Debatt: Simkravet landar i knäet på oss idrottslärare

I en artikel i Svensk idrottsforskning från 2004 ger forskaren Eva Kraepelien-Strid en bild av simkunnigheten i Sverige samt lärarnas syn på simundervisningen. Hon ställer sig frågan: ”är det överhuvudtaget möjligt att nå så långt att hela befolkningen kan simma. Finns det en väg mot en ’nollvision’ även här, likt den riksdagen har ’fastställt’ för trafikdöden, eller skulle det också bara bli en utopi?”

I en annan artikel i Ämnesläraren från 2024 slår forskaren Erik Hansson fast att simkravet är en hopplös uppgift för många idrottslärare och beskriver svårigheterna och utmaningarna med simundervisningen i skolan.

Det är 20 år mellan artiklarna och fortfarande står vi inför samma problem: hur kan vi få alla simkunniga och hur kan vi nå en nollvision med drunkningsolyckor?

Vi idrottslärare är jätteduktiga, men...

Att kunna simma är en viktig livförsäkring. Det är dessutom ett underbart sätt att träna, njuta av och få rekreation. Är man simkunnig har man dessutom vetskapen att man är säker i vattnet och man kan även undsätta andra med sina livräddande kunskaper.

Vi idrottslärare är jätteduktiga på att fånga upp de elever som inte kan simma. Vi erbjuder simskola, särskilda test, omtest med mera. Detta eftersom ett av kriterierna för att kunna få ett godkänt betyg i både årskurs 6 och 9 är att eleven ”simmar 200 meter i en följd varav 50 meter i ryggläge”.

Vi kan inte ”rädda alla” elever till ett godkänt betyg och skickar då information till vårdnadshavarna att ”ditt barn kan inte simma”. Men när eleverna sedan kommer till gymnasiet är simkravet inte lika viktigt. Detta kan tolkas som att de förväntas kunna simma när de lämnar årskurs 9.

Måste kunna simma för godkänt betyg

I nya läroplanen Gy25 finns inga specifikt uttalade krav på att eleven är simkunnig. Detta trots att eleven till exempel ska få ”en bredd av motions- och idrottsaktiviteter som utvecklar en allsidig kroppslig förmåga”. Det kommer alltid att finnas ett mörkertal av icke simkunniga elever från grundskolan. Antingen har eleverna fått underkänt i idrott och hälsa på grund av simningen eller har eleverna mirakulöst blivit godkända i ämnet trots att de inte kan simma.

Detta medför ett stort problem för idrottslärare på gymnasiet, vilket de egentligen inte borde ha. Har man gått genom grundskolan, så ska man kunna simma om man fått ett godkänt betyg i idrott och hälsa!

Om man inte lär sig att simma när man är barn eller ungdom, så är risken stor att man aldrig kommer att lära sig det. Vi kan diskutera alla faktorer som leder fram till att eleven aldrig lärt sig att simma; socioekonomiska förutsättningar, dålig grundmotorik, frånvaro vid simtest eller andra särskilda förutsättningar.

Nationell angelägenhet

Nollvisionen i trafiken, det vill säga de satsningar staten gör för att ingen ska dö eller allvarligt skadas i trafiken, är jättebra! Tänk om staten kunde ha samma målsättning när det kommer till drunkningsolyckor! Jag anser att det borde vara en nationell angelägenhet att alla blir simkunniga.

Jag vet att en del kommuner redan erbjuder gratis simhallstid och undervisning för att stärka simkunnigheten. Men vi är fortfarande i ett status quo. Alla skolelever lär sig inte att simma! Jag anser därför att staten och kommunerna bör ta ett större ansvar! Simskolor borde vara gratis eller rabatterade. Det är dyrt med simskola! Om inte vårdnadshavare löser detta, så skickar de över problemet till idrottslärarna! Borde det inte ligga i statens intresse att få alla barn och ungdomar simkunniga? Skulle detta lösas på en nationell nivå, så skulle drunkningsolyckorna minska.

Per Stiller, idrottslärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Simkravet hopplös uppgift för många idrottslärare

Allt färre elever kan simma

Här får alla elever simträning redan i förskoleklass

Debatt: Bristen på badvakter skapar problem för idrottslärare