Professorns tips: Betrakta rörelseförmåga som kunskap

Jag har tidigare jobbat som lärare i idrott och hälsa i många år och därefter har jag fått möjlighet att undersöka hur rörelse kan förstås som kunskap i ämnet. När jag nu läst Alexander Skyttes fundering över balansen mellan ämnet idrott och hälsas kunskapsuppdrag och det han kallar rörelseuppdraget, så vill jag passa på att slå ett slag för att betrakta rörelseförmåga som kunskap. Detta kan vara en hjälp att se på den här svåra balansen på ett annat sätt än vad Alexander Skytte ger uttryck för.

Vi är nog alla överens om att rörelse är centralt i ämnet och en del av kunskapsuppdraget är att elever ska få möjlighet att utveckla sina rörelseförmågor. Att utveckla sina rörelseförmågor innebär exempelvis att bli bättre på att improvisera och skapa rörelser, att uttrycka känslor och stämningar till musik, lösa rörelseproblem (att kunna hålla sig flytande på olika sätt i vatten, att springa i oländig terräng eller att ta sig över hinder på olika ändamålsenliga sätt) och att uppmärksamma sitt eget och andras sätt att röra sig. Det innebär alltså inte att enbart belasta muskulatur och syretransporterande organ, eller att kunna demonstrera förutbestämda tekniker i diverse sporter.

”Tyst kunskap”

En stor del av dessa rörelseförmågor handlar dock om det som ofta kallas för ”tyst kunskap” vilket är kännetecknande för så kallad praktisk kunskap och det är svårigheterna med att identifiera och formulera praktisk kunskap (som exempelvis rörelseförmåga), som bidrar till att detta inte betraktas som kunskap i skolans värld. Istället är det vanligt att ”kunskap” associeras med stillasittande och så kallad teori.

Men jag vill påstå att det går att identifiera och formulera rörelseförmåga som kunskap och att det blir viktigt att försöka göra det för att visa att när vi planerar för att elever ska få möjlighet att utveckla sina rörelseförmågor så arbetar vi samtidigt med kunskapsuppdraget.

Genom att elever får i uppgift att exempelvis förändra en kullerbytta och utforska olika sätt (tungt, bestämt, fladdrigt, fjäderlätt med mera) att ta sats, snurra runt och komma upp till stående, kan de få möjlighet att lära känna sina rörelsemöjligheter och svårigheter som de behöver bemästras. Att utforska olika sätt att komma upp till stående, till exempel i fart utan att skjuta ifrån med händerna, på ett ben, med raka ben eller på egna finurliga och annorlunda sätt, kan ge ytterligare möjligheter till lärande som samtidigt utvecklar elevernas rörelseförmåga.

Kroppslig kunskap

Om vi ser på kunskap och lärande som en process som varken är enbart kognitiv eller enbart fysisk (motorisk) utan istället kroppslig i den meningen att kognitiva och fysiska processer utgör en sammansmältning, behöver man (åtminstone de flesta av oss) ändra sättet att ”se” på undervisning och lärande. Med ”se” menar jag flera saker. Dels handlar det om hur man som lärare exempelvis uppfattar vad som räknas som kunskap vilket kan visa sig i vilka frågor som ställs i skriftliga prov, hur man utformar uppgifter, dels vad man förväntar sig att eleverna ska lära sig när de redovisar ett rörelseprogram till musik, genomför en vandring i okänd terräng, spelar volleyboll, redovisar en skapad lek eller planerar och genomför ett träningsprogram.

Gunn Nyberg, professor i idrottsvetenskap med inriktning pedagogik vid Malmö universitet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren.

LÄS ÄVEN

Skytte: Svårt att hitta en vettig balans som idrottslärare

Så får idrottsundervisningen ny fart med cirkus

Fyra tips som får fart på dansen på idrotten

Tävlingsmoment i idrotten får elever att dra sig undan