Debatt: Vi idrottslärare blir slängda under bussen
Idrottsläraren Suzanne Astudillo Viklund menar att det är lätt att göra fel när man inte får veta vad som är rätt.
Vi lärare debatt Det känns som att de som skrev våra betygskriterier inte kunde enas om vilket ben de skulle stå på, så de valde att inte ta ställning utan istället att slänga oss idrottslärare under bussen, skriver idrottsläraren Suzanne Astudillo Viklund.
I en artikel i Ämnesläraren berättar forskaren Håkan Larsson att idrottslärare inte vet hur de ska bedöma och att underlaget för bedömning ser väldigt olika ut. Larsson är skeptisk till att det ofta är den ”fysiska prestationsförmågan som mäts” och anser att det är ”den allsidiga rörelseförmågan som ska mätas”. Därför har GIH beslutat att skjuta till ytterligare pengar för att forska om lärares osäkerhet.
Låt mig ta tio djupa andetag. Jag vet inte hur jag ska säga detta utan att framstå som gammal och bitter. Ni vet den där negativa personen som säger: ”Vi har redan provat det där, det fungerar inte”. Men har vi inte forskat tillräckligt på vår osäkerhet redan? Skolinspektionens kvalitetsgranskning av ämnet idrott och hälsa delar Larssons analys att lärarna i idrott och hälsa är osäkra på ämnets syfte och vad eleverna egentligen förväntas visa. Det hänvisar till flera forskningsartiklar från 2015 och framåt.
Skulle det då inte vara bättre att lägga de där forskningspengarna där de gör nytta? Till exempel på att framställa tydligare stödmaterial.
Fluffiga och intetsägande betygskriterier
”Trots styrdokument och stödmaterial från Skolverket är osäkerheten stor”, står det i artikeln i Ämnesläraren. För det första, finns det något som är mer fluffigt och intetsägande än våra betygskriterier?
I betygskriterierna för E står det ”Eleven genomför rörelseaktiviteter som innefattar komplexa rörelser i olika fysiska sammanhang och anpassar sina rörelser till viss del till syftet med aktiviteterna.”
För C ”anpassar eleverna sina rörelser relativt väl till syftet med aktiviteterna” och för A ”väl till syftet med aktiviteterna”.
Om ni inte tyckte att detta var flummigt nog så håll i er, för nu kommer ytterligare en kluring. Larsson menar, enligt artikeln, att om man till exempel arbetar med aktiviteten löpning så ska man inte bedöma hur fort någon springer utan att eleven ”förstår grunderna för hur man ska träna”. ”Anpassar sina rörelser till aktiviteten” ska alltså, enligt Larsson, tolkas som att eleven ”förstår grunderna i hur man tränar”.
Teorin är också en djungel
Skolverkets kommentarmaterial till kursplanen är minst lika flummigt och intetsägande. Där står det bland annat:
”Formuleringarna ovan riktar lärarens bedömning mot olika aspekter av rörelse, som att om, hur och i vilken utsträckning eleven anpassar sina rörelser utifrån olika syften med rörelseuppgifter och dess ingående rörelsevariabler. Det kan vara kraft, avspänning, tajmning, balans, tempo, rytm och precision.”
Söker du efter bedömningsstöd i idrott och hälsa på Skolverkets hemsida så finns det bara ett kartläggningsmaterial för nyanlända. Spoiler alert, jag kan berätta att det inte heller förtäljer något nytt.
Vad gäller de teoretiska delarna av idrott och hälsa så är det också en djungel kan jag lova. Vi ska undervisa och bedöma de teoretiska kunskaperna men helst inte genom att sätta eleverna i ett klassrum och ha prov utan genom muntliga samtal. I alla andra ämnen måste eleverna ha tydlig information om hur, när och i vilken form de bedöms och de ska helst ha instuderingsfrågor i flera veckor innan ett förhör eller prov. Men i idrott och hälsa ska vi lärare springa runt och ha lite randomiserade kontroller, typ lite då och då.
Fråga tio idrottslärare och du får tio olika svar
Du tänker kanske att jag är förvirrad eller rent av trög. Du har kanske en väldigt klar bild över hur du ska tolka styrdokumenten. Men problemet är just det, att det är öppet för tolkning. Om du frågar tio idrottslärare så kan du få tio olika svar. Någon bedömer hur fort eleven springer, någon hur vackert, någon tycker att det är viktigare att eleven ansträngt sig och någon struntar helt i bedömning av den fysiska delen och låter istället eleverna skriva en utvärdering av hur det kändes att springa.
Elevernas fysiska prestationsförmåga ska bedömas men ändå inte. Vi ska ha teori men ändå inte. Förtjänar inte vårt ämne, som alla andra, att få ett tydligt stödmaterial för bedömning så vi slipper leka denna eviga gissningslek? Det är väldigt lätt att göra fel när man inte får veta vad som är rätt.
Det känns som att de som skrev våra betygskriterier inte kunde enas om vilket ben de skulle stå på, så de valde att inte ta ställning utan istället att slänga oss idrottslärare under bussen.
Suzanne Astudillo Viklund, idrottslärare
- Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren
LÄS ÄVEN
Idrottslärare har fått nog av forskarnas ensidiga fokus
Debatt: Vi idrottsforskare är inte ett eget släkte
Så får man in teorin i praktiken i idrott
Sarkisian: Idrottslärare har en avgörande roll för elevernas framtid
