Lärare i behov av stöd – handledningen ett känsligt ämne

Att handleda lärare har länge setts som ett av specialpedagogers och speciallärares viktigaste verktyg. Dessa specialister är ju vidareutbildade just i att hålla professionella, handledande samtal. Men vad innebär det, egentligen?

En del tänker på handledning som en form av närmast terapeutiskt samtal där läraren kan ösa all sin frustration i knät på den förstående specialpedagogen och sedan känns det lite bättre, åtminstone för stunden. Läraren har fått älta och blivit lyssnad på, men ingen egentlig förändring sker. Eller också ses handledningen som att läraren möter ”fixaren”, hen som ska ta hand om en elev som läraren har gett upp hoppet om och helt enkelt helst av allt vill bli av med. Andra ser på den handledande specialpedagogen som den stränga experten som påpekar alla fel lärare gör men som inte själv undervisar stora elevgrupper och därför inte förstår lärarens situation – de lärarna sitter ofta bara pliktskyldigt av handledningstiden och gör sedan precis som tidigare i lärmiljö, bemötande och undervisning.

”Om man tänker på handledning som ett samtal där den ena beskriver ett problem och den andra ger råd och tips om hur problemet kan lösas, så ser man nog inte på handledning som den lärandesituation det är”, funderar specialpedagogen och författaren Helena Wallberg i ett av inläggen på sin blogg ”Specialpedagogen”, där hon diskuterar just handledning som verktyg.

På ett liknande sätt resonerar specialpedagogerna Ida Necovski och Anna Bengtsson, som nyligen har kommit ut med boken ”Specialpedagog: med kompetens att utveckla skolan”. De föreläser även regelbundet på utbildningar för blivande specialpedagoger samt driver ett skolutvecklingsbolag tillsammans med sin tidigare rektor Maria Kempe Olsson. Kollegorna möttes när de arbetade på Bergsjöskolan i Göteborg för mer än tio år sedan. Både deras senaste bok och den första, som de gav ut år 2017 tillsammans med Maria Kempe Olsson (”EHM Elevhälsomötet – En främjande, förebyggande och lärande modell”), bygger på erfarenheter från Bergsjöskolan.
– Där valde vi tidigt att inte prata så mycket om just handledning, säger Ida Necovski. Det finns så många förutfattade meningar om vad det är och det kan vara lite laddat. Vi ser handledning som en form av samtal som kan bidra till ett gemensamt lärande. Då blir det ett verktyg kopplat till process, snarare än en rådgivande funktion eller ett forum att få ”prata ut” i.

I den bästa av världar är specialpedagogen en integrerad del av det vardagliga skolarbetet. Så var det på Bergsjöskolan, vilket gav Ida Necovski och Anna Bengtsson möjlighet att i nära samarbete med rektorn jobba fram en struktur för en ”lärande organisation”, som de kallar det.
– Vi byggde in samarbete i organisationen, säger Anna Bengtsson. Lärarna visste att de i sitt arbetslag regelbundet och på olika sätt kunde träffa en specialpedagog, men även alla professioner inom elevhälsan och utan förekommen anledning. Vi hade olika mötesforum, bland annat elevhälsomöten, för att fånga upp hur undervisningen fungerade och lyckades för skolans elever. Sedan kunde vi tillsammans jobba vidare utifrån det.

Slit inte för att förändra organisationen

Nu är det långt ifrån alla specialpedagoger som jobbar i en verksamhet där organisationen redan är fixad och klar och där dessa goda, väl förankrade förutsättningar finns. Anna Bengtsson vill påminna om att en enskild specialpedagog inte bör lägga alltför mycket energi på att stånga sig blodig för en förändring, mandatet att bestämma hur organisationen ska se ut ligger ju till syvende och sist hos rektorn. Men man kan alltid jobba utifrån det man har i stället för att invänta och börja först när organisationen fungerar som man önskar.
– Det viktigaste skulle jag säga är att möta lärarna där de är. Att lyssna in, eller tona in som vi valt att kalla det, till vad lärarna ser och upplever. 

Om vartenda handledningstillfälle startar i att prata om enskilda elever, börja då där, råder Anna Bengtsson. För om läraren upplever att hen inte får prata om det som tynger mest, då blir det inte bra. Då slår vem som helst dövörat till. Däremot kan man använda handledningen, eller det strukturerade samtalet, till att förflytta fokus från enskilda elever till att man även pratar om undervisningen och hur den kan gagna eleverna som grupp.
– Det viktiga är att på olika sätt använda samtalet, oavsett om man kallar det handledning eller något annat, som verktyg för att få till en lärandeprocess och förflyttning från ett nuläge mot ett mer önskat läge.

