Tina Reuterberg: ”Vi måste sluta se föräldrar som en krävande mobb”

Jobbiga föräldrar som ställer orimliga krav på skolan. Det är ett allt vanligare diskussionsämne i media. Senast var det en debattartikel i Göteborgs-Posten (”När föräldrar vill detaljstyra barnens undervisning har det gått för långt”, den 5 oktober) som gav exempel ur en lång kravlista på anpassningar som en lärare hade delat med sig av. Ännu en börda på redan överarbetade, sönderstressade lärare. Kravlistan framställs som rena skolvardagen, numera.

Kraven på yrkesrollen är stora, det håller jag med om. Men det är inte bara lärare som har det kämpigt. Skolan är en tuff miljö där även elever blir utbrända. Som en bieffekt tillkommer sönderstressade föräldrar som vänder ut och in på sig själva för att få barnen till skolan. Som specialpedagog och själv mamma till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar blir jag otroligt ledsen över den enkelriktade bild som allt oftare ges av dessa jobbiga, gränslösa föräldrar. Men det finns ett annat perspektiv som också behöver synliggöras.

Först: den kravlista som beskrivs i debattinlägget framställs som om föräldrarna ser skolan som en serviceinrättning. Men kan det vara på ett annat sätt? Vad jag ser är en lista med förslag på anpassningar från en sammanställning av en NPF-utredning med läkare, psykologer, logopeder och arbetsterapeuter inkopplade. Kan det i debattinlägget röra sig om en desperat förälder där skolan missat att ta till sig utredningen? Eller att resurserna i vårdkedjan är begränsade och skolan inte fått någon återkoppling av utredningen? I så fall är det beklagligt, eftersom dessa utredningar är ett fantastiskt arbetsredskap för att skapa de bästa förutsättningar för elevens rätt att kunna tillgodogöra sig sin utbildning. Inte så konstigt att man som förälder då till sist tar saken i egna händer och mejlar sitt barns mentor.

Strategier går att träna men hur tränar man bort en funktionsnedsättning, dessutom i den miljö som är den mest utmanande för eleven?

Jag skulle också vilja vända på påståendet att barnet eller föräldern sällan vet bäst hur man lär sig, till att barnet är expert på sin egen inlärning och föräldern är expert på sitt barn. När jag gör utredningar och kartläggningar är elevens och vårdnadshavarens röst en självklar och viktig delar. Vikten av detta framkommer tydligt i våra direktiv från Skolverket. Min personliga upplevelse är att genom att fråga framkommer det många goda tankar och förslag som vi pedagoger inte alltid tänker på. Ofta mycket bättre än vad vi kunnat föreställa oss. Genom att utestänga i stället för att samverka ser jag bara förlorare. Samverkan är vårt bästa redskap till ett bättre lärande.

Problemet som lyfts i GP-artikeln med att läraren får svårt att minnas varje enskild elevs anpassningar när tio elever i klassen kommer med så där långa kravlistor förstår jag blir svårt. Men hur vanligt är det scenariet? Jag har under mina 15 år i skolan faktiskt aldrig sett en sådan lista från någon förälder. Och då är jag ändå specialpedagog.

Skulle det vara så att lärare brottas med problemet att minnas alla individuella anpassningar kan man behöva tänka till och arbeta på ett annat sätt. Behöver man i stället för enskilda anpassningar förändra sitt arbete genom att fokusera mer på ledning och stimulans? Det är ofta mycket som kan göras på gruppnivå i stället för enskilt, kanske skulle det gagna fler då? En win-win för alla, mindre jobb för den enskilda läraren och större möjligheter för elever att känna sig i ett mer öppet, inkluderade sammanhang.

Den vilda tanke debattören delar, om att ge lärare förtroende att träna elever det som är extra svårt, läsning och koncentration, den ställer jag mig frågande till. Hur kan en elev med koncentrationssvårigheter träna upp sin koncentration? Strategier går att träna men hur tränar man bort en funktionsnedsättning, dessutom i den miljö som kanske är den mest utmanande för eleven?

Vi måste se sluta se en gnällig föräldramobb och börja se möjligheter genom samverkan. Vi har ju de barn och de föräldrar vi har.

När det gäller lärarens kunskap och expertis angående läs- och skrivinlärning så skiljer den sig åt beroende på årskursinriktning, lärosäten, när man utbildade sig och vilka ämnen man har i sin behörighet. Jag personligen är inte expert på läsinlärning och fick inget av det på lärarutbildningen. Jag vet absolut inte bäst. Då behöver jag ta hjälp av experter. Att träna läsning är en av skolans uppdrag men för de elever som exempelvis har dyslexi är samverkan mellan skola, logoped, vårdnadshavare av största vikt. Utifrån egna erfarenheter ser jag att lästräning ofta ges generellt vilket blir lite som att skjuta från höften. Genom bättre samverkan kan vi i stället spetsa insatserna och få en bättre träffbild och mer effektiv läs och skrivinlärningen. Det blir då ett gemensamt ansvar och inte bara lärarens. Här behöver vi ta stöd och hjälp av varandra och våga be om hjälp.

I stället för att debattera om jobbiga föräldrar, vore det inte mer lämpligt att rikta kritiken om överkrav, arbetsbelastning och komplexa uppdrag åt rätt håll genom att vända sig till rektorer, utbildningsförvaltningar, Skolverket, Skolinspektionen och agera politiskt? För så länge vi har de skrivningar vi har i läroplan och skollag kommer föräldrar att höra av sig till skolan när barnens skolgång inte fungera. Vi föräldrar måste få kunna lita på och känna tilltro till skolans kompensatoriska uppdrag.

Det är med sorg i hjärtat jag ser elever och föräldrar som de som fått statuera exempel i GP-artikeln bli en oönskad paria i skolan. Vad blir hjälpt av funkofobiska påhopp på redan utsatta familjer? Definitivt inte vårt kompensatoriska uppdrag. Vi måste se sluta se en gnällig föräldramobb och börja se möjligheter genom samverkan. Vi har ju de barn och de föräldrar vi har. Det kan och ska vi inte ändra på för vi är En skola, för alla.

LÄS ÄVEN

Nominera en EHT-kollega till Childhoodpriset

En halv miljon elever saknar schemalagd elevhälsa

Hur gör vi screeningen likvärdig?