Barn som slutar prata
Aktuellt Logopeden Carina Engströms nya bok handlar om selektiv mutism. Här beskriver hon vad det är och varför skolan är så viktig för att komma till rätta med problemen.
Foto: Anders G Warne
Först och främst – vad är selektiv mutism?
– Det handlar om barn som har en adekvat talförmåga men inte klarar av att prata i vissa situationer. De får ett ångestpåslag som kan liknas vid torgskräck eller spindelångest. De kan egentligen prata men klarar det inte i stunden. Det vanligaste är att man märker av det när barnet är i förskolan eller skolan, oftast märker inte föräldrarna av det.
Hur pass vanligt är det?
– Precis som med många andra diagnoser beror det på var man drar gränserna. Många säger att det är lika vanligt som autism, alltså runt en halv till en procent. Jag skulle tro att det är runt en halv procent som har eller har haft selektiv mutism, för många går det ju över.
Hur upptäcker man selektiv mutism?
– Det debuterar alltid i förskoleåldern. Det är alltså inget som plötsligt uppstår i årskurs fyra. Man märker det genom att barnet till en början beter sig blygt, men sedan släpper det aldrig. De fortsätter att vara tysta i vecka efter vecka, månad efter månad och det går inte över. Det kan ske i väldigt specifika situationer. Barnet kan prata som vanligt med andra barn men tystna när det kommer en vuxen. Eller våga prata med en i personalen på förskolan men inte med de andra.
Hur kom du i kontakt med det här?
– Jag har jobbat länge som logoped och började för över trettio år sedan få remisser där barn som kunde prata inte gjorde det i vissa situationer. Jag började fundera på vad man kunde göra, söka information och jobba med barnen. Det här är ett område som ingen annan i Sverige riktigt har tagit tag i. Patienterna fanns men ingen jobbade helhjärtat med det. Det fick mig att känna att då tar jag tag i den här frågan och driver den.
Vilken nytta tror du att specialpedagoger och speciallärare kan ha av boken?
– Skolan är absolut viktigast när det gäller att upptäcka de här barnen och se problemen. Det gäller att inte bara tänka att de här barnen är blyga eller sena med talet. Så framför allt att de som träffar barnen varje dag får veta att diagnosen finns och att det är något som är viktigt att vara observant på.
