Debatt: Musikläraren om Sveriges galet olikvärdiga betygssystem

Att skriva om betygsinflationen börjar bli tjatigt men då endast tama och mer eller mindre tandlösa förslag och ansträngningar görs för att komma till rätta med detta problem lär denna diskussion hållas vid liv i många år framöver. I Sverige har politikerna lyckats med konststycket att hitta den mest omöjliga kombination för likvärdiga betyg som överhuvudtaget är möjlig – målrelaterat betygssystem, high-stakes betyg, marknadsanpassad skola och så löst formade läroplaner att vilket betyg som helst går att sätta på vilken elev som helst. Ett system som enkelt låter sig luras och alla incitament för att göra just detta finns på plats.

Det räcker med att ändra på endast en av dessa företeelser så hade läget sett mycket bättre ut. Återinför det relativa betygssystemet (som enligt en enig forskarvärld var det bästa om betygens syfte är att gallra elever till högre utbildning), gör betygen low-stake och låt högskolorna ta in elever på andra grunder, skrota marknadsskolan eller skapa tydligare och konkretare läroplaner och betygskriterier. Åtminstone en av dessa punkter måste införas om vi vill närma oss likvärdiga betyg och komma till rätta med betygsinflationen.

”Skolverket vägrar ta ansvar”

När det kommer till ämnet musik som är mitt eget ämne finns det tidigare forskning som visar att lärare sedan länge efterlyst mer tydlighet från Skolverket. Ända sedan sin tillblivelse har Skolverket notoriskt vägrat att ta ansvar för skolan och dess styrning. Verket har varit en intellektuell lekhage för filosofer och pedagogik i idéernas värld och man har blundat för hur skolan blivit i verkligheten, alternativt skjutit ifrån sig ansvaret till någon annan instans. Min egen undersökning visar att musiklärare inte är överens när det kommer till betyg och bekräftar tidigare forskning som visat att lärare bedömer olika. Samma klingande exempel kunde anses representera allt från betygssteget F till A beroende på vilken lärare som bedömde. I exemplet med en elevensemble som spelade och skulle bedömas la jag in ett ”ankare” där hälften av deltagarna fick till sig att eleverna fått B av sin undervisande lärare och den andra halvan D. Mycket riktigt satte de lärare som trodde att eleverna fått B i snitt högre betyg än de som trodde att eleverna fått D.

Det visade sig också att musiklärare inte är överens i hur de ska bedöma. Vissa bedömer bara elever enskilt medan andra menar att det är svårare att spela tillsammans och man kan bara visa musikalisk färdighet i ett sammanhang med andra. En uppfattning som framkom är att det inte går att bedöma när man inte vet hur och i vilken omfattning eleven har övat. Någon menade att musikalisk kvalitet är detsamma oavsett vad som spelas och gav därför alla exempel betyget A hur enkla de än var. Därmed synliggörs den kanske största bristen i läroplanen för musik.

Höga betyg möjliggör nedskärningar

Det står att eleven ska framföra sin melodistämma med viss/relativt god/god säkerhet men det står ingenting om hur denna melodistämma ska vara beskaffad. Därmed blir det möjligt för varje enskild lärare att sätta ribban precis hur högt eller lågt den vill. Ofta är det de lokala förutsättningarna i form av lokaler, utrustning, hel/halvklass, tid, elevsammansättning som avgör undervisningen och läraren mäter eleverna utifrån sina lokala förutsättningar. Detta har möjliggjort för rektorer att friskt kunna skära ned på musiken och ändå har eleverna fortsatt få höga betyg trots att de har fått sämre undervisning och resultat än de elever som gick på skolan flera år tidigare. För mig som musiklärare är det nedslående att kunna konstatera att när det målrelaterade betygssystemet infördes var det i de praktisk-estetiska ämnena som betygen började rusa i höjden först. Detta bekräftar tidigare forskning som visat att likvärdighet kan vara möjlig inom den enskilde lärarens praktik eller möjligtvis inom den lokala skolan men att tro att de nationella målen ska garantera likvärdighet framstår som mycket naivt. Politikerna måste återinföra de regleringar som garanterade alla elever i det här landet en god undervisning och att krav och resurser följs åt.

För mig är det alltid lika bekymmersamt att gå på konsert och konstatera att folk efter nio års musikundervisning i grundskolan inte klarar av att klappa i takt. Jag anser att kunna klappa i takt, sjunga någotsånär rent och hitta ackord på nätet och kunna kompa en poplåt i C-dur i fyrtakt som allmänbildning och bör vara E-nivå efter nio år musikundervisning.

Den som vill läsa min undersökning i sin helhet hittar den här.

Patrik Andersson

Lärare i musik och läromedelsförfattare

Tyresö

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Debatt: Musiklärare, för guds skull, sänk betygen!

Debatt: Musiken är grunden för mycket lärande

DiMaria: Bristen på musiklärare är inte problemet

Nyexad musiklärare – finns inga jobb att söka

Musiklärare vågar inte ge sina studenter kritik