första skoldagen.

Trots goda intentioner bakom Läsa-skriva-räkna-garantin har det pedagogiska arbetet för att lära elever läsa inte förändrats i tillräckligt stor utsträckning. Många skolor står utan nödvändiga resurser när det gäller både personal och kompetens. Lärarna lämnas ofta ensamma med uppgiften, utan adekvat stöd eller vägledning. Dessutom gör Skolverkets tidskrävande och undermåliga bedömningsstöd och kartläggningsmaterial det svårt för lärare att effektivt identifiera och hjälpa elever som behöver extra stöd i sin läsning. Vi måste agera nu. Annars riskerar vi att skapa generationer av funktionella analfabeter som gått igenom hela vårt skolsystem utan att lära sig läsa ordentligt.

För att åstadkomma verklig förändring måste staten kliva fram och ta sitt ansvar. Jag ser tre nödvändiga åtgärder:

1. Införande av nationella riktlinjer för läsundervisning
2. Tillförsel av resurser för att utbilda och anställa fler speciallärare
3. En nationell fortbildning i tidig läs- och skrivinlärning för både lärare och förskollärare

Alla elever, oavsett var i landet de bor eller vilken skola de går på, har rätt till en god undervisning och att lära sig läsa i tid. Vi kan inte acceptera att barns framtid avgörs av brist på resurser, personal eller okunskap.

Skolverkets tidskrävande och undermåliga bedömningsstöd och kartläggningsmaterial gör det svårt för lärare att effektivt identifiera och hjälpa elever som behöver extra stöd.

Och det finns ett annat problem där staten behöver ingripa – avsaknaden av nationella riktlinjer för hur regionerna hanterar dyslexiutredningar. I Region Norrbotten har regionen valt att inte låta dyslexiutredningar omfattas av vårdgarantin, vilket innebär att man inte har rätt till att få en utredning inom regionen. Om man nu inte anlitar en privat logoped och betalar över 10 000 kronor. Många föräldrar tvingas resa långa sträckor till andra regioner, ibland ända till Stockholm, för att deras barn ska få hjälp. Samtidigt betraktar Region Skåne dyslexiutredningar som specialistvård och erbjuder utredningar inom vårdgarantin inom 1–2 månader. Denna ojämlikhet är fullständigt orimlig. Tror vi att barn födda i Luleå, Piteå eller Haparanda är immuna mot dyslexi?

Självklart ska sjukvårdsregioner inte själva bestämma över barns tillgång till nödvändigt stöd. Vi måste införa nationella riktlinjer som säkerställer att alla barn i Sverige, oavsett var de bor, får det stöd de behöver; inom både skolan och vården.

Det är hög tid att vi tar den tidiga läs- och skrivinlärningen på allvar och lyfter upp detta på en nationell nivå. Staten måste agera och säkerställa att inga barn faller mellan stolarna. För i slutändan handlar det om vilket av samhälle vi vill ha – ett som ser, tar ansvar och stöttar våra barn att nå sina drömmar, eller ett som vänder bort blicken när det blir dyrt, mödosamt eller obekvämt.

Niclas Fohlin är speciallärare i läs-, språk- och skrivutveckling.

LÄS ÄVEN

Niclas Fohlin: ”Tack för allt, Anne-Marie Körling!”

Nytt stödmaterial om tillgänglighet

Lär dig jobba med blyga barn