Vad mer kan vi göra åt skolfrånvaron?

Inom det specialpedagogiska området är skolfrånvaro ett ämne som blir allt mer ange­läget. Vi vet att vi ska främja närvaro genom förtroendefulla relationer, tillgängliga lärmiljöer och en undervisning som både lockar och utmanar. Trots allt detta så står vi där med fler och fler elever som inte kommer till skolan. Verktygslådan behöver vidgas – men hur? Det försöker ­Annica Jäverby svara på i sin bok ”Skol­frånvaro: Tidiga insatser och åtgärder”.

Jäverby ger många konkreta förslag på hur man kan arbeta med elever innan de hamnar i oroande frånvaro. Hon berättar om några elevfall där skolfrånvaron redan är ett faktum och hur man med hjälp av samverkan inom skolan, och mellan hem och skola, långsamt har lyckats bygga upp relationer för att få tillbaka eleverna till skolan.

Även om många av oss har varit med om elever som återvänder till skolan efter omfattande frånvaro så är det eleverna där vi trots omfattande insatser inte lyckats som vi behöver vägledning kring.

Eleverna i Jäverbys fallbeskrivningarna hade inte behövt hamna i problematisk frånvaro om skolan hade varit bättre på att till exempel förbereda inför övergångar mellan skolor. Möjligen är beskrivningarna lite för enkla och med lite för lyckade slut. För även om många av oss har varit med om elever som återvänder till skolan efter omfattande frånvaro så är det eleverna där vi trots omfattande insatser inte lyckats som vi behöver vägledning kring.

Det hade också varit befriande med ett exempel där någon rektor hade ropat ”Vi har inte råd!” när lösningar presenterats då det är så verkligheten ser ut på många håll i dag. Att en lärare befrias från undervisning för att i stället kunna ägna sig åt relationsbygge med en enskild elev händer alltför sällan i dag. 

Att boken är relativt kort är en fördel när den ska användas på skolor. Den är lättläst och varje kapitel har en tydlig sammanfattning. Boken passar fint att läsas tillsammans inom till exempel ett arbetslag för att skapa en gemensam förståelse och samsyn kring vad som behövs för att främja närvaro. 

För den som redan är väl insatt i ämnet kan boken upplevas som alltför knapphändig och jag hade gärna sett att vissa kapitel hade byggts ut. För min del hade Jäverby gärna fått fördjupa beskrivningarna kring hur man i USA arbetat med närvaro utifrån den skollag som trädde i kraft 2015. Kapitlet om hur arbetet med ett kommunövergripande närvaroteam utformats är mycket intressant och även detta hade kunnat få större utrymme i boken. 

Allt som allt ryms det mycket på de hundra sidorna och olika läsare kommer att fastna för olika saker. Fördjupningen får man helt enkelt ordna själv

LÄS ÄVEN

Mer hands-on som spec i resursskola

Så stöttas barn med trauma

”Att kunna läsa är nyckeln till allt lärande”