Debatt: Otydliga kursplaner slår hårt mot idrotten i skolan

Idrottsläraren Johan Henriksson tar i en debattartikel i Ämnesläraren upp frågan om nationella prov i idrott och hälsa bland annat för att få till större likvärdighet i undervisningen över hela landet med fokus på de kroppsliga förmågorna. Han får sedan svar av tre forskare i Ämnesläraren. Deras svar skjuter tyvärr förbi målet i Johan Henrikssons artikel. Dels så är deras motförslag svårligen genomförbart i den pressade verkligheten, dels skulle det leda till att rörelsebitarna ännu mer teoretiseras vilket knappast är önskvärt.

Här vill jag därför lyfta fram ett annat problem som leder till att likvärdigheten, både vad gäller undervisning och bedömning, är så varierande på olika skolor. Nämligen att de vaga skrivningarna i kursplanen orsakar en katastrofalt dålig likvärdighet i ämnet. På Nyhamnsskolan i Höganäs där jag arbetar har jag en noga nedskriven progression i alla delar av undervisningen och behandlar alla delar av det centrala innehållet i varje årskurs, från att jag tar emot eleverna i ettan tills att jag lämnar dem i sexan. Min kollega som tar emot dem i sjuan har detsamma för sina årskurser och vi har såklart synkat våra progressioner. Då kan man fråga sig: Arbetar man på detta sätt på alla skolor? Har alla skolor en progressionstanke? Och tolkar man kursplanens kunskapsmässiga mål ungefär likartat? Svaret på dessa frågor är nej, nej och nej!

”Elever med grava kunskapsluckor”

Detta blir väldigt tydligt i diskussionerna som återkommande dyker upp i Facebookgruppen ”Idrottslärare”. Det blir också väldigt tydligt när jag tar emot elever från andra skolor. Då kan jag få in elever med grava kunskapsluckor. Det kommer elever i årskurs 6 som aldrig haft en karta i handen. Som aldrig dansat. Det kommer elever i årskurs 5 som aldrig haft redskap och inte kan slå en kullerbytta eller slå runt på räcket. Något som åtminstone 90 procent av mina elever kan efter årskurs 1. I femman arbetar mina elever med överkast, handstående och så vidare. Det här sker inte en eller två gånger, utan återkommande. Det innebär, förutom att det blir ganska jobbigt för eleverna, även att man starkt kan ifrågasätta ifall undervisningen på en del andra skolor följer kursplanen. Betygsättningen blir också väldigt skev när förväntningarna på vad eleverna ska kunna är så extremt olika. Vad är exempelvis C- eller A-nivå? Är det jag som har för höga krav på mina elever och sätter betyg därefter eller har kraven varit för låga på de andra skolorna? Hur kan det bli så här?

Här skulle standardiserade nationella prov eventuellt kunna avhjälpa en del av bristerna men orsaken till dålig likvärdighet grundar sig också till stor del på en vag och otydligt skriven kursplan. Det blev inte bättre med läroplanen Lgr22 när man gjorde betygskriterierna i idrott och hälsa ännu otydligare än innan och tog bort ”att orientera” och ”dans och rörelse till musik” som egna delar. Det hade räckt att Skolverket förtydligat att man med Lgr22 numera kan göra en kompensatorisk och sammantagen bedömning. Då hade problemet med att enskilda arbetsområden drog ned totalbetyget flera steg varit borta, men man hade inte behövt ta bort skrivningar helt.

Alla tolkar kursplanen olika

Jag skulle istället vilja argumentera för att både det centrala innehållet och betygskriterierna borde vara mycket mer specifikt formulerade. Jag vet att Skolverket vill att vi lärare ska tolka kursplanens innehåll. Men problemet är ju att skrivningarna är så allmänna och vaga att alla tolkar dem helt olika. Det är ju bara att titta på simkravet, som i mina ögon är det ojämförligt tydligaste. Ändå kommer detta upp till diskussion i Facebookgrupper för idrottslärare om och om igen, vilket tydligt visar på en stor osäkerhet och i värsta fall okunskap kring våra styrdokument. Blir det så olika tolkningar kring ett sådant tydligt krav så kan man ju bara gissa hur olika övriga delar av kursplanen tolkas…

Jag är inte ute efter att det ska specificeras ned på momentnivå, exempelvis höjdhopp, handstående eller innebandy. Men det borde vara mycket tydligare specificerat i centrala innehållet vad som ska läras ut på respektive stadie och det borde vara mycket tydligare skrivet i betygskriterierna exakt vad det är som ska bedömas. Skriv ut progressionstanken tydligt i centrala innehållet och alla delar som ska bedömas i betygskriterierna, istället för nuvarande vaga formuleringar där man nästan får gissa sig till vilka arbetsområden som ska bedömas var. Sedan kan man fortfarande låta enskilda lärare göra både egen planering och bedömning på ett professionellt sätt men utifrån tydligare ramar.

Hade man mycket mer ingående spaltat ned vad som faktiskt ska undervisas och bedömas så hade det:

• Varit ett stöd för de som är osäkra.
• Ökat likvärdigheten mellan skolorna.
• Satt press på skolledningarna att se till att kompetenta och behöriga lärare undervisar i ämnet.
• Satt press på kommunerna att se till att skolorna får tillgång till rätt lokaler med rätt utrustning.

Vet inte vad som förväntas av dem

Många skolor bedriver sin undervisning i undermåliga lokaler där det inte går att följa kursplanen och på en hel del skolor sker undervisning i ämnet av outbildade pedagoger speciellt på lågstadiet. Detta bidrar till en stor diskrepans mellan de skolor där undervisningen bedrivs av en utbildad idrottslärare som arbetar efter en tydlig progressionstanke och vet vad eleverna ska lära sig jämfört med en skola där det inte är så. Jag vill hävda att en otydlig kursplan förstärker denna diskrepans och gör att undervisningen inte blir likvärdig när förutsättningarna är så olika.

Jag är också inne på det som läraren och betygsexperten Per Måhl flera gånger tagit upp: Att Skolinspektionen regelbundet bör granska hur undervisningen ute på skolorna genomförs i förhållande till kursplanerna och hur betygsättningen görs i förhållande till underlaget. Då måste också kursplanen tydliggöras för att detta ska kunna granskas med precision.

Jag är definitivt inte ute efter någon återgång till de gamla kursplanerna. Att undervisningen inte var likvärdig på den tiden vet vi alla som gick i skolan då.

Men vi kan inte heller ha det som det är nu när kursplanen är så vag och otydlig att den leder till att idrottslärare inte vet vad som förväntas av dem och att eleverna inte får den undervisning de har rätt till.

Anders Jonasson är idrottslärare på Nyhamnsskolan i Höganäs

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Debatt: Kan fysiska nationella prov få idrotten på rätt köl igen?

Replik: Renodlade fysiska tester missar viktiga förmågor

Lindgren: Så stärker vi elevernas mod, skicklighet och envishet

Söderberg: Varför pratar du inte om faktakunskaper i slöjden, Edholm?