När inget är som vanligt

Eva Augustsson Foto: Bibbie Friman

Jag önskar att jag var tio år igen”, suckar min unga kollega som slagit sig ner bredvid mig i den långa soffan i personalrummet. ”Då var livet enkelt, och jag hade inga stora bekymmer. Och jag saknar min pappa så mycket. Han gick bort för fem år sedan. Han visste alltid på råd. Jag vet inte vad vi ska göra med barnens bankkonton nu som han startade. Allt bara rasar.”

Det är tredje storsamlingen vi har denna dag till följd av verkningarna av coronavirusets utbredning. Morgonmötet ägnades åt hur vi kan täcka upp för sjuka kollegor och lägga dagens lektionspussel för alla klasser. Vi är kommunens största grundskola med tre parallellklasser i varje årskurs från förskoleklass till årskurs 6. Vikarier går inte att få tag i.

Nu prövas solidariteten och hjälpsamheten vet inga gränser. Borta är alla jag kan inte, vill inte, hinner inte. Alla ställer upp – en för alla, alla för en.

Nu prövas solidariteten­ och hjälpsamheten vet inga gränser. Borta är alla jag kan inte, vill inte, hinner inte. Alla ställer upp.

På förmiddagsrasten har någon fått i gång tv-skärmen på väggen och vi bänkar oss för att ta del av presskonferens med statsministern och utbildningsministern. Det är skarpt läge nu – i morgon stängs alla gymnasieskolor och vuxenutbildningen i hela landet. Vi tittar på varandra och undrar hur länge ska vi hålla öppet.

När elevernas skoldag är slut har vi åter samling. Nu är uppdraget att förbereda ifall det blir hemundervisning även för våra elever. Frågor och förslag haglar i luften. Hur gör vi med material? Får föräldrar till sjuka barn komma in på skolan? Vad gör vi lärare om barnen ska vara hemma? Vi försöker hitta lösningar utifrån givna direktiv från styrande myndigheter. Ingen av oss har erfarenhet av något liknande.

En vanlig definition av ordet kris är att man ställs inför en situation som man inte tidigare mött. Man vet inte hur man ska handla för man saknar redskap för att hantera den uppkomna situationen. Det som nu pågår över hela världen till följd av coronaviruset är att likna vid en jättekris. Konsekvenserna avspeglas i sjukdom och människoliv, stängda gränser, en handel och ekonomi som avstannar och en ovisshet om planer för framtiden. Det som var självklar vardag i går har slutat att gälla.

Så det är inte konstigt att man liksom min kollega längtar tillbaka till tryggheten, när allt var som vanligt, tryggt och bra.

Men jag kan också se en utveckling och något positivt i krisens spår. Politiker som lagt alla meningsskiljaktigheter åt sidan för att gemensamt främja landets bästa. En kreativitet och välvilja för att hjälpa de mest utsatta finns hos kollegor, släktingar, vänner och grannar. Vi ställer upp för varandra.

Det sorgliga är bara att det ska behövas ett coronavirus för att vi ska få uppleva denna enighet.