Fohlin: ”Det som fattas dagens skola är det besjälade”

LÄS MER Kan en justerad skolpolitik äntligen hamna rätt?

I tider då ord som effektivitet, resultatstyrning och nyttomaximering blivit vardagsmat inom många sektorer har även skolan drabbats. Införandet av New Public Management (NPM) har format en era av mål- och resultatstyrning, där undervisningen alltmer börjat likna en produktionslinje snarare än en arena för lärande och personlig utveckling. Detta synsätt har successivt transformerat skolan till en institution där elever ses som en pengapåse snarare än unga människor med en törst efter kunskap och förståelse.

Mäthetsen har skapat en stress i undervisningen som snuttifierat lärandet till det som enkelt kan bedömas. En sådan undervisning tar inte hänsyn till samhällets komplexa krav.

En lärare berättade att för 20 år sedan gick hon ut i skogen en hel eftermiddag och plockade svamp med sina elever. Eleverna fick bestämma art, lukta på svamparna och lära sig se skillnad på kremla och sopp. För tio år sedan fanns inte tiden längre, så läraren effektiviserade och tog med sig svampen in i klassrummet. Eleverna fick turas om att titta, lukta och artbestämma de svampar som låg vid katedern. I dag finns inte tid ens för detta, så nu får eleverna i stället titta på filmer om svampar, läsa en faktatext och skriva begreppen på ett uppgiftspapper. Det är så mål- och resultatstyrningen påverkar hur vi undervisar.

Kritiken mot detta är mångfacetterad, men för mig handlar det om ett försvar för bildningens själ och hjärta. God undervisning handlar inte om att snabbast möjligt pumpa ut ”utbildade” individer ur skolan. Undervisning och lärande är snarare en konstform som handlar om att skapa djupt meningsfulla och autentiska lärupplevelser som berör eleverna på ett personligt plan. Bildning i sin ädlaste form bygger på att väcka nyfikenhet, inspirera till reflektion och uppmuntra till kritiskt tänkande, inte att effektivt ticka av kunskapsmål och prestationer i en checklista.

Dagens utveckling underminerar skolans potential att agera som en brobyggare mellan olika samhällsgrupper och som en katalysator för social förändring.

Det innebär att lärande är relationellt i sin natur. God undervisning bör handla om att vi gemensamt utforskar den värld vi delar tillsammans i dialog med varandra. Men när fokus ligger på mätbara mål och individuella prestationer går mycket av den goda undervisningen själ förlorad. Meningsfulla lärupplevelser och gemenskap – två grundläggande pelare för ett lärande med hög kvalitet – undermineras när undervisningen reduceras till en transaktion.

I samtal med politiker och utbildningsförvaltningar har jag märkt hur mycket de mätbara, ”hårda” kunskaperna prioriteras framför ”mjuka” värden som kreativitet, empati och kritiskt tänkande. Jag kommer ihåg ett samtal med en orolig rektor som för sin grundskolechef hade beskrivit ett fantastisk tematiskt arbete som dennes lärare gjort, där chefen svarade: ”Går det inte att mäta och dokumentera har det aldrig hänt!” Jag tror att denna mäthets har skapat en stress i undervisningen som snuttifierat lärandet till det som enkelt kan bedömas. Jag är även orolig för att en sådan undervisning inte tar hänsyn till de komplexa krav som dagens och morgondagens samhälle ställer på våra elever.

Vi behöver en professionsstyrd skola som sätter undervisning i första rummet, en tillitsbaserad styrning som kan förse lärare med resurser, och ett erkännande att lärande är en komplex, dynamisk process som inte lätt låter sig mätas.

Tyvärr märker jag att även vi lärare blir alltmer påverkade av skolans mål- och resultatstyrning. Jag hörde nyligen en lärare säga att skolans absolut viktigaste uppdrag är att alla elever ska få minst ett E. Jag förstår tanken, samtidigt som jag är rädd för att vi skapar en undervisning där elever inte vet vem de själva är, eller hur de ska kunna verka för sitt eget och samhällets bästa. Om undervisningen bantas ner till snabbast möjliga väg till inlärning och betyg, det vill säga till ren effektivitet, blir jag orolig för vad vi egentligen lär våra elever.

Det är ju fokus på effektivitet som gjort att flera av skolans mål hamnat i skymundan. Målen om demokratisk fostran och inkludering, till exempel:

Tidigare har skolan varit en stark kraft för att främja ett öppnare, mer tillåtande samhälle, där elever från olika bakgrunder får lära sig att leva och arbeta tillsammans. Direktörens dotter ska gå i samma klass som skomakarens son. Detta mål med skolan har tidigare inte bara berikat undervisningen utan lagt grunden för en starkare och mer sammanhållen demokrati.

Men i takt med att skolans prioriteringar skiftat mot ett mätbart lärande har inkluderingens värde vattnats ur till en fråga om dess bidrag till undervisningens effektivitet i stället för att förbli ett viktigt mål i sig. Denna utveckling underminerar skolans potential att agera som en brobyggare mellan olika samhällsgrupper och som en katalysator för social förändring. Att inkludering i dag ofta ses genom linsen av effektivitet snarare än som en grundläggande demokratisk och etisk princip är en tragisk missuppfattning av skolans roll i samhället och en förlorad möjlighet att forma medvetna, empatiska och samarbetsvilliga medborgare. 

Bildning i sin ädlaste form bygger på att väcka nyfikenhet, inspirera till reflektion och uppmuntra till kritiskt tänkande, inte att effektivt ticka av kunskapsmål och prestationer i en checklista.

Detta har även påverkat vår syn på elever i behov av särskilt stöd. Jag har själv varit med om att en skolchef bett mig som specialpedagog att skapa en lista på vilka elever som kostar skolan mest och hur vi kan undvika att få för många ”resurssvaga” elever att söka till skolan. Elever delas upp i de effektiva och enkla, eller de som anses vara kostnadsdrivande.

Om vi ska kunna vända denna trend krävs en omvärdering kring syftet för skolans verksamhet. Skolan ska vara en plats där elever inte bara lär sig fakta och färdigheter utan också utvecklar en djupare förståelse för sig själva, varandra och världen. Då krävs en pedagogik som sätter relationer, tillit och gemenskap i centrum, och som ser varje elev som en unik individ med egna drömmar, förhoppningar och potential. Jag tror att vi skulle behöva en professionsstyrd skola som sätter undervisning i första rummet och en tillitsbaserad styrning som kan förse lärare med de resurser de behöver för att kunna genomföra undervisning med hög kvalitet. Och får man även slänga in brasklappen om ett nytt betygssystem utan betyget F?

Lärande är relationellt i sin natur. God undervisning bör handla om att vi gemensamt utforskar den värld vi delar tillsammans i dialog med varandra.

Vi behöver hitta tillbaka till undervisningens själ, och det börjar med att vi alla erkänner att lärande är en komplex, dynamisk process som inte lätt låter sig mätas.

Jag önskar att eleverna i framtidens skola ska få tid att plocka svamp i skogen igen. Därför är det dags att vi i börjar ifrågasätta fokuset på effektivitet och prestation och omfamnar en bredare syn på bildning – en som värdesätter kunskapens alla dimensioner och elevens hela väsen.

LÄS ÄVEN

Speciallärarens fokus: ”Eleverna måste med”

Mikael Vestman: ”Vi speciallärare är inte imponerade, Lotta Edholm

Positivt beteendestöd: Uppmuntran alltid bättre än kritik