Replik: Renodlade fysiska tester missar viktiga förmågor

I en nyligen publicerad debattartikel i Ämnesläraren med titeln ”Kan fysiska nationella prov få idrotten på rätt köl?” argumenterar läraren Johan Henriksson för att nationella prov i idrott och hälsa kan vara ett sätt att få utvecklingen av ämnet ”på rätt köl”. Vi instämmer med att utformandet av ett nationellt prov i idrott och hälsa är ett intressant tankeexperiment, som kan bidra till ämnesutvecklingen.

Henriksson tar i sin argumentation spjärn bland annat mot att ämnet har ”teoretiserats”, kanske som en följd av ett ökat fokus på hälsa. Om denna spaning stämmer, det vill säga att mindre tid ägnas åt rörelse och mer åt ”teori” (läs: stillasittande undervisning), menar vi att det är ett uttryck för hur lärare tolkar kursplanen. Det är inte givet att den ska tolkas så.

Här är alternativa provtankar

Kursplanens portalmening är att idrott och hälsa ska bidra till att eleverna ”utvecklar allsidiga rörelseförmågor och intresse för att vara fysiskt aktiva och vistas i naturen” samt att de ”utvecklar en god kroppsuppfattning och tilltro till sin egen fysiska förmåga”. Nedan skissar vi på ett alternativt sätt att tänka kring uppgifter i ett nationellt prov, som utgår från kursplanens mål om allsidiga rörelseförmågor. Vi tror att en sådan ansats bättre än ett test av fysisk prestationsförmåga kan bidra till att eleverna utvecklar god kroppsuppfattning och tilltro till sin egen fysiska förmåga.

Istället för att testa elevernas fysiska status skulle ett nationellt prov kunna ge underlag för bedömning av elevernas förmågor. Test av fysisk status kan till exempel omformas till att eleverna får i uppgift att föreslå hur kondition, styrka och rörlighet kan utvecklas och testas, genomföra ett urval av sina förslag samt ge exempel på hur resultatet av testerna kan användas för fortsatt träning.

Elevernas allsidiga rörelseförmågor kan prövas genom att de exempelvis får i uppgift att välja ett spel, visa och förklara spelets idé, regler och outtalade normer samt visa exempel på vad man behöver kunna för att delta i spelet. En annan uppgift kan vara att välja två kulturella danser, visa hur dessa genomförs samt berätta om dansernas bakgrund och vilken roll de har i en viss kultur. En uppgift som visar elevernas danskunnande skulle också kunna innefatta att eleverna skapar en egen dans utifrån vissa ramar som kan handla om att utnyttja rummet, variera kraftutveckling och tempo samt berätta en historia.

Inte uppdelat i ”teori” och ”praktik”

I våra exempel har vi strävat efter att ge förslag på uppgifter utifrån innebörden av begreppet förmåga, som inkluderar fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet. Vår ambition har varit att nämnda aspekter ska prövas i samma uppgift, inte uppdelat i ”teori” och ”praktik”, som vi uppfattar som en icke ändamålsenlig tolkning av idrott och hälsas styrdokument. Samtidigt tror vi att den stora utmaningen med ett nationellt prov egentligen inte ligger i vad eleverna ska prövas i – och hur. Den stora utmaningen ligger snarare i vad som kan vara rimliga kravnivåer. Sådana går knappast att fastställa utan ett grundligt underlag. Ett sådant underlag tas rimligen fram av Skolverket i nära samverkan med lärare och forskare inom idrott och hälsa.

Gunn Nyberg, professor i idrott och hälsa, Universitetet i Agder, Norge
Håkan Larsson, professor i idrott, inriktning utbildningsvetenskap GIH Stockholm
Dean Barker, professor Oslo Metropolitan University, Oslo, Norge

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Debatt: Kan fysiska nationella prov få idrotten på rätt köl igen?

Forskare utmanar tävlingsnormen i idrotten

Forskarna: Vagt ämnesspråk leder till mer idrott än hälsa

Många idrottslärare arbetar hållbart – utan att inse det

Idrottslärarens utmaningar pressar eleverna till max

Hon vill att det tävlas på rätt sätt i idrotten