Konflikten mellan professionerna beror ofta på organisationen

Gemensamt för skolor som fungerar bra är att det finns ett ständigt pågående samarbete, ett kollegialt lärande och en samsyn vad gäller hur eleverna ska bemötas, konstaterar professor Ulf Blossing, som är knuten till institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet.

– Det visar åtskilliga vetenskapliga studier. Att vara lärare, specialpedagog eller rektor är så komplext i dag att man i sin profession behöver ett organiserat stöd av sina kollegor.

Detta var utgångspunkten i det aktionsforskningsprojekt som han har drivit i Lerums kommun tillsammans med bland andra universitetslektor Mette Liljenberg 2014–2017. 28 skolenheter kartlades. Därefter har forskarna och rektorerna samverkat för att få i gång skolornas utvecklingsarbete utifrån vad varje enhet hade behov av.

Samtalen i arbetslaget rör sällan konkret vad som händer i klassrummet eller i barngrupp.

– Vi kunde se att arbetslaget under många år har fungerat som en tänkt drivkraft för utveckling på många skolor och förskolor, säger Ulf Blossing. Men samtalen där rör sällan konkret vad som händer i klassrummet eller i barngrupp, utan hamnar ofta på en mer övergripande nivå. Då blir det ingen utveckling.  Ofta saknas också en samtalsledare som kan föra arbetslagets diskussioner vidare.

Tradition av att lösa problem själv

Och så är det detta med föreställningen om den autonoma läraren. Som, konstaterar forskarna, fortlever trots att skolan har förändrats sedan snart ett halvt sekel och i stället ska bygga på samarbete mellan olika professioner.

– Om man som lärare under många år har upplevt att man inte får stöd när man tar upp ett problem, så tenderar det att utvecklas en tradition på skolan av att hålla saker och ting för sig själv. Jag har varit med om att äldre lärare nästan blir gråtfärdiga när de upptäcker vilka kloka råd de kan få av kollegor i stället för att själva försöka lösa saker och ting.

En annan orsak till att var och en tenderar att ”sköta sitt” är enligt forskarna att många skolor kan ha en organisation där specialpedagog och resten av elevhälsoteamet är ett slags stuprör vid sidan av övrig verksamhet. Dit kommer lärare enbart när de har ett rejält problem. Ofta gäller det då en enskild elev som läraren vill att elevhälsoteamet ska ”ta hand om”.

– Detta team fungerar ofta som en stab. Vi menar att dessa professioner i stället bör finnas med i den dagliga verksamheten, till exempel att specialpedagogen är med på arbetslagsträffar.

Det ökar möjligheterna för special­pedagog och lärare att tillsammans formulera problem och hitta inkluderande lösningar.

– Man kommer då ifrån att special­pedagogen kommer utifrån med önskemål på förändringar som lärarna kan känna sig främmande inför.

Diskutera och testa lösningar

Men hur gör man för att förändra en kultur där medarbetarna inte är vana att ta stöd av varandra och prata om de utmaningar de har i sina respektive klassrum? Ulf Blossing tipsar om att börja med en enklare pedagogisk utmaning som flera av kollegorna upplever och som alla i arbetslaget får fundera över. När medarbetarna har kommit fram till några olika alternativa lösningar får de i uppgift att testa dessa i sin egen undervisning.

– När man sedan återsamlas för att diskutera hur det gick brukar det lossna. Lärarna börjar då dela konkreta egna erfarenheter.

LÄS ÄVEN

Skolan som storsatsar på specialpedagoger

Det är inte autism som gör unga män till ”incels”

Debatt: BUP behöver ta ett större ansvar i skolan