Barn med beteendeproblem får för lite stöd i förskolan

Foto: Emma Hanquist

Forskaren Madeleine Sjöman tycker att vi behöver prata betydligt mer om hur vi kartlägger och identifierar barns behov av stöd. Och vilken typ av stöd som förskolebarn med beteendesvårigheter är i behov av, långt före skolstart. Framför allt när det gäller barn vars problem inte är diagnosticerade eller formellt identifierade.

Hennes avhandling bygger på en enkätundersökning där 280 pedagoger från 92 olika avdelningar har fått skatta beteendesvårigheter hos totalt 800 barn. Frågorna handlade bland annat om i vilken utsträckning barnen är engagerade i olika aktiviteter, om de är lättstörda eller impulsiva och hur de fungerar i samspel med personal och andra barn.

– Syftet har varit att titta på hur olika faktorer i förskolan påverkar barns engagemang och vilken betydelse socialt samspel har för de barn som är i behov av särskilt stöd, säger Madeleine Sjöman.

Hennes definition av beteendesvårigheter bygger på graden av hyperaktivt beteende och aggressivitet och hur det påverkar barnets engagemang i olika aktiviteter, eller hur deras agerande får negativa effekter för andra barn eller personal.

– De kan uppvisa ett oroligt beteende, ha svårt att påbörja och genomföra en lek med andra barn eller ha problem med att koncentrera sig längre stunder.

Studien pågick under två år och barnen var i åldrarna ett till fem år. Materialet gav henne en bild av personalens lyhördhet och deras förmåga att hålla kvar barnets koncentration. Hon tittade också på om förskollärarna anpassade sin kommunikation efter barnets tempo och vilken typ av hjälp barnen fick.

– Då framgick det att 63 procent av barnen som personalen ansåg var i behov av stöd inte fick det stöd de hade rätt till, vilket motsvarade de siffror som redovisades i en rapport från Skolinspektionen förra året.

Avhandlingen visar också att många förskolor väntar med insatser tills barnet är fyra fem år. Det är först då man börjar fundera på om barnet kan få svårt att klara av skolan, även om pedagogerna långt tidigare har upplevt att barnets svårigheter påverkar vardagen.

En orsak, enligt Madeleine Sjöman, är att den här kategorin barn är svårdefinierad för förskollärare. För vad är ett avvikande beteende hos exempelvis en ettåring som växer och utvecklas i snabb takt?

– Det kan vara ett barn som konstant rör sig runt och inte kan fokusera på en gemensam aktivitet på ett sätt som man förväntar sig att en ettåring ska kunna.

Engagemang är ett av nyckelorden i avhandlingen. Kännetecknande för ett engagerat barn kan vara att det är nyfiket och försöker använda språket på nya sätt. Barnet ger inte upp även om det tycker att en uppgift är svår. Madeleine Sjöman menar att det mest konstruktiva sättet att hjälpa ett barn med beteendesvårigheter är att stötta till engagemang. Oavsett ålder.

– Med små barn handlar det nog främst om att personalen går in och uppmuntrar deras engagemang och nyfikenhet genom att vara lyhörd och anpassa sin kommunikation till barnet.

 Det krävs att personalen uppmuntrar det goda samspelet i stunden.

När hon frågade förskollärarna vilket stöd de själva ger till barnen var det vanligaste svaret att de uppmärksammar negativa beteenden och försöker hålla sig nära barnet för att kunna dämpa beteendeproblemen, framför allt i gruppsituationer. Däremot nämndes få åtgärder för hur pedagogerna försökte hjälpa barnens engagemang på ett mer direkt sätt i samspel med andra barn.

– Personalen vill ofta inte störa ett barn med exempelvis hyperaktivt beteende när leken väl fungerar. I stället går man därifrån. Men för att barnet ska lära sig hur det kan samspela på ett bra sätt krävs det att personalen uppmuntrar det goda samspelet i stunden genom att fokusera på det positiva och förstärka det som är bra. Att bara dämpa beteendeproblem leder inte till att barnets engagemang ökar.

Ytterligare en förklaring till att de här barnen inte får den hjälp de behöver är att pedagogerna ofta saknar strategier för att ge rätt typ av stöd, menar Madeleine Sjöman. Av förskollärarna i hennes studie fick bara 4 procent extern handledning från BUP, habiliteringen eller resursteam.

– Jag tycker att det borde finnas större samverkan här, där specialpedagoger i förskolan blir en mer naturlig aktör i arbetslagen. Och då handlar det inte enbart om utredningar och planering av verksamheten utan även om att hitta vardagsstrategier för att stödja engagemanget utifrån barnets egna intressen.

Det kan till exempel vara hur man kan kommunicera med hjälp av tecken eller bild för att stärka barnets delaktighet i lekar och gruppaktiviteter. Madeleine Sjöman poängterar också vikten av att olika professioner hjälps åt: habiliteringen kan mycket om barnets kroppsfunktioner som hörsel, syn och uppmärksamhet, medan förskolans personal är kunnig i hur verksamheten ska organiseras utifrån förskolans styrdokument.

– En samverkan mellan de här aktörerna, och inte minst föräldrarna, leder till en bättre helhetssyn på barnet. Då blir det enklare att identifiera vilken typ av insatser som behövs, vilket på sikt kommer gynna engagemanget och bidra till lärande och utveckling.

Om vi inte uppmärksammar de här barnen i god tid ges de inte samma förutsättningar som andra barn, poängterar hon.

– Då ökar risken för att barn med beteendesvårigheter upplever utanförskap, mår sämre och får svårigheter vid skolstarten.