Joel Rutschman, tidigare skolpsykolog, jobbar som specialpedagogisk rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten i Luleå. Kollegan Annika Aspling Davidsson, med en bakgrund som lärare och kommunövergripande specialpedagog, finns i Umeå. Som specialpedagogiska rådgivare möter de personal på många olika skolor runt om i sin region, norra Sverige. Både utifrån jobbet som rådgivare på en statlig myndighet och utifrån erfarenheter av att ha arbetat som stöd i många skolors utvecklingsresor ser de några nycklar till vad som kan bidra till att handledningen blir lyckad. Allra överst placerar de förväntningar.
– Om läraren går in i handledningen med en förväntan, exempelvis att en viss elev behöver specialundervisning i läsförståelse, medan specialpedagogen tänker att handledningen handlar om att utveckla lärmiljön för hela klassen, då blir det ofta inte bra. Därför är det viktigt att prata om det här i ett tidigt skede, så att man möts i en liknande utgångspunkt, säger Joel Rutschman.

Specialpedagog eller lärare ska inte stå ensam i det, poängterar de. Rektorn har en viktig roll i att kalibrera de olika förväntningarna så att de närmar sig varandra.
– En viktig grundfråga är alltid: Vad behöver våra elever för att utvecklas optimalt och trivas i skolan? säger Annika Aspling Davidsson. Om man når en samsyn i det så blir ofta handledningen mer framgångsrik. Då kan också fokus flyttas från en enskild individ till en mer långsiktig och hållbar insats som kan gynna fler elever och hela skolans utveckling.

Bra med utifrånperspektiv

De är dock medvetna om att de i sin roll ofta har det bättre förspänt än de specialpedagoger och speciallärare som de möter ute på skolor. Dels är de nästan alltid två, rådgivarna jobbar i team.
– Dessutom har de skolor vi kommer till nästan alltid hört av sig till oss för att de vill ha vårt stöd, säger Joel Rutschman. Så är det ju inte alltid för en specialpedagog som ska handleda en lärare. Det är därför det alltid är så viktigt att utgå från de utmaningar och frågor som är relevanta för mottagaren.

En annan fördel som de båda rådgivarna ofta upplever är att de har ett ”utifrånperspektiv”. För det kan vara en utmaning att handleda på sin egen skola. De har dock hört om skolområden som löst just den utmaningen genom att specialpedagoger handleder ”varandras” lärare.
– Det kan vara ett sätt att komma runt det hela, om huvudmannen inte har centralt placerade specialpedagoger.

På Åbo Akademi i finska Vasa är Christel Sundqvist docent i specialpedagogik och verksam som universitetslärare inom speciallärarutbildningen. Hon är även assisterande professor vid Nord Universitet i norska Bodö. I sin forskning har Christel Sundqvist länge fokuserat just på samverkan mellan specialpedagoger och lärare. Hon har särskilt intresserat sig för handledning, konsultation och samundervisning. I fjol kom boken ”Den samarbetande läraren: lärarhandledning och samundervisning i skolan”, som bygger på hennes doktorsavhandling från 2012 och är en reviderad och uppdaterad upplaga av samma bok från 2014.
– Jag har gjort mindre studier om handledarrollen efter doktorsavhandlingen, men resultaten är desamma. Det är svårt att hitta tid för handledande samtal. Att handleda är också en evig balansgång mellan att fungera som specialpedagogisk expert och att stimulera lärares egna tänkande, säger Christel Sundqvist.

Hon konstaterar att det finns många studier och olika typer av artiklar där special­pedagoger uttryckt sig om sin hand­ledarroll samtidigt som det är svårt att hitta studier som visar på om handledningen förbättrar för­utsättningarna för elevers inlärning.
– Det är dessutom sällan fokus på mottagare av handledningen. Det skulle vara intressant att veta mer om hur mottagande lärare upplever att handledningen inverkar på deras undervisning och bemötande av elever och hur handledningen gynnar både dem och elever med specialpedagogiska behov.

En sak har dock hennes mångåriga forskning visat: för att handledning ska ge resultat är det viktigt att samtalet följer en klar struktur. Utan det blir man lätt kvar i ältande, utan att komma vidare.
– En struktur som enligt evidens leder till progression kan sammanfattas i att först klargöra och identifiera vad som upplevs som problematiskt, säger Christel Sundqvist. Därefter bör man analysera, reflektera och formulera mål. Sedan ska nya handlingssätt implementeras, för att sist utvärderas.

LÄS ÄVEN

”Alla HVB-hem borde ha en specialpedagog!”

Hästar hjälper hemmasittare

SPSM i ny satsning på punktskrift i skolan