Svensk inkludering = besparingar?

LÄS MER Inkludering handlar om mer än diagnoser

Klassrummet är en bärande faktor för en framgångsrik skolgång, och kvaliteterna är mångfacetterade: det handlar både om den sociala miljön och om att klassrummet optimeras för inlärning, vilket i sig sker både fysiskt (möblering, elevplacering, åtgärdande av störningsmoment) och undervisnings­mässigt (läromedel, variation, flexibilitet inför vad som fungerar och inte).

Detta är vad specialpedagogik handlar om. Allt detta är också verktyg för inkludering, som blivit ett omdiskuterat begrepp i Sverige de senaste åren. I senaste numret av Vi Lärare (nr 7/2024) finns en granskning med rubriken ”Inkluderingshaveriet”, som visar att Sverige är ett av de länder som har högst andel elever i ordinarie klassrum (exempelvis Danmark har tre gånger så många elever i särskild undervisningsgrpp som Sverige). Men det som sedan skapar en ”perfect storm” av problem är att vi också har högst antal elever per klass.

Mona Holmqvist, professor i utbildningsvetenskap, konstaterar i Vi Lärare att ”för att inkluderingen ska fungera behöver lärare ha betydligt färre elever i sina klasser”, samt att svensk inkludering ”gått hand i hand med besparingar och skolans försämrade ekonomiska förutsättningar. Det är ju till synes billigare om alla elever i en klass sitter i samma klassrum, och undervisas av en ensam lärare, än om de undervisas i mindre grupper och av flera olika lärare. Men det är besparingar som blir väldigt dyra i långa loppet.”

I Storbritannien har skolorna särskilda inkluderingschefer för att garantera inkluderingen. I Nederländerna arbetar man för att specialskolor helt ska avvecklas under de närmaste fem åren.

Det är med andra ord inte inkluderingstanken som är ”haveriet” utan de bristande förutsättningarna.

Vad som sällan hörs i den svenska debatten är att inkludering är ett globalt skolmål, som ingår i Agenda 2030, antagen av FN:s generalförsamling. På rege­ringens webb­sida står som allra första mening att Sveriges skolmål är att ”säkerställa en inkluderande och likvärdig utbildning av god kvalitet och främja livslångt lärande för alla”.

Följaktligen jobbas det hårt med inkludering i skolan över hela världen, vilket är temat i årets sista nummer av Specialpedagogik. I Storbritannien har skolorna särskilda inkluderingschefer för att garantera inkluderingen. I Nederländerna arbetar man för att specialskolor helt ska avvecklas under de närmaste fem åren. Och när svenska specialpedagoger och forskare deltar i internationella konferenser får de allt oftare frågan från fundersamma kolleger i andra länder:

”Vad är det som händer i Sverige?”

Här kan ni läsa hela artikelserien.

LÄS ÄVEN

Niclas Fohlin: ”Skolan måste inkludera – men ska vi sluta prata om det?”

Inkluderingsdebatten är en arena för okunniga

Elin Z: ”Inkluderingshaveriet är att vi inte inkluderar”