Fohlin: ”Lärande och undervisning är något elever och lärare gör tillsammans”

LÄS MER Fohlin: ”Det som fattas dagens skola är det besjälade”

Precis som en skog bildar ett mikroklimat och biologisk mångfald, där individuella träd skyddar varandra från vind och skada, behöver vi skapa en stark klass där varje elev stödjer och uppmuntrar varandra att växa. Men jag undrar ibland: Ser vi inte skogen för alla träd?

Hur kan jag som speciallärare stödja både eleven och läraren så att undervisningen leder till lärande hos eleven?

När jag började som lärare för mer än tjugo år sedan var det vanligt att varje elev fick ett eget och unikt material att arbeta med. Jag minns att jag lät varje elev följa ett personligt arbetsschema som vi följde upp varje vecka. Med tiden insåg jag att jag hade överfört allt ansvar för inlärningen till eleverna själva. De förväntades driva sitt eget lärande och själva ta reda på vad de behövde lära sig mer om. När detta misslyckades var deras enda alternativ att räcka upp handen och vänta på min hjälp. Det hände att elever hade handen uppe under en hel lektion utan att få den hjälp de behövde innan rasten. Under ett höstlov började jag fråga mig själv om detta verkligen var rätt sätt att undervisa på.

Jag tror inte att det finns ett enda perfekt sätt, eller för den delen att vissa metoder alltid är bättre eller är sämre än andra. Däremot insåg jag att ett överdrivet fokus på individuellt lärande ökade klyftan mellan de elever som hade lätt att lära sig och de som hade svårare. Motiverade elever klarade sig ofta bra och gick snabbt framåt medan de som stötte på svårigheter hamnade efter. Jag lärde mig därför en viktig läxa under mina första år som lärare: Undervisning bör främst vara en kollektiv process. Det innebär att jag som lärare måste ta ansvar för att alla elever lär sig det de ska, och att eleverna får dra nytta av de fördelar som finns i ett gemensamt lärande.

När jag långsamt förändrade min undervisning under vårterminen såg jag med egna ögon hur elever med svårigheter gynnades av att lärandet blev mer av en gemensam process, och att de som var snabba att lära sig inte påverkades negativt. Under några år ändrade jag därför min undervisning till att bli mer av en gemensam resa. Lärandet blev något vi gjorde tillsammans i klassen, och vi stöttade varandra när det uppstod utmaningar.

Ett överdrivet fokus på individuellt lärande ökar klyftan mellan de som har lätt att lära sig och de som har svårare.

Denna insikt har lett till att jag nu ser undervisning och lärande som något som sker mellan oss där elever får undersöka, tänka, ställa frågor och lära sig tillsammans. Det är fördelaktigt med fler elever i klassrummet eftersom vi då har fler som kan bidra med frågor och förklaringar. Min roll som lärare är att hålla i den röda tråden och tillhandahålla relevant och meningsfullt innehåll som vi kan utforska tillsammans.

Trots mina insikter om vikten av en sammanhållen och gemensamt lärande märker jag att vi skapar mer och mer incitament inom skolan för att bedöma, anpassa och lyfta fram individen i undervisningen. Vi har betyg, åtgärdsprogram, anpassningar, klasskonferenser och nationella prov. Visst är det viktigt att kunna se individen i den kollektiva processen. Men om vi med alla dessa verktyg endast fokuserar på individens prestation ser vi bara trädet och inte skogen.

Som speciallärare har jag insett att jag ibland bidragit till detta. Genom att i samtal med lärare betona de enskilda elevernas behov kan det lätt bli så att ansvaret förskjuts till eleven och deras prestationer. Om en elev har svårigheter med läsning, är lösningen ofta att de ska läsa mer. Enkelt, kan det tyckas. Men under de senaste tio åren har jag lärt mig hur viktigt det är att se individen i sitt sammanhang. Jag har börjat fråga mig själv: Kan eleven delta i den kollektiva undervisningen, eller finns det hinder? Vad behöver göras för att underlätta elevens deltagande? Hur kan jag som speciallärare stödja både eleven och läraren så att undervisningen leder till lärande hos eleven? Genom att se på både elev (träden) och undervisningssituationen (skogen) har jag kunnat ge ett mer effektivt stöd.

Ju mer skolan individualiserar undervisningen för vissa elever, desto större risk att de skapar sin egen verklighet utanför gruppen och inte ser sig som en del av klassen.

Många elever har inte bara akademiska utmaningar utan också sociala eller beteendemässiga svårigheter. För dem är det avgörande att bygga starka relationer med klasskamrater och lärare samt känna samhörighet med sin klass. Om en elev känner sig utanför minskar motivationen att delta och följa gruppen. Ju mer skolan individualiserar undervisningen för dessa elever, desto större blir risken att de skapar sin egen verklighet utanför gruppen och inte ser sig som en del av klassen. Dessa elever behöver ofta extra stöd av oss vuxna för att bli en integrerad del av klassgemenskapen.

Som speciallärare har jag lyckats vända situationen för elever med sådana problem genom att tillsammans med klassläraren genomföra meningsfulla aktiviteter för hela gruppen. Beroende på elevernas ålder och utmaningar har detta kunnat innebära allt från lek till engagerande ämnesrelaterade aktiviteter och gemensamma projekt. I en klass lyckades vi fånga alla eleverna i en högläsningsbok som de fick diskutera tillsammans. Gemensamt för sådana insatser är att de stärker den kollektiva lärandeprocessen, vilket i sin tur stödjer varje individs framgång. Eller med andra ord: vi använder skogen för att få varje träd att växa sig stark.

Därför är det viktigt för oss inom elevhälsan att inte glömma bort att lärande och undervisning är något elever och lärare gör tillsammans. Vi bör sträva efter att se både skogen (undervisningen) och de enskilda träden (eleverna) och ta vara på den kraft som finns i de kollektiva processer som sker i undervisningen.

LÄS ÄVEN

Eva Augustsson: ”Du måste vara där eleven är”

Mikael Vestman: ”Vi speciallärare är inte imponerade, Lotta Edholm”

Niclas Fohlin: ”Vilka blir förlorarna i en alltmer auktoritär skola?”