Replik: Vi behöver ta oss ur den onda cirkel vi fastnat i

Jag vill tacka Suzanne Astudillo Viklund för den kritiska läsningen av Påhl Ruins intervju av mig här i Ämnesläraren. Det har dock smugit sig in två missförstånd som jag vill reda ut: 1) att det skulle ske forskning på GIH om idrottslärares osäkerhet och 2) vilket betygskriterium uttrycket ”förstår grunderna för hur man ska träna” bottnar i.

Forskningen genomförs i samverkan mellan idrottslärare och forskare/lärarutbildare och handlar om att klargöra innebörden av ”allsidig rörelseförmåga” samt hur undervisning och bedömning av sådan förmåga kan se ut. En kort inblick i resultaten från denna forskning:

Uttrycket ”förstår grunderna för hur man ska träna” bottnar i betygskriteriet ”Eleven kommunicerar […] om samband mellan rörelse, fysisk förmåga och hälsa.” Formuleringen ”anpassar sina rörelser till aktiviteten” handlar i stället om hur elever löser rörelseproblem som kommer till uttryck i det centrala innehållet, till exempel ”sammansatta motoriska grundformer och komplexa rörelser i lekar, spel, idrotter och andra rörelseaktiviteter.” Det är detta betygskriterium – och målet ”förmåga att röra sig allsidigt i olika fysiska sammanhang” – som forskning har handlat om.

Alternativ till dagens praxis

Vi har försökt skapa alternativ till en praxis där elever får i uppgift att ”göra en (viss) rörelse” som läraren bedömer utifrån ett specifikt ideal för hur rörelsen ska ”se ut”. Ett sådant upplägg speglar inte kursplanens grundläggande ansats om att alla elever ska kunna delta och skapa tilltro till sin egen fysiska förmåga. I stället föreslår vi en typ av uppgifter där ”lösa rörelseproblem” kommer i förgrunden, snarare än ”göra en viss rörelse”. Förmågan kan då komma till uttryck på olika sätt, vilket ökar möjligheterna för inkludering. Ett enkelt exempel: i stället för att låta eleverna visa ett sidohopp över en plint som de ska göra på ett visst sätt, kan eleverna i undervisningen få tillfälle att, kanske parvis eller i smågrupper, utforska olika sätt att ta sig över hinder av diverse slag. I den summativa bedömningen kan eleverna, enskilt, parvis, eller i smågrupper, få i uppgift att demonstrera hur de löser problemet med att ta sig över hindren genom att visa sina lösningar och berätta hur de har experimenterat och resonerat sig fram till dessa lösningar, vilket skulle medge integrering av praktik och teori.

Astudillo Viklund upplever att ”de som skrev våra betygskriterier inte kunde enas om vilket ben de skulle stå på, så de valde att inte ta ställning utan i stället att slänga oss idrottslärare under bussen.” Den upplevelsen är begriplig, men vilka skrev egentligen kursplanen? En grupp idrottslärare, naturligtvis. Inga andra.

”En ond cirkel”

Varför kunde de då inte enas om vilket ben de skulle stå på? Det finns nog flera anledningar till det. En var att målen och betygskriterierna inte för mycket skulle likna de mål, exempelvis för rörelseförmåga, som gäller inom föreningsidrotten. Alternativet verkar dock vara svårare än väntat att få grepp om. Lärarna tittar på Skolverket. Skolverket tittar på lärarutbildningarna. Och lärarutbildningarna tittar på lärarna. Detta är en ond cirkel vi behöver ta oss ur och jag tror att mer samverkan mellan lärare, lärarutbildare/forskare och skolmyndigheter är den bästa vägen.

Håkan Larsson är professor i idrott på Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH).

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Debatt: Vi idrottslärare blir slängda under bussen

Forskare: Därför är det extra svårt att sätta betyg i idrott

Debatt: Bristen på badvakter skapar problem för idrottslärare

Idrottslärare har fått nog av forskarnas ensidiga fokus