”Välkommen till oss specar också, Edholm! Vi vill prata EHT”

LÄS MER Specialpedagoger om att tas bort från elevhälsan

Skolminister Lotta Edholm har tillsatt en utredning som syftar till en ny och förbättrad elevhälsa i svensk skola. Bland annat konstateras i underlaget för utredningen att dagens elevhälsa har ett för stort fokus på specialpedagogiska frågor och att detta sker på bekostnad av att elever med psykisk och fysisk ohälsa inte fångas upp. Därför utreds det om den specialpedagogiska kompetensen ska brytas ut från elevhälsan. Man menar att speciallärare och specialpedagoger bör ha en tydligare hemvist i lärarkollegiet. I samma veva proklamerar Edholm och partikollegan och utbildningsministern Johan Pehrson i ett debattinlägg att färre specialpedagoger och fler speciallärare önskas.

F-betyget, bedömningshysterin, klasstorlekarna? Och resursbristen, var finns den i analysen? Skolsegregationen? Varför ta bort allt detta från just denna utredning?

Edholm och hennes kompisar menar alltså att elever som mår dåligt inte fångas upp. För att få syn på dessa barn och ungdomar som inte mår bra dras slutsatsen att specialpedagogisk personal inte borde vara en del av skolans elevhälsoteam.

Vilken makabert märklig ingång! Menar regeringen på alldeles fullt allvar att en skolas elevhälsoteam bör sakna pedagogisk och specialpedagogisk kompetens? Varför kan inte specialpedagoger och speciallärare både vara en naturlig del av EHT och av lärarkollegiet? Varför vill man inte i stället satsa på elevhälsan i stort? Är tanken att skolan ska vara någon sorts filial till vårdcentralerna framöver? Dra mig baklänges i skolkorridoren vilka tokerier, tänker jag när jag efter en lektion med andan i halsen rusar upp till plan två för tisdagens EHT-konferens.  

Efter mötet får jag en stund över och googlar hur många elever som går i grund- och gymnasieskolan i Sverige. 1,5 miljoner barn och ungdomar. Varje elev är förstås unik och speciell i sitt slag och jag tänker på några av de elever jag har träffat genom åren.

Det är resurser vi behöver prata om. Tänk om Edholm och hennes kompisar hade förstått att prata förutsättningslöst med hela skolan innan man bestämt sig för en grov förenkling av oerhört invecklade problem.

Jag tänker på flickan utan vänner som inte verkade vilja anstränga sig. ”Fy tusan vad märkligt att hon valt ett teoretiskt program, hon vill ju inte göra jobbet”, sa de. Särbegåvad, blev klassificeringen efter väldigt många om och väldigt många men. Hon ville inte arbeta med andragradsekvationer. De var ju ”piece of cake” för henne, förstod vi sedan. Hon ville så gärna vara en kunskapsdykare varje dag, fördjupa sig, grotta ner sig och utmanas av de komplexaste av komplexa resonemang. Och om hon inte fick det blev hon ledsen. Jätteledsen. Så ledsen att alla som värnade flickan hade svårt att sova om nätterna. Saken är alltså den, att flickan med särbegåvning inte behövde repetera ännu fler andragradsekvationer utan i stället behövde utmanas med fördjupningar.

Och så ”kaos-killen” förstås. ”Var är pennan? Datorn? Vad hade vi i läxa nu igen? När var det prov? Och jag visste inte att lektionen var flyttad”, sa han och pillade frenetiskt på det lånade lösbladet på skolbänken samtidigt som vänstra foten nervöst rörde sig upp och ner. Ett sådant yrväder behöver strukturerad undervisningsmiljö och hjälp att planera, befästa och förstå både i och utanför klassrummet.

Och så han med fjunmustach som bara hade varit fem år i Sverige. Autism. Svårt att förstå texterna i skolan. Hemma sa de att han skulle bli läkare, och mäkta stolta var mor och far över att han studerade på det naturvetenskapliga programmet. Han gjorde verkligen sitt bästa, den pojken. Satt i skolbiblioteket så ofta att han nästan betraktades som en fast inventarie. Men även om jag skulle vilja säga att han slukade skolböcker så vore det en lögn. Han kanske snarare knaprade på dem lite, lyckades nog aldrig få i sig en hel bok. Få år i Sverige, men ändå betyg höga nog för naturvetenskapligt program. En vass kniv i lådan och sådan kompetens som Sverige behöver! Jag ropar efter fler resurser. Förstärkt svenska. Reglerad SVA-undervisning. Och, inte minst: specialpedagogisk expertis som kan utreda, identifiera och samverka.

Och så hon. Och han. Och de, och fler och fler och fler. massor av elever som passerat. In genom glasdörrarna en tidig morgon i sen augusti och ut på baksidan med studentmössa, pompa och ståt tre år senare.

Jag funderar igen över underlaget till utredningen. Skulle elevernas ohälsa fångas upp bättre om specialpedagogisk kompetens bröts ut från elevhälsan? Skulle skolresultaten förbättras? Skulle elever i svårigheter få en mer självklar plats i skolan?

Mitt svar är nej. Det är år 2024 och det var länge sedan vi drog den inte längre så häpnadsväckande slutsatsen att kropp och knopp faktiskt hänger samman. I ett välfungerande elevhälsoteam samarbetar olika kompetenser. Genom samverkan och genom ett gediget utredningsarbete upptäcker vi var skon klämmer och vad som faktiskt fungerar för eleven. Specialpedagogiken fungerar som bryggan som för samman elevens unika behov med skolans stödsystem. Många gånger kan bryggan bidra till närvaro, och närvaron främjar hälsa. En elevs svårigheter identifieras alltså inte genom att i sann och förenklad NPM-anda sätta kryss i ett schabloniserat excel-ark och därefter, utan vidare utredning, förpassa hen till extra matte på torsdagseftermiddagen eller närläsning i biblioteket. Det är att riskera alldeles för mycket – för eleven, för skolan och i förlängningen för samhället. Speciallärare är experter på matematik, språk, skriv- och läsutveckling, och elever med dessa svårigheter har rätt till speciallärarens stöd! Och elever med andra svårigheter har också rätt till specialpedagogikens expertis!

Egentligen är det resurser, resurser, resurser vi behöver prata om, i stället för att älta fler omorganiserande lattjolajbanlösningar för skolan. Tänk om Edholm och hennes kompisar hade förstått att prata förutsättningslöst med hela skolan innan man bestämt sig för en grov förenkling av oerhört invecklade problem. Vilka perspektiv och insikter hade specialpedagogerna och speciallärarna själva kunnat addera? Och allt annat i debatten, som regeringen faktiskt tittar på: F-betyget, bedömningshysterin, klasstorlekarna … kommer dessa delar att finnas med i analysen? Och resursbristen? Skolsegregationen? Regeringen hade inom räckhåll ett betydligt djupare utredningsunderlag om orsakerna till elevers ohälsa. Det hade nått motsatt slutsats: att skolan alltid måste ha ett pedagogiskt perspektiv – inte minst inom elevhälsan.

Men kanske är mina farhågor ogrundade? Vad säger du, Lotta Edholm, du vill ju ut och prata med skolfolket men har inte hunnit med oss specialpedagoger än – kom till oss i Växjö! Du tar med dig visioner och lyhördhet, vi bjuder på kaffe och nyttigt tuggmotstånd?

LÄS ÄVEN

Specarna har fått nog: ”Insatspyramiden har hamnat upp och ner

Debatt: ”Skolministern får mig att vilja reklamera min specialpedagog-utbildning”

Niclas Fohlin: ”Vi måste stoppa ’vi och dom’-tänket i skolan”